En rödhårig kvinna sitter framför mig och funderar på om folk möjligtvis är lite rädda för henne. Orsaken är att jag antytt att den rödhåriga kvinnan, åtminstone under åren hon var kulturchef på Aftonbladet, hade en ganska barsk framtoning. Man fick känslan att hennes tålamod med ”lallare” var begränsat. 

Åsa Linderborg bekräftar bilden. De som träffar henne första gången brukar ofta ge utlopp för förvåning. De hade inte väntat sig att hon i verkliga livet skulle vara så glad och varm. Själv kan hon tycka att det är stressande att träffa nya människor. Hon undrar alltid vad de egentligen tänker om henne. 

– Här kommer hon som skrivit ”Mig äger ingen”? Där kommer den där gamla kommunisten? Terroristkramaren? Det fick jag höra ett tag.

Jag frågar Åsa Linderborg vilka terrorister hon har omfamnat. Hon säger att antalet omfamnade är noll. Tillmälet kom av att hon inte jublade över USA:s invasion av Irak. Ett sådant ställningstagande var liktydigt med terroristuppskattning när det begav sig, säger hon.

– Andra tänker att jag har varit en idiot när det kommer till det ena eller andra. Att jag är hon som bidragit till att Benny Fredriksson är död. Hon som bara pratar om sitt eget åldrande. Det finns så mycket att tänka om mig. 

Evighetsbataljens slut

Och så finns det ytterligare en tankekategori som Åsa Linderborg ofta tror sig sorteras in i av främlingar. Att hon är den där ”som är så modig”. En positivt laddad tanke, i kontrast till de övriga. Tyvärr avskyr hon just ordet modig, säger att det är det värsta hon vet. Själv har jag sällan kallats modig och skulle mer än gärna tillskrivas den egenskapen. Men man kan tröttna på allt, antar jag. 

Vi sitter i ett konferensrum på Aftonbladets redaktionsvåning i Schibstedhuset i Stockholm där Åsa Linderborg i sex år jobbat som ”senior reporter” (en titel hon verkligen ogillar) och kolumnist (en titel hon bifaller). Dessförinnan var hon tidningens kulturchef i ett decennium. 

Numera har hon ingen fast jobbyta på redaktionen, utan sitter för det mesta och skriver i en soffa ett stenkast från de krökta ryggarna och storbildsskärmarna på avdelningen för breaking news. Inalles har hon uppburit lön från Aftonbladet i ett kvarts sekel.  

Åsa Linderborg – snart 57 år och tillsammans med sin man författaren Bengt Ohlsson nybliven ägare till labradoodlen Roffe – genomgår just nu en grubblarfas. 

Efter ett halvt liv som stridbar, omsusad, kritiserad, uppburen och kontroversiell kulturradikal i medieoffentlighetens ljus, ser hennes tillvaro idag annorlunda ut. I texterna för Aftonbladet viger hon oftare än förr, som hon uttrycker det, utrymme åt ämnen som vänstern av tradition förknippat med småborgerlighet, som barnuppfostran och ungdomens språkliga förflackning. 

Hon är också fast panelist i Handelsbankens tv-kanal EFN:s kulturprogram ”Mammons rike” och utkämpar inte längre sin evighetsbatalj med Expressens tidigare kulturchef Karin Olsson. 

Åsa Linderborg säger att hon inte längre har någon aning om vad hennes plats i det offentliga rummet egentligen är.

– Jag brottas ju med något som väldigt många i min ålder brottas med: Hur länge kan jag vara relevant?

Vad har du kommit fram till?

– Att jag ska försöka hålla på med frågorna som jag känner arbetsglädje i. Att hela tiden ha åsikter om det som är mest akut blir man rätt sliten av efter så många år. Jag tycker att det är roligare att hitta saker via bakvägen, gå lite omvägar. Det ger mig andrum. 

”Besviken över recensionerna”

Ett sådant bakvägsprojekt är ”Tjabo”, hennes nyutgivna tegelstensskildring av den svenska monarkins utveckling under Carl XVI Gustavs tid vid rodret. Den nästan 700-sidor långa boken är en produkt av flera års arbete och något av ett passionsprojekt. Kungahuset har för Åsa Linderborg, republikan av övertygelse och hängiven damtidningsläsare ända sedan barnsben, varit en källa till djup fascination. 

