Det kan tyckasparadoxalt att brus har blivit en miljardindustri. Särskilt mot bakgrund av att även brusreducerande hörlurar har blivit det. Å ena sidan betalar folk för att ta bort störande bakgrundsljud. Å andra sidan för att addera nytt brus som en ljudmatta när man vill koppla av.
I båda fall handlardet om att bygga sig en liten kokong, ett skydd mot en överväldigande omgivning. De ljud som de brusreducerande lurarna tar bort upplevs som stressande eftersom de härrör från mänsklig aktivitet: trafik, maskiner, ord. En idealisk ersättning kan vara så kallat vitt brus: ljud på alla frekvenser samtidigt, framställt av en slumpgenerator, helt befriat från mening (även om vissa menar att det påminner oss om hur det en gång lät inne i livmodern).
Varianter på samma tema kan kallas brunt brus (mullrande) eller skärt brus (påminner om forsande vatten). Andra som vill slappna av föredrar att sätta på ljudet av havsvågor, regn på plåttak eller åska. Alla finns de att tillgå i en uppsjö av särskilda appar eller i timslånga loopar på Spotify. En kassako för avsändarna, eftersom produktionskostnaderna för dessa ljud är löjligt låga jämfört med att spela in poddar eller komponera musik.
När dessa avslappningsljud har laddats upp på exempelvis Spotify har de ofta ändå klassats som ”musik”, vilket ger rätt till motsvarande royalty. Och vem kan påstå att de inte är musik? Redan på 1950-talet började kompositörer som Pierre Schaeffer att arbeta med ”konkret musik”, byggd av inspelade oljud och naturljud. Sådana tekniker är idag etablerade inslag i populära musikgenrer som ambient och noise.
Spotify hatar musikeftersom royaltyn är så dyr. Dess försök att gå med vinst bygger på att förmå lyssnarna att i stället lyssna på poddar. Detta har fått brusproducenterna att i stället klassa ljudfilerna som poddar. Nu uppges Spotify dagligen strömma tre miljoner timmar poddbrus. Men detta bidrar också till spänningar i förhållandet mellan skivbolag och Spotify. För brus och musik konkurrerar om samma öron och samma pengar.
