Det har varit en sådan där hektisk tid på jobbet när jag undrar varför det går folk arbetslösa över huvud taget, för jag har hur mycket jobb som helst åt dem. Fast de är ju inte präster förstås. Det är rysligt ont om präster just nu. Alla vill jobba i Stockholm precis som alla andra. Vad nu folk ska där och göra. Springa till bussen kan man göra i Ställdalen också. Men vill du ha jobb så fundera på kyrkan. Musiker är det också ont om. Och volontärer så klart. Vi har alltid plats för fler. Det är volontärerna som håller hoppet uppe när jobblasset blir övermäktigt.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
För ungefär en månad sedan upplevde jag något mycket udda. Vi hade biskopen på besök och firade gudstjänst i Mossgruvan. Då kommer en ilsken människa, ställer sig mellan mig och det lilla provisoriska altaret, tänder en cigarett och svär åt oss. När vi försökte prata med honom svor han ännu mer. När vi försökte sjunga en psalm sjöng han om djävulen. Till slut flyttade han partytältet åt oss till en annan gräsplätt där han tydligen tyckte att vi kunde vara, oklart varför, och sedan ägnade biskopen en bra stund åt honom så att vi andra fick avsluta med korvgrillning som planerat. Det finns action så det räcker på hemmaplan. Inte måste man till storstan för det.
Inte för att besöka slummen heller. Den är illa nog här. Det var riktigt sorgligt. Vi var i Mossgruvan som sagt och vi var beredda på att träffa fattiga romer i sunkiga bostäder, på att se smutsiga barn i trasiga kläder och kanske på att möta ett och annat fyllo. Vi var inte beredda på att möta den riktiga misären bland andra hyresgäster. Det gjorde ont. Romerna har hopp. Det har inte alla. Romerna var rena och alla utom en var nykter. Det var mycket värre med alkohol på andra ställen.
Och så den tredje gruppen i Mossgruvan, den som också glöms bort. De fastboende. De vars egendom har blivit värdelös, som slåss mot myndigheterna för att få det de har rätt till och som vi andra tar för givet, som fungerande sophantering, och som ständigt anklagas för att vara rasister fast de mest vill slippa bli brottsoffer igen och igen och igen. De som måste stå ut för att de inte har något val. All heder åt dem för att de ännu inte har tänt eld på grannfastigheterna. Jag förstår frestelsen.
Annars är det mesta som vanligt. Förutom att man inte längre kan bli utförsäkrad från sjukförsäkringen. Varför skrivs det så lite om det på Facebook? Det är ju en jätteseger. Sverige har slutat att tvinga dödssjuka att söka jobb! Lite makabert att det ens har skett och det för bara ett år sedan, men nu är det faktiskt slut på det. Det hjälper kanske ingen i Mossgruvan men det är näring för hoppet om ett mänskligare samhälle. Så får vi jobba vidare, också med Mossgruvan.
