På samma slags nära verkligheten bygger Jenny Andreasson också bokdebuten ”Teatern”, till genren en roman men där intrigen ligger nära de egna erfarenheterna.
Tycker jag. Jenny Andreasson är noga med att understryka att hon har velat skriva en bok om maktstrukturer generellt på arbetsplatser. En berättelse i skiftet när en chef går och en ny chef kommer.
– Vad gör det med människor och en plats? Ur den situationen kände jag att jag skulle kunna skriva något som inte i första hand är självbiografiskt, utan en berättelse som kan intressera människor bredare än bara inom teater- och kulturbranschen.
Skandalernas Dramaten
I tio år (2010–2020) var hon husregissör på Dramaten. Nu är Jenny Andreassons tidigare arbetsplats inte vilken som helst utan Sverige nationalscen, tyngd av kulturellt kapital. Det är platsen där Ingmar Bergmans ande fortfarande vilar tung, och där kända skådespelare har levt rövare så till den grad att det lett till svarta kvällstidningsrubriker. Och på senare år, en teater som har naggats i guldkanterna av skandalerna kring Metoo (flera av skådespelarna i uppropet #tystnadtagning jobbade här).
Jenny Andreasson var i huset först under Marie-Louise Ekmans konstnärliga ledarskap, sedan Eirik Stubøs. Flera av hennes uppsättningar hyllades, däribland ”Slott i Sverige”, ”De oskyldiga”, och ” Chéri”. Med tidigare framgångar som konstnärlig ledare för Spetsprojektet, i syfte att lyfta fram bortglömda kvinnliga dramatiker från förra sekelskiftet, var hon också en av dem som på 00-talet gick i bräschen för en mer konstnärligt jämställd teater.
När Eirik Stubø så erbjöd henne att sätta upp prestigepjäsernas prestigepjäs,”Hamlet”, blev det helt sonika en uppsättning där Hamlet fick lov att ge bort en del av sina många repliker till den mer fåordiga Ofelia. Den nya textbearbetningen möttes av internt av motstånd och det slutade med att uppsättningen lades ned.
Konstnärligt blockerad
Hur och varför det blev så råder det delade uppfattningar om. Dramatens officiella förklaring var att Jenny Andreasson hade blivit sjuk, något hon sedan kom att dementera i Dagens Nyheter.
Hennes version var att hon blivit konstnärligt blockerad av ensemblens kritik, men inte fick rätt stöd när hon sökte hjälp hos ledningen.
Så långt verkligheten. Under samtalets gång är Jenny Andreasson alltså tacksam om vi kan skilja mellan den och bokens fiktion. Men som teaterskribent, med ett förflutet som garderobiär på Dramaten, har jag svårt att bortse från de slående likheterna, både sett till händelseförlopp och romanfigurer. Hur tacklar man det, utan att trampa över den tunna fiktiva linjen? Jenny Andreasson säger att hon först prövade att berättelsen skulle utspelas på exempelvis Posten, just för att boken inte skulle kunna läsas som en personlig vendetta.
Men så ändrade hon sig:
– Det slog mig att folk ändå kommer härleda vad jag håller på med, utbrister hon med ett garv.
Hon landade i att det ofta blir bäst om man gräver där man står. Med fiktionens hjälp kunde hon lättare vrida och vända på skeenden, göra dem mer komplexa.
– Det var så boken ville bli till. Sedan får jag stå ut med att alla kommer tro att jag är huvudpersonen, med de aspekter det för med sig. Det har inte varit en enkel process.
Fiktionen till trots, är du beredd på att folk som ändå känner igen sig kan bli arga eller ledsna och höra av sig?
– Min djupa förhoppning har alltså varit att nå utanför den här teaterkretsen, till andra typer av människor. Det är inte bara av hänsyn jag har undvikit att nämna riktiga namn, utan också för att jag hoppas att läsaren mer ska nås av det allmängiltiga i skildringen av en arbetsplats än att fokusera på personer. Sedan får jag väl som författare vara beredd på ungefär allting.
Samtidigt, fanns det ändå inte något inom dig som ville berätta din version av ”Hamlet”-nedläggningen, något som aldrig riktigt blev berättat?
– Jo, det har du mycket rätt i, att det nog blev så. Det började som ett litterärt projekt, men sedan kom det att bli mera terapeutisk. Eller om det var tvärtom? I slutändan handlar berättelsen om en person som upplever att hon blir ombedd att tiga, så naturligtvis har det funnits en drivkraft hos mig som författare att kunna tala.
