Mattias Johansson: Mordet på Malåbornas drömmar

SVT-serien ”Mordet och Malå" har varit en snackis i några veckor nu, i synnerhet här uppe i norr. Jag befann mig själv i Malå City när det första avsnittet sändes och kan konstatera att lokalborna inte direkt njöt av uppmärksamheten. Men även om den stora debatten har handlat om huruvida serien reproducerar en stereotyp ”white trash”-bild av inlandsbefolkningen så har den också, kanske omedvetet, satt fingret på ett faktum som vi borde prata mer om: att den svenska landsbygden emellanåt är en jävla misär.  

Social dumpning. Geografisk isolering. Brist på kultur- och fritidsaktiviteter. Snålt med mellanmänskliga nätverk. Utflyttning av unga och högutbildade. Bristande tillgång till välfärdsservice. Låga utbildningsnivåer och låga inkomster. Många landsbygdskommuner präglas av ett avgrundsdjupt utanförskap, men när utanförskap ska debatteras är det aldrig dit som media åker. Det är faktiskt inte riktigt rimligt.

I den politiska debatten kopplas utanförskap gärna samman med segregation (läs invandring) men det finns egentligen ingen anledning att begränsa sig så snävt. Sverige är mer splittrat än så. Förort mot innerstad. Stad mot land. Nord mot syd. Man skulle till och med kunna argumentera för att det är landsbygden som är den riktiga orten, och att kidsen i Alby och Tensta har större möjligheter att leva ett rikt och fullgott liv än kidsen i Malå eller Hoting.  

Faktum är att levnadsstandarden i glesbygden sjunker i relation till riket som helhet. Medellivslängden är kortare. Psykisk ohälsa mer utbredd. I avlägset belägna landsbygdskommuner är risken för att män ska ta livet av sig nästan dubbelt så hög som i storstäderna.  

I en jämförelse mellan Malå kommun och Botkyrka kommun, där flera av Sveriges officiella utanförskapsområden finns, är det uppenbart att invånarna i Malå är förlorarna. Medianinkomsten i de båda kommunerna är förvisso ungefär lika, precis som antalet bidragsförsörjda, men i Malå är befolkningen både äldre och lägre utbildad. Färre niondeklassare i Malå kommun går ut grundskolan med gymnasiebehörighet än i Botkyrka, och kommer ungarna i Malå väl in på gymnasiet måste de åka flera mil till skolan. Enkel väg. Malå kommun har nämligen ingen gymnasieskola att erbjuda, annat än introduktionsprogram för obehöriga.

Och så den kanske största skillnaden: med jämna mellanrum presenterar politikerna faktiskt kostsamma åtgärdspaket för att stärka ungdomars villkor i städernas utanförskapsområden. Kultursatsningar. Skolsociala team. Skitbra grejer. Men ingen frågar kidsen i Malå eller Hoting vad de drömmer om. De lämnas åt sitt öde medan studieförbunden bommar igen och bokbussen dras in. Och medan landsbygden utarmas uppmanar regeringen landsbygdskommunerna att öka utflyttningen. ”Frivillig återvandring” kallar de det.  

”Mordet och Malå" borde leda till tittarstorm och krav på en upprustning av landsbygden. Istället, knappt en krusning på vattenytan.  

För övrigt ... noterar jag att det stilbildande råpunkbandet Anti Cimex blivit invalda i Swedish Music Hall of Fame. Otippat, minst sagt.