För en person som mig, kroniskt likgiltig inför monarkin (en hållning som Åsa Linderborg inte accepterar; hon är av den fasta övertygelsen att alla som koketterar med sitt ointresse för det konungsliga ljuger eller ägnar sig självbedrägeri), är boken oupphörligt intressant. 

Snart sagt varje biografisk detalj i kungens liv som Åsa Linderborg betar av kommer för mig som en nyhet eller ett förträngt minne. Carl XVI:s ungdomliga runtknullande, vidden av kungahusets i eftervärldens ögon komprometterande tysktillvändhet under den där jobbiga delen av det europeiska 1900-talet, den famösa ”Brunei-incidenten”. Boken är också skriven för en yngre publik som kanske behöver få det förklarat för sig vem prins Bertil var, och som inte har kungalängden ingraverat i procedurminnet.  

Dessvärre har mottagandet av ”Tjabo” inte legat i linje med Åsa Linderborgs förhoppningar. Recensionerna har på det hela taget varit njugga. Två plus tilldelades den av Aftonbladets kritiker. 

– De som har intervjuat mig om boken har varit väldigt bubbliga, sagt att de lärt sig massor och att den varit spännande. Men kritikerna tycker inte det. Det är lite synd att ett så kallat ”kärringämne” har recenserats av män hela vägen. Jag tror att det gör något med läsningen. 

Teodor Stig-Matz på Dagens ETC var ju golvad: ”Ett storverk som kommer att stå sig över generationer”.

– Men han är väl den enda som tycker det? Jag är väldigt ledsen över mottagandet. Vissa av kritikernas invändningar förstår jag, de som tycker att det är tråkigt när jag återger gamla artiklar. Men nu är det så att kungahuset inte ger intervjuer, det finns inga pratminus att ta av. SvD skriver att boken är skvallrig och det är den ju. Bilden av en kung bygger mycket på skvaller, att folk pratar. Journalister antyder, journalister påstår, folk gissar. 

Det är ju slags mediehistoria du har skrivit. Om hur kungabilden har konstruerats i samspel med media och de övriga politiska institutionerna. Ser du skvallret som en del av den politiska berättelsen?

– Ja, exakt så. Carl XVI Gustav har ju varit kung så länge att det blivit en stor del av Sveriges historia. Man skildra en hel samhällsutveckling genom honom. Och jag hoppas kunna visa att det inte bara är han som förändrats, utan att kungen även har förändrat Sverige genom att vara så starkt allierad med näringslivet. Framför allt har familjen Wallenberg förädlats till att nästan bli en del av kulturarvet, något oantastligt. 

Sveriges mest bortskämda familj

En mild förvirring. Det möttes Åsa Linderborg av från sina vänner under åren då hon arbetade med boken, och samtidigt producerade tv-dokumentären ”Kungen med två ansikten” för Discovery networks Sweden (2023). Hon upplever att folk förväntade sig en dikeskörning. 

Har vänner oroat sig? Försökt ta ett snack?

– Jo men nästan. Folk har frågat om jag inte ska komma upp ur det där kaninhålet snart. Vad ska du göra sedan? Den frågan får jag hela tiden.

Åsa Linderborg är kluven i sitt förhållande till monarkin. Hon oroar sig över kungahusets makt, som hon menar är betydligt större än vad folk i gemen begriper, och är irriterad på den massbeundran som kungligheterna, inte minst kronprinsessan Victoria, är föremål för. Samtidigt börjar hon gråta av att tänka på hur länge Victoria fick kämpa för att få familjen att godkänna hennes val av partner. 

För kungen känner hon stor ömhet, men också irritation och skamkänslor. Hon stör sig innerligt på föreställningen att kungahuset skulle ha rätt till sina privilegier i kraft av det hårda arbete som de utför i det svenska rikets tjänst. 

