Motståndsrörelsen som beväpnar sig med nagellack

Efter invasionen 2022 ockuperar Ryssland närmare 20 procent av Ukrainas territorium. Och i de Kreml-kontrollerade regionerna har de nya ryska myndigheterna inlett en systematisk och förtryckande kampanj – där civilbefolkningen tvingas assimileras.

Övervakning, grannar som riktar anklagelser och plötsliga försvinnanden har skapat en atmosfär av skräck och rädsla, mitt i det dagliga livet. I en sån miljö har små handlingar av kulturellt trots – som att rita en ukrainsk flagga offentligt, dela ut förbjudna böcker eller fira nationella helgdagar – blivit kraftfulla symboler för motstånd.

De ryska ockupationsmyndigheterna bekämpar alla pro-ukrainska känslor i en kampanj som tvingar till omskolning, särskilt av ungdomar, och backar upp den med hot, bortföranden, tortyr, fängelse och i vissa fall mord.

Att tala ukrainska offentligt eller till och med göra inlägg online till stöd för Ukraina eller dess militär kan leda till brottsanklagelser och höga böter – även för ungdomar. Lärare från Ryssland har ersatt lokala pedagoger och ukrainsk-språkiga böcker tas ur cirkulation. Att inneha böcker om ukrainsk historia eller politiska läroböcker kan leda till fängelsestraff på över fem år. Det kulturella och religiösa livet omstöps för att återspegla ryska nationalistiska berättelser. Över 70 präster från oberoende kyrkor –som den ukrainska ortodoxa kyrkan och baptisterna – har dödats av ockupanterna. 

Alla försök att bevara den ukrainska identiteten – även subtila sådana, som symbolisk graffiti eller att vägra sjunga den ryska nationalhymnen – möts med bestraffningar. Nästan 20 000 civila, såväl minderåriga som vuxna, har olagligt fängslats av ryska myndigheter, enligt Ihor Kotelyanets, chef för organisationen Association of relatives of Kreml political prisoners.

För ukrainare som Marina har Rysslands agerande ett tydligt mål – att förstöra den ukrainska identiteten. Men trots de enorma riskerna fortsätter motståndsrörelser med pro-ukrainare från de ockuperade områdena att protestera.

– Naturligtvis är det här en liten motståndshandling, säger Marina om de ukrainska flaggorna som hon målat. 

– Men det är viktigt för mig att människor på Ukrainas fria territorium förstår att inte bara ryska medbrottslingar och kollaboratörer finns kvar här. Det finns många människor som väntar på befrielse, såväl barn som vuxna.

Att rapportera om detta motstånd är känsligt. 

Den här artikeln baseras på intervjuer som genomförts av forskare vid ”The reckoning project”, en ideell organisation som samlar in vittnesmål om påstådda krigsförbrytelser och övergrepp mot mänskliga rättigheter. 

The reckoning project har ändrat Marinas namn för att skydda henne från hämndaktioner och förföljelser. 

Att få kontakt med ukrainare som lever under ockupationen är ofta komplicerat och kräver ett långsiktigt arbete med att skapa förtroende mellan forskaren och vittnet som sedan kommunicerar via säkra kanaler båda parter kommit överens om. 

Det kan dröja dagar eller veckor mellan meddelandena, eftersom källorna i den ockuperade zonen ständigt kämpar för att hitta säkra internetanslutningar och säkra enheter.

Vi tror att det är viktigare än någonsin att ta del av dessa berättelser om motstånd i vardagen. 

När USA tvingar på Ukraina ”fredsförhandlingar” och uppmuntrar landet att avstå territorium till Ryssland, måste vi förstå vad som står på spel. ”Fred” handlar inte bara om att rita linjer på en karta. Det som står på spel är människor, deras rätt till yttrandefrihet, fria tankar, fria gudstjänster och rätten att definiera sin egen identitet utan behöva frukta bestraffningar för att man läst fel bok.

”De onda nymferna”

Under ockupationens första veckor 2022 stoppade ryssarna pro-ukrainska demonstrationer genom gripanden och fängslanden. Gatorna blev allt farligare och allt mer paranoida.

