Joanna Górecka: Kontorsarbetet kämpar för sitt liv

Hos BBC läser jag om en 24-åring som heter Jamie och är specialist inom digital marknadsföring. Hon klev in på arbetsmarknaden 2021 och berättar att hon aldrig har upplevt det som vi kallar för ”kontorskultur”. Hon har hört talas om hur kontor var förr, men har aldrig levt något annat än hybridland där man självklart får jobba hemma när man vill.  

Åh, 24-åriga marknadsföringsspecialisten Jamie. Du vet inte, så låt mig berätta. Har du hört den grekiska myten om danaiderna – dömda att fylla ett bottenlöst kärl med vatten? Office culture är precis så. Det är åtta kafkanska balansakter samtidigt. Som till exempel att vara personlig men inte privat 48 timmar i veckan. Vara generös med ”sin personlighet” men av nån anledning inte bli full och spika upp röntgenbilder på sin konstiga bihåla över skrivaren. Du hör, ett kognitivt enigma.

Nu beter sig i alla fall kontoren som försmådda älskare i sorgens alla tre stadier samtidigt

Med tanke på hur självklart det har mumifierats in i samhällskroppen är det kanske värt att påminna om att kontorsarbete egentligen är ett ganska nygräddat hittepå – det moderna kontorsarbetet etablerades för nätta 150 år sedan. Under merparten av dem har det här skrivbordsjobbandet kännetecknats av tydliga hierarkier, anslagstavlor i kork och trötta bås. Det började verkligen romantiseras på 80-talet, med filmer som ”Working Girl” och "Wall Street”. 

I sin senaste skepnad har kontorskulturen transmuterat till något ännu mer skrämmande. Nämligen lifestyle.

Tio år före pandemin började Silicon Valley-filosofin inkontinent läcka ut i världen med sin idé om arbetsplatsen som ett allomfattande mikrokosmos som skulle omfamna hela livet. Arbete, träning, socialt umgänge och alla vardagsbehov skulle smältas ihop via spelzoner, smoothiebarer och karaokemaskiner. Inga bestämda platser, massa dynor. Det halkade även in på våra vanliga svenniga arbetsplatser, ofta i form av trötta pingisbord och sackosäckar som skulle signalera ungefär: På den här arbetsplatsen ser vi att du inte bara är en slitfigur, utan en hel människa som vill LEKA och VILA. (Ironiskt när många Silicon Valley-anställda måste knöla in hela livet på kontoret för att de jobbar enligt 996-galenskap med slit från nio till nio, sex dagar i veckan – allt ska finnas på kontoret så att de helst aldrig behöver gå hem.)

Det finns en anledning till att Jamie aldrig fått lära känna kontorskulturen. Pandemin svepte förstås in och slaktade idén om obligatorisk så kallad on site work för skrivbordsråttan. 

Nu beter sig i alla fall kontoren som försmådda älskare i sorgens alla tre stadier samtidigt: bönar, ber, hotar och kräver att de anställda ska komma tillbaka. Unionens medlemstidning Kollega skrev nyligen om backlashen mot hemarbete; åtta av tjugo företag har skärpt sina regler det senaste året. 

Åtstramningarna får kritik, men känslan är tydlig: kontoret kämpar för sitt liv. 

Döden är en märklig liten gåta. Ibland är det tydligt när den inträffar. Som med människokroppen. Det är när hjärnan stänger butiken med en smäll. Med annat är det lite svårare. Som med organisationskultur. När vet man att en form av organisationskultur oåterkalleligt förtvinat? 

Jag vet inte. Men säkert är att våra städer allt mer liknar gravplatser, de har blivit mausoleum för gapande tomma kontor som ingen längre vill gå till. I Stockholm har andelen tomma kontorslokaler ökat från 9,1 till 14,3 procent på bara ett år, enligt Svenska Dagbladet. Göteborg och Malmö följer samma utveckling. Totalt står nästan en halv miljon kvadratmeter tomt bara i dessa tre städer. Och på andra sidan Atlanten ekar New York av närmare nio miljoner kvadratmeter outhyrd kontorsyta.

Rip kontoret. Dra åt helvete kontoret.