I verkligheten tvingades Eirik Stubø att avgå 2019, bland annat till följd av dokumentären om Josefin Nilsson och kopplingen till en skådespelare på teatern. Vad tänker du om det nu, i efterhand?
– Jag tyckte att man kommit till en punkt när det var ganska omöjligt att han skulle fortsätta.
Varför det?
– Därför att förtroendet för ledningen generellt på teatern var så lågt, något som också styrktes av en medarbetarenkät och en lång skrivelse från facket.
– Det var väldigt många som kämpade för att kritiken skulle tas på allvar av styrelsen. Allt var en stor sorg: att man hade låtit situationen med arbetsmiljön drivas så långt, att teatern liksom monterades ner inifrån, att så många slutade, att så mycket i den dagliga verksamheten blev så svårmanövrerat.
Innebar avgången också ett slags bekräftelse på den kritik du själv hade framfört om turerna kring ”Hamlet”?
– Den starkaste känslan var snarare sorg - och skam. Jag tyckte det var otroligt jobbigt att rikta kritik mot ledningen i Dagens Nyheter och kan i efterhand också fråga mig om det var rätt sak att göra. Skam är också något jag har försökt att skildra i boken, och som jag märker är väldigt svårt.
Varför det?
– Jag tro att det är skammens natur. Man vill inte hålla i den. När en människa beter sig skamlöst så börjar alla rycka ut runtomkring den personen, sudda i det. Ingen vill vara kvar i den känslan utan den måste ut, fort som fan. Det tycker jag är så oerhört intressant.
Känner du fortfarande skam över att du gick ut offentligt med din version?
– Ja, det tror jag nog. Jag tyckte det var en svår inre konflikt för dels handlar det ju om en lojalitet till teatern. Sedan också personligen. Jag är egentligen inte den typen av människa som gillar att gapa i media. Men fortsätter man att tiga när man ser något man upplever som maktmissbruk, vem blir man då? (lång tystnad). Det hade förstås varit ohyggligt mycket enklare för mig att lägga locket på, men jag kände att då skulle jag ha förmultnat inuti.
Var det en lättnad när du väl hade berättat?
– Nej, faktiskt inte. Och det hade jag heller inte förväntat mig. I boken har jag också försökt fånga hur huvudpersonen blir fångad i ett fortsatt dubbelt tillstånd.
Som anställd husregissör hade du själv en upphöjd position. Vad i utvecklingen såg du som ditt eget ansvar?
– Som regissör är jag ju ansvarig för att människor ska kunna arbeta och arbeta bra, och jag misslyckades med det, men på Dramaten är det väl samtidigt känt att när en skådespelare eller ensemble går i baklås så är det bara hej då. I boken skildrar jag hur regissören vill förändra strukturerna inifrån, genom att göra en Hamlet som får ge upp lite av sin plats, samtidigt som den nye teaterchefen uttalat är ointresserad av jämställdhet och inte förstår eller inte vill förstå en feministisk analys. Hur det där sipprar ner, överallt.
Har vi ändå inte kommit längre 2022?
– Det kan man ju tycka, men på senare år, alltså även efter metoo, har tystnadskulturen frodats. Det har blivit lägre i tak och det är där vi inte får ihop det: Självbilden är att vi är moderna, att vi inte håller på med sånt, men i det hårdare samhällsklimatet sitter folk och skyddar det dom har. En chef som ser modern och ung ut, han – eller hon – kan skämta om makten, men bete sig som värsta sortens narcissistiska patriark. Det är extremt motsägelsefullt och också en del av problematiken för huvudpersonen i min roman.
Jenny Andreasson om...
Att skriva ”Teatern”:
– Jag började skriva fragment redan 2016, men hittade inte riktigt ingången till en större berättelse. Nyårsafton 2020 ploppade så det stora skrivdokumentet upp på min dator, precis efter 12-slaget. Då hade jag nästan glömt bort det. Men så började jag läsa och blev helt tyst: Fan, här finns det en berättelse!
Om ledningens reaktion på hennes dementi av sin sjukskrivning i DN:
– Jag skulle nog säga att den övergripande strategin var ett slags tigande, att vi ska fortsätta som vi alltid har gjort.
Om känslorna inför Dramaten i dag:
– Jag tänker att jag fick några bra år och sedan några jobbiga. Som i ett äktenskap. Det jag kan känna en stark sorg över är att min kärlek till teater fullkomligt har dött.
