Blommor är politik. Det menar den brittiska författaren George McKay, tillika professor i kulturstudier vid University of Salford. Han sitter, oklanderligt klädd i kostym med snusnäsduk i bröstfickan, vid ett stort bord i vad en får förmoda är ett av konsthallen Marabouparken mer representativa rum. Likt en engelsk lord dricker han te med mjölk och tillhörande kaka, medan morgonljuset letar sig in från terrassen.
Men där tar likheterna mellan ett engelskt etablissemang och den 53-åriga tänkaren, med subkulturer inom musik och politik som specialitet, slut.
I kavajslaget har George McKay fäst två pins. På den ena, en lysande orange, står det ”Gardeners for a nuclear-free fuchsia”, tätt intill ett fredsmärke. Den andra föreställer en staty av Winston Churchill, vilken förärats en mohikanfrisyr av gräs.
Samma bild pryder också baksidan av George McKays bok Radical gardening – Politics, idealism & rebellion in the garden. Det är en bok, som politiserar naturen och beskriver hur sociala, radikala rörelser tagit trädgården och dess grönska i anspråk. ”War is the natural occupation of man... war – and gardening”, ska samma Churchill ha sagt.
”Den mest politiska plats som finns”
– På ett sätt är trädgården den mest politiska plats som finns, konstaterar George McKay. När man tänker på det handlar ju allting egentligen om mark, om land – och vem som äger den. Mark är egendom, egendom är makt. Jag ville ta någonting som man kanske inte tänker är så politiskt egentligen, som exempelvis en blomma eller en trädgård. Politisera den. Studera den – ställa frågor som: När är en trädgård radikal? När blir en blomma politisk?
Resultatet är en svindlande tankeresa, från det sena 1800-talets jordbrukspolitik, via framväxten av det tidiga 1900-talets trädgårdsstäder till ”queera” trädgårdar av i dag. Vilken bland annat gör nedslag i kvinnorörelsens relaterande till växtlighet under det tidiga 1900-talet, där till exempel brittiska suffragetter protesterade mot rådande kvinnoideal genom att hälla syra på sällsynta blommor i den botaniska trädgården Kew Gardens i London 1913.
– När aktivisterna attackerade dessa ömtåliga, ofta oersättliga, blommor så attackerade de en symbol för kvinnlighet. De ville inte stängas in, sättas på en piedestal under en glaskupa – av det manliga etablissemanget vilka var de som främst hade tillgång till trädgårdarna. Därför förstörde de blommorna, slog sönder glaskuporna. Sylvia Plaths Glaskupan adresserar egentligen samma sak, kvinnlig frigörelse, säger George McKay.
”En iscensättning av makt”
Men, konstaterar George McKay, trädgården är inte plats med en ideologisk tillhörighet.
Den har inte enbart tillhört socialt drivna rörelser från vänster som kvinnorörelsen, medborgarrörelsen, flower power-rörelsen... Den har förvisso alltid attraherat utopister, feminister och andra som drömmer om ett bättre samhälle – men trädgården har också, i allra högsta grad, varit en iscensättning av makt, stat, nationalitet och konservatism – och högerradikalism.
– Trädgården är inte nödvändigtvis ett paradis. Den förknippas ofta med grön politik och gräsrotsrörelser under 1960- och 70-talen, eller med politiska demonstrationer av idag. Men under exempelvis 1920- och 30-talen var den också en hemvist för en nazism och fascism, extremhögern anammade till exempel det ”organiska”, som en reaktion mot det industriella jordbruket. Man använde också trädgården som en förlängning av sin ideologi, till en iscensättning av ”fosterlandet”. Jag säger absolut inte att den organiska rörelsen är fascistisk, däremot att den fascistiska rörelsen också har radikaliserat trädgården som plats och gjort anspråk på den, säger George McKay.
Odlingen en motståndshandling
Att trädgården också är en plats för politiskt motstånd av idag ger George McKay många exempel på i Radical Gardening. Han redogör också för hur blommor politiserats av exempelvis politiska partier eller blivit bärare av ett nationellt symbolvärde. Men han menar också att själva odlingen, den som du och jag ägnar oss åt, i högsta grad är en motståndshandling.
Att så ett frö, att själv sticka ner händerna i myllan – oavsett om det är i den egna trädgården, inom en social rörelse som till exempel stadsodling eller på barnens förskola, kan också vara politik, menar George McKay.
– Vi lever i en supermedialiserad och postideologisk tid, där allting snurrar fortare hela tiden. Att till exempel plantera ett päronträd, vilket antagligen inte kommer bära frukt förrän om 15 år, kan vara en sorts politiskt motstånd. En lovsång till långsamheten, säger han