– Det är Sveriges mest bortskämda familj. De får allting serverat och har massor av markservice. Det är klart att de jobbar mycket, men alla jobbar mycket. Alla kvinnor med barn tycker att de jobbar för mycket. Alla moderna män med barn.

Vem jobbar mest, tror du – du eller Victoria?

– Jag tycker att jag jobbar jämt och jag har ingen stab runt mig.

Hade du varit en bra drottning?

– Nej, för jag tycker väldigt mycket om att vara ensam. Och att göra saker som de faller mig in.

När du var kulturchef, var det lite hovstämning runt dig?

– Det får du prata med mina gamla medarbetare om. Om jag var en drottning som seglade runt på redaktionen? Det hoppas jag inte. 

Om man ser till din nuvarande jobbposition, vad har varit för- och nackdelarna med att lämna rollen som kulturchef?

– Jag känner att min plattform har krympt. Förr var jag stor och stark i kraft av min titel. Nu måste jag uppfinna mig själv på nytt. Men jag vill inte skriva den sortens texter jag gjorde som kulturchef. Väldigt mycket var plikttexter. Men jag kan också sakna att hålla en lite högre intellektuell nivå, eller högre ideologisk nivå än vad jag tycker att jag ska göra i en mer alldaglig kolumn i Aftonbladet. Men det andra kan jag använda till att skriva böcker i stället, som får ta lite tid. 

Åsa Linderborg tror inte att hon i dag är så pass viktig att allmänheten ställer sig frågan: ”Vad anser Åsa Linderborg om den här saken?”. Men som kulturchef, säger hon, måste man intala sig att folk faktiskt efterfrågar ens åsikt. Den saken behöver hon inte bekymra sig över längre. Det är en lättnad. 

Å andra sidan är det kanske inte negativt för textproduktionen att vara lite pompös? 

– Det är riktigt. Som kulturchef tog jag mig själv på väldigt stort allvar. Nu kanske jag tar mig själv på för lite allvar. Det kan nog vara ett problem. Fast i vissa frågor där det verkligen bränner till, som när det kommer till yttrandefrihet, då är jag där direkt.

Inte är lika ensam på barrikaderna 

På tal om yttrandefrihet kommer Åsa Linderborg in på Dagens ETC:s Joakim Medin, som när detta skrivs varit fängslad i Turkiet i fyra veckor. I och med den ökande repressionen mot journalister och personer med antiauktoritära åsikter, har vänstern börjat vakna till liv i yttrandefrihetsfrågan, tycker hon. Enligt Åsa Linderborg har den länge varit vänsterns blinda fläck. 

– Jag har känt mig nästan oförskämd eller som en haverist som har tjatat om det här. Men för mig är det en princip som är ovillkorlig, yttrandefriheten ska vara allas eller ingens, punkt slut. Nu känner jag att inte är lika ensam på barrikaderna längre, för det är vad jag varnat för, att vänsterns yttrandefrihet också kommer att inskränkas när pendeln slår tillbaka. 

Där är vi nu, menar hon. 

– Och jag hoppas att jag inte blir missförstådd nu. Men jag skrev det i min hälsning till Joakim Medin, när man kunde skicka hälsningar, att hans tragiska öde faktiskt stärker saken om press- och yttrandefrihet. Det är vad jag hoppas. 

Åsa Linderborg beskriver sig själv som en väldigt känslig människa. Å ena sidan är hon vansinnigt lycklig i dag, och hennes medverkan i ”Mammons rike” har dämpat hennes omskrivna åldersångest; hon tackade länge nej till att medverka i tv eftersom hon kände sig för ful. 

När hon vant sig vid panelsoffan känns den saken inte så farlig längre.  

Å andra sidan säger hon sig ha ärvt en grundsorgsenhet, en djupgående känsla av ensamhet från sina föräldrar som mycket i hennes liv handlat om att bemästra. I sin roll som skribent och kulturchef har det samtidigt stormat rejält runt henne, som allra mest kring de publiceringar hon skrev och var ansvarig för under metoo, varigenom Kulturhuset-Stadsteaterns tidigare VD Benny Fredriksson på falska grunder fick sitt rykte krossat och 2017 förlorade sitt uppdrag. Strax därpå tog han sitt liv. 

