Många, inte minst vänsterröster, har kritiserat statsminister Ulf Kristerssons (M) och överbefälhavare Micael Bydéns krigsvarningar. Kritikerna har i sin tur kritiserats för att vara ignoranta pacifister.
Men kritiken handlade ju inte om att de sa det, utan om hur.
Att Kristersson inte ens här kunde låta bli att skylla på invandrarna. Att han i det allvarligaste läget sedan andra världskriget (enligt såväl Kristersson som Bydén) lyckades splittra i stället för att ena.
Och man kan prata om timingen.
Om att uppmaningen kom utan att något skett som påverkar säkerhetsläget (åtminstone inte vad vi vet). Och om att Micael Bydén samtidigt planerade för en framtida karriär som konsult – en verksamhet som minst sagt gynnas av ett samhälle som oroar sig för krig.
Det går också att dra paralleller till ett annat hot än det ryska: klimathotet.
Kanske ska man inte förvänta sig idel hurrarop för Kristerssons och Bydéns initiativ, när allvaret i klimatfrågan konstant har spelats ned?
Klimatengagerade har kämpat för att få regeringen att ta frågan på allvar. Man har efterfrågat krisinsikt och åtgärder som speglar den insikten, man har bett om höjda ambitioner och minskade utsläpp. Inget av det har vi fått.
Varför kan vi rusta för krig, men inte för klimatkris?
Varför finns det pengar till järnväg i försvarssyfte, men inte för klimatets skull?
Det är möjligt att klimathotet känns mer avlägset än kriget. Men klimatförändringarna kommer att leda till allt fler konflikter, dödsfall och människor på flykt. Konsekvenserna är med andra ord inte så olika.
Försvarsmakten har dessutom visat att man inte bara är passiv inför klimathotet (klimatet var inte ens med på agendan under Folk och Försvar, där Bydén kom med sin krigsvarning). Myndigheten tycks helt ha missuppfattat vem som är motståndaren.
Under en övning i fjol lät försvaret klimataktivister utgöra fiktiva fiender.
Under en övning i fjol lät försvaret klimataktivister utgöra fiktiva fiender, vilket Expressen var först att rapportera. Att ta det beslutet i ljuset av den allt hårdare retoriken mot klimataktivister, som av företrädare för regeringspartier jämförts med terrorister, är häpnadsväckande. Särskilt med tanke på ointresset för klimatfrågan i övrigt.
De allra flesta inser att vi befinner oss i ett allvarligt säkerhetsläge. De flesta är också eniga om att det är bra att förbereda sig på en kris, oavsett vilken typ det handlar om. För en del är svaret att vilja ge sig ut i kriget, för andra att skapa fred. Men det är bara det senare som upprör.
Fred är, kort och gott, ute. Den som säger minsta lilla om att man bör sträva efter fred blir anklagad för att vara naiv eller putinist.
Det är så regeringen verkar vilja ha det: nyligen ströp man allt finansiellt stöd till Svenska Freds. Ingen förvarning, ingen nedtrappning – bara slopade bidrag.
”Ett mycket allvarligt och medvetet försök från regeringen att tysta kritiska röster och folkligt engagemang för fred”, sa Svenska freds ordförande Kerstin Bergeå om beskedet.
Ulf Kristerssons strategi för ökad beredskap är alltså att motarbeta fredsförespråkare och misstänkliggöra invandrare. Det senare är inte bara inhumant – och en feltolkning – utan också kontraproduktivt, rentav en säkerhetsrisk.
Varför skulle man vilja försvara ett land vars statsminister man nyss blivit smutskastad av?
Om regeringen verkligen vill förbereda Sverige för krig är det bara att sätta igång. Rusta upp samhället, investera pengar. Bygg järnväg, vädersäkra vägar och byggnader, styr upp sjukvården.
Vi behöver inte prata om att mycket av det där också är bra för klimatet. Vi kan bara kalla det för krigsupprustning.
Det borde väl grabbarna Kristersson och Bydén vilja lägga pengar på?