I sydöstra delen av landet bildade en grupp löst sammankopplade, men likasinnade kvinnor en hemlig grupp som började utföra små sabotagehandlingar av kulturellt motstånd. De kallade sig ”Zla Mavka”, de onda nymferna, en nickning till de mytiska skogsandar som finns i ukrainsk folklore – men förvandlade till en motståndsstyrka av gräsrötter var tysta handlingar av trots utmanar den ryska kontrollen.

Det kvinnliga motståndskollektivet har sedan dess spritt sig, och deras upproriska upptåg dyker upp i ockuperade städer i både öster och söder. 

Gruppens medlemmar förblir anonyma även för varandra. ”Mavkas” avslöjar inte hur många av dem som finns i det ockuperade territoriet, men deras arbete dyker upp över hela de området. 

De sprider pro-ukrainska flygblad och affischerar på gatorna. De målar förbjudna ukrainska symboler och sprider meddelanden mot ockupationen.

I centrum står en Telegram-kanal förstärkt med en chatbot, som tillåter medlemmarna att ladda ner material och få vägledning utan att avslöja sin identitet.

Förra hösten återupplivade de en gammal ukrainsk tradition – att avvisa oönskade friare genom att ge dem pumpor – men med en modern twist. Kvinnorna lämnade pumpor vid ryska posteringar med handskrivna meddelanden: ”Som ukrainska flickor en gång gav pumpor för att avvisa friare, ger vi dem nu till er ockupanter. Ni är inte välkomna här”.

På Sankt Nikolaus dag, ett helgon de ryskstödda myndigheterna vill ersätta med den ryska motsvarigheten ”Farbror Frost” (Déd Moróz), slog Mavkas till. De lämnade godis och leksaker till barn på offentliga platser med hälsningar från Sankt Nikolaus – en symbol som de menade inte fick glömmas bort.

Deras logotyp – tre kvinnor, en som bär traditionell klädsel, en i moderna kläder och en som håller en kavel – är en symbol för motstånd och ett sätt att utmana könsstereotyper. Gruppen är avsiktligt decentraliserad, organisationen har utformats för att minimera risker i en miljö som präglas av övervakning och repressalier. 

Dessa små saker påminner folk om att de är ukrainska, sa en medlem av de onda nymferna till en forskare på The reckoning project. 

Hon ville inte framträda med sitt namn av säkerhetsskäl. Att bli tillfångatagen kan leda till fängelse eller ännu värre.

Men Mavkas vill att deras aktioner påminner ockupanterna om att det bor ukrainare mitt i bland dem som inte har gett upp, säger hon.

– Så länge vi är här, så länge vi gör motstånd, har de inte vunnit, säger hon. 

Vi frågade om riskerna de ställs inför.

När du arrangerade Sankt Nikolaus-aktionen, vad skulle du kunna drabbas av om ockupations-administrationen fick reda på att du genomfört den?

– Det är olika i varje stad. Det finns olika alternativ. Böter, en filmad ursäkt, en rättegång. Ibland kan de plantera något på dig eller till och med anklaga dig för terrorism. Det finns fall där människor försvunnit utan utredning … Det beror på vem du grips av och om de behöver spektakulärt material till sin propaganda.

Fängslad för motstånd i Cherson

Alla former av motstånd, även från tonåringar, har blivit allt farligare.

Ryssland har varit särskilt beräknande i sitt sätt att förtrycka den ukrainska identiteten hos barn och ungdomar. Skolorna har blivit ett instrument för ideologisk kontroll. Läroplanen glorifierar den ryska kejserliga och sovjetiska historien – kolonierna påstås ha ”trätt in” i eller ”anslutit sig till” Ryssland genom århundradena. Stalins terror, där omkring 20 miljoner sovjetiska medborgare mördades, ryms på en och en halv sida i historieböckerna och beskrivs som ”hårda åtgärder” utan att knappt nämna fasorna. Dagens Ukraina kallas en ”ultranationalistisk stat”.

Läroplanen är inte bara en seger för fiktionen över fakta, den är också brutalt framtvingad. Föräldrar som misstänks ha pro-ukrainska sympatier informeras av rektorer om att om deras barn missar mer än tre dagar i skolan kan de att förlora vårdnaden om sina barn.

