När jag tar del av det som berättas om Joakim Lundells utbrott och aggressivitet i barndomen slås jag av hur mycket vår syn på barn har förändrats de senaste decennierna. Det som tidigare beskrevs som ett barn som var svårt, bråkigt eller utagerande förstås idag ofta på ett annat sätt. Istället för att se barnet som problemet talar vi om barn med svårigheter, barn som behöver hjälp, stöd och trygghet. 

Skillnaden är avgörande. När ett barn betraktas som ett problem hamnar fokus lätt på att skuldbelägga barnet. Aggressivitet och utbrott riskerar att bli något barnet förväntas bära ansvar för själv. Beteendet tolkas som bristande vilja, dålig karaktär eller en genetisk avvikelse, snarare än som en signal om att något inte fungerar. När barnet istället förstås utifrån sina svårigheter riktas blicken mot sammanhang, relationer och vuxnas ansvar. Och där har vi fortfarande en bit kvar att gå. Vi behöver tala mycket mer om vilket ansvar de vuxna har i det som händer.

Som när ett barn behandlas annorlunda än sina syskon. Sådana berättelser är inte ovanliga inom psykologin. Frågan om varför ett barn utsätts för våld medan andra inte gör det saknar ofta tydliga svar. Ändå händer det att ett barn systematiskt behandlas annorlunda än sina syskon. Omgivningen saknar ofta insyn eller tvekar att ingripa.  

Ofta beskrivs barnet som mer krävande eller som någon som inte passar in i familjens föreställning om hur ett barn ska vara. Ett sådant barn skildras i Doris Lessings romaner ”Det femte barnet” och ”Ben, i världen,” där föräldrarna uppfattar sonen som avvikande och isolerar honom från familjens gemenskap. 

Ett av de mest kända exemplen inom psykologin finns i ”Barnet som kallades det” av Dave Pelzer. I sin självbiografiska berättelse skildrar Pelzer hur han som barn utsattes för grov misshandel av sin mamma, medan syskonen inte drabbades på samma sätt. I efterhand har det framkommit att syskonen delvis distanserade sig från det som pågick; troligen, och det är min tolkning, som ett sätt att kunna leva vidare. Här blir det tydligt att fokus inte kan ligga på vad som var fel på barnet, utan om vad som brast hos föräldrarna och i deras ansvar. 

En liknande situation som nyligen uppmärksammades är det så kallade Ättiksfallet i Eslöv, där ett barn isolerades och utsattes för våld medan syskonen levde under helt andra villkor. Det som väcker frågor är inte bara våldet i sig, utan hur ett barn kunde behandlas så annorlunda inom samma familj.  

Sedan har vi också Felicia Feldt som skrev boken ”Felicia försvann”, där hon berättar om sin egen uppväxt som dotter till Anna Wahlgren, känd för sina böcker om barnuppfostran. Boken är en självbiografisk skildring av hur hon upplevde barndomen och relationen till sin mamma. Syskonens reaktioner var delade. Vissa kände igen sig. Andra tog avstånd och upplevde boken som sårande och orättvis. Mot bakgrund av sådana fall framträder också ett mönster som forskningen har synliggjort. 

Studier visar att barn som upplever att de behandlas sämre än sina syskon löper större risk att utveckla ångest, nedstämdhet och starka känsloutbrott. Avgörande är inte alltid exakt vad föräldrar gör, utan hur barnet upplever skillnaderna och vad de signalerar om barnets värde. 

När dessa berättelser läggs sida vid sida framstår debatten om Joakim Lundell i ett annat ljus. Den handlar inte enbart om vad som går att bekräfta i efterhand, utan om hur vi möter barn som inte passar in. Hur lätt deras reaktioner har beskrivits som trots eller aggressivitet, istället för som uttryck för något vi ännu inte förstår, och återigen, hur vuxna orsakar eller hanterar det som händer. Kanske ligger den viktigaste lärdomen just där. Inte i att avgöra vem som har rätt eller fel, utan i hur vi väljer att möta barn idag – som problem, eller som barn som ännu inte har ord för det de bär och därför talar genom sitt beteende. Samtidigt är det vårt eget ansvar att ta det vi ser på allvar. 

Om vi misstänker att ett barn far illa måste vi göra något, av självrespekt och medkänsla med barnet.