Starka kvinnoroller har länge varit en bristvara i film och på tv. Ett av undantagen är karaktären Katniss i hyllade trilogin Hunger games. Nästa vecka har den andra delen av trilogin biopremiär i Sverige.
När första delen av Hunger games gick upp på bio förra året hyllades den lika mycket för sina specialeffekter som det befriande i att den kvinnliga huvudpersonen Katniss Everdeen är en av få självständiga och starka kvinnokaraktärer på vita duken. En av dem som stämde in i hyllningskören är manusförfattaren och tv-skribenten Ida Kjellin.
– Men det beror också mycket på Jennifer Lawrence rolltolkning och att jag tycker att Lawrence verkar häftig privat. Katniss är ju inte en helt oproblematisk förebild, säger Kjellin och syftar bland annat på hennes våldsbejakande drag.
Ostereotyp tonårsdetektiv
Ändå tycker hon att de kvinnliga karaktärerna i Hunger games är betydligt mer nyanserade än de är i exempelvis vampyrserien Twilight, som ses av miljontals fans världen runt.
Ett annat exempel hon lyfter fram där kvinnor skildras på ett ostereotypt sätt är tv-serien Veronica Mars, om en tonårig privatdetektiv.
– Veronica Mars löser sina problem utan våld – det är mycket coolare att besegra en fiende med hjälp av sina vänner och sin intelligens än genom att slåss. Hon är också väldigt teknisk.
Hon tycker att Hollywood har blivit bättre på att skildra kvinnliga karaktärer i och med att fler kvinnor anställs som regissörer och manusförfattare. Samtidigt är det en lång väg kvar att gå.
– Mycket är branschens fel, eftersom den sällan tar in kvinnor som kan skriva utifrån sin egen erfarenhet. Man slår sig inte in i Hollywoods mainstream genom att sälja jämställdhet och jämlikhet.
Fler kvinnliga huvudroller
Kulturforskaren Ingrid Lindell håller med om att utvecklingen går långsamt.
– Det som är glädjande är att fler filmer nu har kvinnor i huvudroller och att rollerna har större variation.
Lindell säger dock att starka kvinnor i film och på tv över tid har förklarats bort på olika sätt. Hon tar den svensk-danska tv-serien Brons Saga Norén som ett exempel.
– Saga får vara stark och strukturerad för att hon har diagnosen Aspbergers syndrom, som förklarar det.
Men Ida Kjellin håller inte med – hon tycker att den teorin mest är ett sätt att leta problem.
– Manliga karaktärer har ju också liknande problem och är alkoholiserade. Men jag kanske är lite för optimistisk.