Christoffer Carlsson: ”Alla vet vad vi ska göra med kriminaliteten”

Men i och med den senaste romanen ”En liten droppe blod” har Christoffer Carlsson börjat betraktas som något annat än deckarförfattare. Han får lysande recensioner, inte minst för sitt språk.

– Jag har förståelse för att det förekommer klassificeringar av litteratur, men i slutändan är de alltid lite konstgjorda. I praktiskt taget alla stora romaner så förekommer brott, men de är inte inramade som brottsberättelser.

– Om jag ser på det jag gör, så är det att utforska vad en kriminalroman kan vara. Hur jag kan hitta en form för hur den kan berättas och vad kan den handla om. För mig har det handlat om att pröva genrens gränser.

Men Christoffer menar också att genrebestämning kan vara viktig för läsaren. Om man säger att det här är en ”deckare” så vet läsaren att det kommer att vara en gåta från början, sedan kommer den så småningom att nystas upp och på vägen dit kommer det vara en relativt stor twist – i ”En liten droppe blod” är det en lång rad twister.

– Det gäller att vara hederlig när man konstruerar twisterna, inte bara hitta på något som lurar läsaren. En twist ska vara en naturlig följd av det som hänt i berättelsen hittills, närmast självklar och ändå omöjlig att förutse. Dit vill man.

I ”En liten droppe blod” lägger Christoffer Carlsson in ytterligare en genre – spionromanen. Han menar att den skiljer sig från en klassisk kriminalroman, eftersom spionromanen har en annan tematik. Karaktärerna i en spionroman går under när maskerna de bär, plockas av dem. I en seriemordsroman tickar klockan hela tiden; vem hinner först – mördaren eller polisen?

– Det finns också en annan moral i spionromanen. Det är ett grovt brott att förråda sitt land, men om man gör det i fredens namn så kan det vara annorlunda än att ta någons liv.

Spionromanens mästare är John le Carré, ”han borde verkligen fått Nobelpriset”, menar Christoffer. Även Graham Greene är en lysande författare liksom också den mindre kände Len Deighton.

I John le Carrés romaner har huvudpersonen en tydlig politisk kompass och Carré väljer historier han själv engagerar sig. Man kan också tycka att Christoffer tar ställning för en av karaktärerna i ”En liten droppe blod” och är kritisk till hur underrättelsetjänsten arbetar.

– Nja, där vill jag värja mig. Jag menar att jag inte behöver ta ställning, det jag gör är utforska olika positioner och vilka konsekvenser de leder till. Jag tar som författare inte ställning. Vad jag tycker i den moraliska frågan är ointressant, det viktiga är vad karaktärerna kommer fram till.

Palme var den främste förespråkaren för att mäkla fred med ena handen och sälja vapen med den andra

John le Carré tar dock ställning, även om han gör det genom karaktärerna. Men det är ingen tvekan om var författaren står.

– Det handlar också om hur man är som läsare. Jag älskar Carré när han skriver om ”Smileys people”, men också i ”The little drummer girl”, där han tar ställning själv. Jag menar att författarens uppgift inte är att ta ställning. En romans uppgift är inte att ge ett svar på en fråga utan möjligen identifiera en fråga och sedan undersöka den på mycket nära håll.

– ”Romeo och Julia” ger ju inget svar på frågan om möjlig eller omöjlig kärlek, men undersöker frågan. ”En liten droppe blod” ger inte svar på någon fråga utan läsaren är med på samma utforskande resa som författaren.

En viktig beståndsdel i den nya romanen är den svenska självbilden efter Andra världskriget.

– Sverige efter kriget är en mycket spännande plats. Vi försökte presentera en neutralitet som vi egentligen aldrig hade. Det blev egentligen inte helt tydligt förrän vi gick med i Nato. Då sprack den sista hinnan. 

– Berättelsen om Sverige innehåller en ganska snirklig och elegant neutralitet. Palme var den främste förespråkaren för att mäkla fred med ena handen och sälja vapen med den andra. 

Leif GW Persson gjorde detta bättre än någon annan och han hade dessutom ett fantastiskt språk

Flera av de främsta kriminalromanerna i Sverige har skrivits som fiktioner, eftersom det inte gick att publicera dem som verklighetsbaserade reportage – det hade lett till stämningar och stoppade berättelser.

– Leif GW Persson gjorde detta bättre än någon annan och han hade dessutom ett fantastiskt språk. ”Mellan sommarens längtan och vinterns köld” är med i toppen bland de bästa kriminalromanerna någonsin.

Christoffer vill också lägga till Kerstin Ekmans ”Händelser vid vatten” till de främsta. Hon rör sig från romanhållet och närmar sig kriminalgåtan, ”Leif och Henning Mankell har den motsatta riktningen”.

Många nya böcker närmar sig också klassiska deckare med ett mer direkt, mindre komplicerat språk och framför allt har kapitlen blivit kortare och kortare, något som beror på ljudböckernas framgång.

– Jag förstår det, säger Christoffer. En författare där 80 procents av hens försäljning består av strömmat ljud präglar naturligtvis böckerna. De är medvetna om vad som fungerar. 

Det talas mycket om författaren, hens behov av att skriva och hur viktig den uppgiften är för samhället. Ofta träder det fram narcissistiska och självförhärligande bilder av Den Stora Författaren och hens intellekt. Christoffer Carlsson värjer sig lite för den bilden:

– Skrivandet är inte på något sätt oviktigt, det är mitt yrke och min plats i livet, men i samhället är en rad andra uppgifter viktigare. Rörmokare, bilmekaniker, sjukvårdens folk är viktigare för att människor liv ska fungera. Det är viktigt, inte minst för en författare, att inse det.

När Christoffer Carlsson ska skriva en bok handlar det inte om temat i första hand utan att det finns en berättelse. Det handlar inte om att han väljer ett område där han vill medverka till att förändra verkligheten:

– För mig börjar det aldrig med ett tema eller något jag vill säga. Det börjar med en karaktär, och varför han eller hon kommer till mig just då det vet jag inte. Sedan utforskar jag framåt vad det är för något. Jag kan inte medvetandegöra vad som gör detta, det är någon intuition, en magkänsla. Det här känns bra.

– Att ”En liten droppe blod” kom att handla om vår självbild var inget jag hade som avsikt att skildra utan jag utgick bara ifrån som vad händer om en författare får i uppdrag att granska en annan författare. Vad temat i det jag utforskar nu är vet jag inte. Kanske om ett år, har jag svaret.

Samtidigt som han skriver jobbar Christoffer Carlsson kvar på universitetet.

– Det är viktigt för mig att ha ett arbete utanför författarskapet. Det ankrar mig på något sätt, även om man ibland kan undra om universitetsvärlden tillhör verkligheten. Det är arbete med kollegor, där man har gemensamma åtaganden och ansvar. Det är en plats med konkreta uppgifter. Vilka frågor ska vi ha på nästa tenta?

– Tidigare hade kriminologin nycklar för att förstå vem jag är och samhället jag lever i, men numera har jag insett att fiktionen, litteraturen och kulturen har andra viktiga sanningar för mig att hämta.