Hana Al-Khamri: Röda dagar är inte heliga

Året börjar närma sig sitt slut. På många arbetsplatser innebär det att de traditionella julhälsningarna kommer från chefer och HR-avdelningar. Ofta utgår de från att alla firar jul. Men i Sverige finns många som firar andra högtider, eller inga alls. För vissa väcker julen också svåra känslor: Ensamhet, sorg, konflikter eller minnen som river upp mer än de läker.

Trots att arbetsgivare gärna skickar enkäter om allt möjligt: Kaffevanor, trivsel, ergonomi – ställs sällan den fråga som skulle främja inkludering: ”Vilka högtider firar du, och finns det något du uppskattar att arbetsgivaren uppmärksammar?”

En sådan fråga signalerar lyhördhet och bygger tillhörighet. Ofta erbjuds inte heller flexibilitet som skulle ge medarbetare möjlighet att byta de röda dagar som utgår från majoritetssamhällets högtider mot de högtider som är viktiga för dem.

I ett modernt arbetsliv där många identiteter möts är det naturligt att människor firar olika saker: Eid, Diwali, Yom Kippur, Pesach, Bodhi Day, Kwanzaa och andra högtider. Att erkänna detta innebär inte att man överger julen, det innebär att man gör plats för fler. När arbetsplatser inte ens försöker ta hänsyn till medarbetare som firar andra högtider blir julhälsningen en symbol för vilka perspektiv som räknas, och vilka som osynliggörs. Hade organisationer arbetat mer systematiskt och inkluderande året runt, skulle julhälsningen inte behöva bära så mycket symbolik.

Hur gör man då en inkluderande hälsning? Det kräver inte mycket. Utgå helt enkelt inte från att alla firar jul. Skriv till exempel: ”Ha en fin ledighet – och god jul till er som firar.” Det visar att du som ledare ser att personalgruppen är mångfacetterad.

Detta skapar psykologisk trygghet och en kultur där människor känner sig sedda, snarare än förväntas anpassa sig till normen. Då visar du att du inte ser inkludering, mångfald och rättvisa som ”PK” eller buzzwords, utan som grundläggande för ett modernt ledarskap.

Jag minns en chef från en civilsamhällesorganisation som skickade en julhälsning tillsammans med ”Do They Know It’s Christmas?”. Chefen beskrev hur 1980-talslåten var en av orsakerna till att hen, redan som tioåring, engagerat sig i rättighetsfrågor. Låten har dock fått omfattande kritik för sin koloniala blick och för hur den framställer hela den afrikanska kontinenten som en hjälplös plats. Den bygger på fördomsfulla generaliseringar, bortser från kontinentens mångfald av kulturer och traditioner och reproducerar en västerländsk räddarlogik där ”vi” ska ge ”dom” julen (trots att ett stort antal människor i Afrika redan praktiserar kristendom). När medarbetare påpekade detta för chefen möttes kritiken inte av reflektion utan av försvar.

Dessa sista dagar innan årets jul önskar jag att arbetsgivare undviker bildspråk och uttryck som reproducerar stereotypa och problematiska föreställningar, och istället väljer att skriva inkluderande. Min förhoppning är att nästa år börjar fler arbetsgivare erbjuda verklig flexibilitet och skapa utrymme för fler högtider än de normativa. För i grunden handlar högtider inte om att vi gör likadant, utan om att vi gör plats för varandra.

För övrigt ... Mitt barn fick nyligen en gosedjurssengångare. Detta djur avfärdades under kolonialismen som onyttigt men fungerar idag snarare som en symbol för motstånd mot kapitalismens krav på produktivitet och tillväxt.