Emil Arvidson: Vilket område är utsatt när barn värvar varandra på Tiktok?

Vi är överens om att kriminaliteten finns ”överallt” idag. Även om att problemet är stort. Men många tycker ändå inte att det hela pågår precis runt en själv. 

När Ipsos gjorde en opinionsundersökning på uppdrag av Dagens Nyheter fann man att en majoritet av svenskarna upplever landet som ”otryggt”. Men att de som var oroliga i just sitt eget bostadsområde ändå var mycket få. 

Kriminalitet är ett problem som ofta finns på en annan plats. 

Polisens rapporter om ”utsatta områden”, som gjorts sedan 2015, kan ses som ett försök att precisera frågan genom att peka ut de områden man menar är mest drabbade av kriminalitet. 

Underlaget har kritiserats som subjektivt. Och rapporterna anses fungera stigmatiserande. De platser som pekas ut får ofta bära hela bördan av problemet. Både rent praktiskt och i debatten. 

Den uppdaterade lista som släpps idag gör inte mycket för att rucka på bilden. Något område försvinner och ett annat tillkommer. Men återigen kommer listan att nagla fast kriminaliteten vid vissa områden. Det verkar bidra negativt. 

Både till att sänka bostadspriser och, enligt en kommande forskningsartikel från Umeå universitet, till sämre hälsa i områden som figurerar på listan. 

Å andra sidan kanske detta är ett av många sätt att åtminstone lyfta problemet. Kanske är det bättre än ingenting? Det var inte så att vi saknade stigmatisering av fattiga områden i Sverige innan den här listan. 

Under åren har jag hört om lokalpolitiker som jobbar hårt för att undvika att dyka upp på polisens lista – oavsett vilka problem man har i sitt område. Men också om vissa som önskar att man ska inkluderas på listan - så att man får argument för att be om mer resurser. 

Frågan idag är nog snarare om utvecklingen inom kriminaliteten snart kommer att göra den här sortens listor irrelevanta. Den fysiska platsen verkar betyda allt mindre i den här världen. 

När jag talade med den före detta gängledaren Essa Kah Sallah nyligen sa han ”glöm gängen”. I sin nya roll som avhopparcoach träffar han unga som knappt ens ser sig kopplade till specifika nätverk, och ännu mindre till specifika områden. Han ser en mer individbaserad kultur. Barn som bygger upp sitt eget rykte inför andra, ofta på sociala medier. Unga som dras in i kriminaliteten som har tio timmars skärmtid men tillbringar noll timmar på ett förortstorg. De utsatta områdena kanske är Discord och Tiktok, snarare än Rinkeby centrum? Och det som barnen i grunden har utsatts för har ofta skett i hemmet. Oavsett om det ligger i en norrländsk by eller ett miljonprogramsområde. 

Många av de unga kriminella jag följer idag rör sig över hela landet, och påstår sig allt mer sällan representera varken ett område eller ett specifikt nätverk. 

Ett våldsbrott kan börja med att en kriminell aktör i Turkiet beställer ett mord av en ”mellanchef” i Botkyrka, som i sin tur kontaktar ett barn i Katrineholm, som sedan tar tåget till Göteborg och gör sitt bästa för att försöka skjuta en kusin till en annan kriminell aktör i huvudet. Vilket område utsattes då? 

Samtidigt behöver det ena inte utesluta det andra. Självklart ska man inte bortse från de problem med socialisering in i kriminalitet och in i alternativa samhällsstrukturer som finns i många fattiga områden i Sverige. Eller hur du formas av området du växer upp i. 

Frågan blir då snarare om de problemen egentligen är av sort som polisen ska lösa. Många, även många poliser, svarar ofta nej på den frågan.

Det man vänder sig mot då är ofta den bild en sådan här lista sätter inför: att själva kriminaliteten är samhällets yttersta utmaning. Att kriminaliteten till så stor grad skulle vara det som gör en svensk medborgare till ”utsatt”. Och att utsattheten beror på din adress. 

Jag, som skriver mycket om kriminalitet, kan ofta känna att det här stämmer. Den svenska utvecklingen har också på många sätt varit exempellös.

Samtidigt har jag bott och jobbat i så kallade ”utsatta” områden i snart tre decennier. Här finns många olika problem. Men när något behöver uppmärksammas så är det alltid ett specifikt ämne som måste lyftas. 

Ska man söka pengar för att jobba med till exempel demokratifrågor eller ungas deltagande i medierna, eller projekt med syfte att lindra konsekvenser av barnfattigdom, så är det viktigt att alltid också inkludera kriminaliteten i ansökan. 

Många eldsjälar jag träffat har länge slitit sitt hår över det här. Att det verkar som att både bidragsgivare och politiker egentligen bara vill lösa ett problem: gängkriminaliteten. Det är mörkret som alltid ska undvikas. Medan den riktiga utsattheten är mycket bredare än så.