– Att tala ukrainska offentligt har blivit svårt, säger Elina Beketova, som driver ett program vid Centre for European policy analysis, som rapporterar om livet i de ockuperade områdena.

– Det är inte olagligt i sig, men om du talar ukrainska riskerar du att få besök av säkerhetstjänsten. Det är ett tecken på att du är opålitlig. 

I skolan genomsöks barns telefoner på jakt efter ukrainskt medieinnehåll, ukrainska appar, pro-ukrainska sånger eller memes. På sommarläger har barn som burit t-shirts med ukrainska symboler låsts in i källare som straff.

De ryska medier som befolkningen i de ockuperade områdena numera omges av, upprepar att den ukrainska identiteten är ”falsk”. De är nedsättande, ibland totalt avhumaniserande.

”Det finns inget Ukraina. Det finns ukrainism. Det vill säga en specifik störning i sinnet”, hävdade Putins rådgivare och före detta propagandachef Vladislav Surkov i en intervju 2020. 

Det var ändå ett ganska milt exempel på innehållet i de ryska medierna.

Vladimir Solovjev, en av de mest populära programledarna på rysk TV, hävdar att Ryssland måste ”avmaska” Ukraina på alla förhoppningar om självständighet. 

Programledaren Sergej Mardan har påstått i sin online-show att: ”Ukrainskhet som system måste utrotas fullständigt i de befriade territorierna. Fullständig och total av-ukrainisering. Från att ta bort skyltar på ukrainska till att förbjuda det ukrainska språket i gymnasieskolor. Varje försök att tala ukrainska bör anses som illojalt, vad annars?, och resultera i att talaren får en enkelbiljett och förbjuds ha något annat yrke än att sitta i kassan i en stormarknad ... Den som anser sig som patriot till detta fantasifoster är degenererad. Människor som kämpar för det är brottslingar ... De är inte längre människor.”

Tonåringar som gör uppror drabbas av allvarliga konsekvenser. Sedan 2014 har minderåriga fängslats, torterats och dömts till långa fängelsestraff efter påhittade anklagelser om spionage eller terrorism. Vissa har fängslats för sina inlägg på sociala medier, donationer till ukrainska ändamål eller för att muntligt ha uttryckt sitt ogillande.

En av Rysslands favorit-tillvägagångssätt är att gripa tonåringar som studerar ukrainska eller har ukrainska läroböcker och rikta påhittade terroristanklagelser mot dem.

När ryska trupper intog den syd-ukrainska staden Henitjesk 2022 stannade 17-årige Artur och 16-årige Ivan kvar – till skillnad från många av deras klasskamrater som flydde västerut med sina familjer. De två vännerna var trotsiga, fast beslutna att hålla fast vid sin ukrainska identitet.

Deras beslutsamhet skulle placera dem rakt i ockupationsstyrkornas hårkors.

Artur fortsatte sina studier på distans vid ett ukrainskt universitet och skrev in sig på Charkivs flyginsitut – en dröm han haft sedan barndomen. Han studerade IT, lärde sig engelska och började arbeta för ett mjukvaruföretag, även när de ryska flaggorna vajade över regeringsbyggnaderna och checkpoints fyllde gatorna.

Hans beslut noterades av den ryska säkerhetstjänsten, FSB.

I början av 2023 greps de två pojkarna av maskerade ryska specialstyrkor på gatan. Först visste ingen var de befann sig – deras familjer genomsökte bårhus och polisstationer. Sedan, efter flera dagars tystnad, ringde Artur hem. Han sa att han mådde bra. 

Det gjorde han inte.

Tonåringarna sattes i husarrest och övervakades noga av en FSB-”kurator”. De tvingades skriva meddelanden till den ukrainska underrättelsetjänsten där de tvingades uppge att de redan var ukrainska agenter och bad om fler uppdrag. Artur försökte protestera mot breven. Hans släktingar säger att han hotades med fängelse om han inte samarbetade.

I april 2024 dömde en ryskkontrollerad domstol Artur till 8,5 år i en högsäkerhets-straffkoloni för att ha samarbetat med ukrainsk underrättelsetjänst och planerat att sabotera en järnvägsbro. Ivan dömdes till fem år i en koloni med lägre säkerhet. Båda bötfälldes med tusentals rubel. 

