Stefan Sundström: Mänskligheten är en knarkande tonåring som ber mor och far dra åt helvete

Fan va stort allt vill bli.

Fan va fort alla vill röra sej.

Jag hänger inte med.

Det enda som inte går fort är tågen. Dom går knappt alls längre.

I nåt slags obesvarad kärlek till SJ och dess underleverantörer älskar jag tåg, och åker med, så gott det går.

Som dom pensionärer vi plötsligt blivit, frugan och jag, åkte vi interrail ner till Belgien.

Vi såg EU-parlamentet i Bryssel och fan va stort det var.

Man fick böja nacken bakåt för att se alla våningar.

Vilken tur att man slapp böja nacken framåt.

Ungefär som att va en medeltida bybo från nån håla i Skåne och vandra in till Lund och se katedralen där. 

Klart man trodde på Gud då.

Själv tror jag på demokrati. Jag var emot att vi skulle gå med i EU, men ju mer jag läser europeisk historia desto tydligare ser jag nödvändigheten av att luckra upp gränserna, att bygga en känsla hos folk att vi hänger ihop.

En dag kanske vi kan få den känslan att gälla hela världen.

Mänskligheten utvecklas, långsamt, mognar. Mänskligheten är som en människa, med barndom och pubertet, vuxenhet, mognande och till sist åldrande och vissnande.

Jag tror vi är i puberteten just nu.

Vi barn byggde små nätverk medan föräldrarna satt och kollade Hylands hörna

Mänskligheten är en knarkande tonåring som ber mor och far dra åt helvete när dom väcker honom på morronen och tjatar om skolan.

För att lite senare komma ut i köket och vilja låna stålar till … jo, jag måste köpa nya dojor, det är ju snö nu.

Och sen köpa braj för pengarna.

Sån var jag.

En kväll höll jag på att bli skjuten av Lasse, en galen mänska, lite äldre än jag. Han hängde nere vid tricken i Farsta.

Han ville sälja braj men ingen ville köpa av honom, för han var helt galen, plötsligt aggressiv och paranoid, blev alltid arg när det gjordes affärer.

Han slet plötsligt upp en pistol en vinterkväll och sa ”Jag blåser huvet av dig” och jag blev ju rädd såklart, men han stoppade ner pistolen och sa ”Ha ha jag bara skoja”.

Så gick det till i Farsta på 70-talet.

Farsta var fullt av invandrare.

Från Värmland, Norrbotten och Österbotten.

Klart det blev bråk och knark och våld.

Men det var en rätt fin uppväxt ändå, vi barn byggde små nätverk medan föräldrarna satt och kollade ”Hylands hörna” och störde sig på grannarna.

Farsta blev äldre, fick fotbollsföreningar, rockband och sånt som gjorde att folk började hänga ihop. 

Lasse blev tyvärr ihjälslagen en kväll nere vid tricken, det var massa folk där när det hände, men ingen pekade ut vem som gjort det.

Det var ju lite otäckt.

Det händer mycket läskigt under tiden mänskligheten mognar.

När man hamnar i puberteten så vill man bli stor, man vill växa.

För min egen del var jag inte så sugen på att bli större, jag var redan alldeles för lång och gänglig, och på den tiden var det inte lika inne med protein och svällande muskler.

Jag ville möjligen att kuken skulle bli större.

Varför ska allt bli så stort för?

Jag har sett det där.

Hultsfredsfestivalen, vi lirade nån gång där i mitten på 80-talet, vi hette Fuck Off.

Det var kul, det kanske var 1000 pers där.

Sen blev det bara större, publiken blev skitstor, fick trängas, det kanske var kul, ungdomen trivs när den blir lerig och bakis, det är ju nåt slags vuxenblivande.

Inne på backstageområdet blev det lite tristare.

Och till slut blev Hultssfredsfestivalen så stor att dom blev uppköpta av Scorpio som ville flytta Hultsfred till Sigtuna.

Då dog Hultsfredsfestivalen.

Samma historia med Peace and Love i Borlänge, skitbra i början, men sen blev växandet som nån slags fetma, allt dog liksom.

Varför måste allt bli så stort för?

Jag tror på demokratin och mänskligheten. Jag tror inte på evig tillväxt.

Ska vi fortsätta finnas på den här planeten måste vi förstå det, vi måste sluta tävla om vem som har störst kuk.

Vi måste mogna nu.

Vi måste bli den vuxne i rummet.