Jag frågar henne hur hon förhållit sig till den kritik som riktats mot henne genom åren, vad hon har burit med sig av den och i vilka avseenden hon varit tvungen att ägna sig självrannsakan, att tänka om.  

Efter en lång stunds betänketid nämner hon först hur hon skrivit om Sovjetunionen. Hur hennes ryska påbrå och familjens kommunistsympatier fått henne att romantisera Sovjetunionen på ett sätt som i förlängningen inte varit till fördel för hennes karriär. 

– Jag kan känna harm över att Churchill kan skriva 6 000 sidor om andra världskriget och inte nämna Röda armén med ett ord. Jag vill fortfarande inte gå in i de här schablonerna om kalla kriget. Samtidigt som man inte får glömma att Sovjet var en diktatur. Det var det.

Men det finns inte en enda demokratisk reform i landet som inte kommunisterna varit med och slagits för, säger hon.

– Inte minst min familj. De vackraste människor jag lärt känna i mitt liv är min släkt, de var fantastiska människor, men hade också den där kluvenheten i sig. 

Saker och ting hade gått lättare för Linderborg om hon inte haft en rysk mormor, tänker hon ibland. I sina texter har hon på sätt och vis försökt försvara sin familjs heder genom att dra en lans för Sovjetunionen, vilket hon i efterhand dömer ut som dumt och naivt. 

– Ibland har jag skrivit saker för att testa, för jag tycker att man ska kunna göra det i en demokrati. Jag har en haft en lite för stor tilltro till offentligheten. Om jag hade haft större karriärambitioner hade jag skrivit helt annat, jag hade inte testat så mycket. Jag hade inte visat temperament eller gått ut på hala isar. Men då hade jag varit en annan människa. 

Metoo-åren fortsätter ju att tröskas och diskuteras i offentligheten. Inte minst vad som hände med Benny Fredriksson, förra året kom ju till exempel Johan Hiltons bok ”Den sista teaterdirektören”. Din bok om den här tiden, ”Året med 13 månader” har några år på nacken nu. Har din syn på hela skeendet förändrats sedan dess?

– Nej. Jag tänker fortfarande att journalister springer i flock och att vi inte har någon som helst beredskap för nästa gång det kommer att hända. Vi kommer att fortsätta springa. Det kommer att finnas fler som jag, som ställer sig upp och ropar stopp och belägg, men som därefter ändå tappar huvudet. Jag tror inte att man kan lita på sig själv riktigt. 

Så du har lämnats med en permanent osäkerhet inför dig själv?

– Gud ja.

Du kan inte lita på dig själv?

– Nej. Samtidigt har jag lärt känna mig själv mycket bättre. Det värsta jag vet är personer som säger att det gått igenom svårigheter och sedan kommit ur dem betydligt starkare. Det har jag inte gjort. Jag har gått ut mycket svagare. Jag skulle absolut vilja ha allt detta ogjort. Uttrycket ”det som inte dödar, härdar” är bullshit. Det här har gjort mig skotträdd. 

Linderborg återkommer till grundsorgen. Hon säger att hon tyvärr agerar på ett sådant sätt att den fortsätter att bubbla upp.

– Till sist kan sorgen bli så stark att jag måste göra litteratur av den. Jag skulle aldrig skriva självbiografiskt i en period när allt är fint och dandy.

Det finns ju vissa som är ledsna, och enbart är det. De kanske hetsäter istället för att skriva? 

– Man skulle kunna tänka sig att det här draget skulle kunna slå över i depression, men jag har aldrig varit deprimerad. Aldrig varit psykiskt sjuk. Men grundsorgen är konstant, och den har jag alltid kunnat göra något kreativt av. Jag skulle vilja vara en glad skit och det är jag inte. Jag tar allting på stort allvar, mitt jobb och mitt liv. Bengt gör också det. Det är en grundhållning som är underbar. Han tycker inte att jag är frånstötande i det här. 

Det hade varit en dålig förutsättning för en relation. Vämjelse. 

– Det hade det verkligen varit.