Enligt ryska domstolsdokument innehöll bevisen handskrivna anteckningar och flera block av sprängmedlet TNT som påstods ha beslagtagits i Arturs bil.

Deras familjer tror att allt var iscensatt från början. 

– Det här är rysk politik, säger Arturs faster, som utan framgång kämpat för att få tag på en rättvis advokat. 

Hon delade sin brorsons historia med The Reckoning project i Charkiv.

– Du vinner ingenting i en rättssal.

Sedan domen har Artur förflyttats mellan olika häkten, bland annat en anläggning på Krim som används för att inhysa politiska fångar. Hans nuvarande adress är okänd. Ett brev till hans familj, skickat i slutet av 2024, var kortfattat.

– Han var orolig för att han missade sina lektioner, till och med i fängelset, säger hans moster. 

– De förstörde hans värld.

Ivans familj har fått mycket lite information. Han tros befinna sig i en avlägsen rysk straffkoloni i norr. Ukrainska tjänstemän har förklarat båda tonåringarna som ”civil gisslan” och satt upp dem på listan för potentiella fångutbyten. Men sådana utbyten brukar sällan omfatta civila.

För tillfället väntar deras familjer på ett brev, ett domstolsbeslut eller någon annan signal om var pojkarna hålls fängslade.

– De har inte gjort någonting, förutom att de ville bo i Ukraina, säger Arturs moster.

Vi har ändrat deras namn, eftersom man enligt juridisk praxis inte ska avslöja namn på fängslade utan deras uttryckliga medgivande. Men familjerna har godkänt att vi och andra medier beskriver fakta i historien.

Viktoria Nesterenko, en människorättsaktivist vid människorättscentret ”Zmina” berättar för oss att fallet med de två unga männen från Henitjesk, tyvärr inte är unikt. 

– Sedan 2022 har antalet politiskt motiverade rättsfall ökat märkbart. Särskilt anklagelser om extremism, spionage och förräderi. Dessutom har domarna blivit mycket hårdare. Före 2022 fick de som dömts i sådana fall ofta sju till tio års fängelse. Nu börjar domarna vid tio år och går ofta längre.

Civila i de ockuperade områdena åtalas enligt rysk strafflagstiftning – de saknar såväl rättssäkert förfarande eller ordentligt försvar. Målet är inte bara att straffa de som motsätter sig ockupationen utan också att använda dem som varningar som skrämmer andra till tystnad – inklusive människor som inte offentligt gett uttryck för något motstånd. 

Det är precis vad som hänt i fallen med de unga männen från Henitjesk, ryska myndigheter kan göra nästan vad de vill. Om de bestämmer sig för att rikta in sig på någon kan de övervaka, fabricera bevis eller iscensätta husrannsakningar under vilka de planterar sprängämnen, vapen eller förbjuden litteratur – och sedan anklaga personen för terrorism eller extremism. 

När ett fall väl når rättssalen kan till och med erfarna försvarsadvokater eller internationella observatörer göra väldigt lite eftersom de ofta nekas tillgång till fångarna. Dessutom hålls rättegångar om förräderi, terrorism eller spionage vanligtvis bakom lyckta dörrar. Varken familjer eller journalister får närvara och försvarsadvokater förbjuds att avslöja några detaljer i ärendet. 

I vissa fall vet inte ens den tilltalade de exakta anklagelserna de ställs inför – eller varför det blir en fällande dom. 

Det finns alldeles för många av dessa fall.

Barnen ska uppfostras till soldater

Trots riskerna ger ukrainarna i de ockuperade områdena inte upp.

Ruslan, som går i en rysk-kontrollerad skola i södra Ukraina, har lärt sig att bedriva motstånd med försiktighet. Han läser förbjudna ukrainska böcker på nätet och raderar sin sökhistorik efter varje besök på internet. I skolan fokuserar han bara på ämnen som inte är ”förorenade med rysk propaganda”, som matematik och naturvetenskap. Han drömmer om att bli datorprogrammerare, och sitter igenom historielektioner som hävdar att Ukraina är en konstgjord nation och att Ryssland ”befriade” Krim och Donbass. Samtidigt har ryssarna förvandlat hans skola till en rekryteringsplats som indoktrinerar ukrainska ungdomar i Kremls idé om en ”rysk värld”. 

I början av 2023 fick eleverna blanketter för att gå med i ”Junarmija” (Ungdomsarmén), en rysk militariserad ungdomsrörelse som påminner om Hitlerjugend. 

I en doktorandstudie av dessa grupper i Donbass-regionen beskriver Dr Jaroslava Barbieri från Birmingham University hur deras mål – enligt officiella dokument – är att öka barns ”beredskap att försvara fosterlandet”. 

Det inkluderar klasser om hur man använder vapen, stridstaktik och sabotageaktiviteter. Eleverna lär sig att skjuta, sjunga patriotiska sånger och uttrycka ”villkorslös kärlek” till ”vårt heliga ryska land” och ”beredskap att gå med i den heliga kampen”.

Det är det yttersta syftet med Rysslands indoktrinering av unga människor på ockuperade områden: Inte bara att göra dem till små ryssar, utan att rekrytera dem till att döda andra ukrainare – grannar som tills nyligen var deras landsmän. Det är en djupt makaber, imperialistisk politik som utrotar koloniala undersåtar genom att låta dem döda varandra. Det är också olagligt. Genèvekonventionen förbjuder ockupationsstyrkor som gör att befolkningar under deras kontroll ”delta i krigsoperationer riktade mot deras eget land.” 

Till och med ryska militära handböcker förbjuder att tvinga ”personer som tillhör fiendelägret att delta i fientligheter mot sitt land.”

Ruslan vägrade gå med i den militanta ungdomsorganisationen och hänvisade till hälsoproblem. Men han drabbades av en backlash från sina vänner. Några hånade honom, kallade honom en fegis. Andra skröt om att bygga drönare och avfyra gevär – färdigheter de lärt sig i skolan. En hotade med den ryska säkerhetstjänsten.

– Jag är mest frustrerad över de som inte bryr sig, säger Ruslan. 

– Hur kan du vara likgiltig i ett krig som vill utradera ukrainarna?

Sedan 2014 har tiotusentals ukrainare från de ockuperade delarna av Ukraina kallats in för att slåss mot sitt eget land. Bara på Krim har mer än 43 000 invånare värvats till rysk militärtjänst och tusentals fler tvingas bära uniform i Donetsk och Luhansk. 

2024 rekryterades ytterligare 10 000 från de ockuperade regionerna.

I Ruslans grannskap innebär tystnad samma sak som överlevnad. När en lokal flicka anmäldes till ryska myndigheter för att hon gått i en ukrainsk onlineskola bestämde Ruslan att han inte kunde utsätta sin familj för fara och valde bort att studera på distans. 

Istället gick han med i ”Gula bandet-motståndet”, en anonym ungdomsledd rörelse. En av de mest bestående symbolerna för motståndet är nämligen små gula remsor som knyts runt träd, staket eller lyktstolpar. 

Rörelsen uppstod under ockupationens tidiga dagar och har mobiliserat tusentals anonyma civila till att utföra ickevåldsamma protesthandlingar. Dess medlemmar, många av dem ungdomar, knyter band, spraymålar slagord (”Donetsk är Ukraina”) och distribuerar flygblad som påminner grannarna om att kriget inte är över och att deras stad inte glömts bort.

Mycket av organiseringen sker online i krypterade Telegram-kanaler, där deltagarna delar kartor, foton och uppmuntrande ord. Riskerna är enorma. I vissa områden kan ett knutet band leda till att du grips, förhörs eller värre. Men för de inblandade är handlingarna – små, symboliska och ofta osynliga för utomstående – en psykologisk livlina.

Inspirerad av Gula bandens tysta protestaktioner började Ruslan och hans vänner använda sina kläder till protesterna. De klippte upp gula och blå t-shirts och byxor i band. Sedan använde de sprayfärg — diskret inköpt på olika platser för att undvika misstankar.

Ruslan tror att många ungdomar i tysthet tar avstånd från ockupationen även om vissa ger efter för propagandan och andra helt enkelt bara försöker smälta in.

– Jag tror fortfarande att vi kommer att bli fria, sa han.