Myra Åhbeck Öhrman: Kristersson misstänklig­gör demonstranter – precis som Trump i Minneapolis

Det är märkliga samtal som pågår just nu om protester och demonstranter som tar risker.  

Efter att federala agenter på kort tid skjutit ihjäl två oskyldiga Minneapolisbor har nätet fyllts av Maga-rörelsens försök att relativisera det. Vissa menar att det senaste offret – Alex Pretti, en 37-årig sjuksköterska som jobbade på sjukhus för krigsveteraner och hjälpte till att dirigera trafik under demonstrationerna – förtjänade det. Han hade ju ett vapen på sig.

Pretti var ostraffad och hade tillstånd att bära vapen. Enligt vad journalister har kunnat visa höll Pretti i en telefon och inte en pistol. Pistolen låg kvar i hölstret. Den togs ifrån honom efter att han brottats ner på marken – innan han sköts med tio skott.

Man hade kunnat tro att den digitala utvecklingen, som gett oss alla både verktyg och plattformar för att rapportera direkt från där man befinner sig, skulle leda till en mer upplyst befolkning och större empati. Istället tycks de många klippen reducera våldet till content och människor till rekvisita för andras propaganda. Trots flertalet videoklipp från olika ögonvittnen, som granskats av journalister och wikipedia-redigerare som noggrant dokumenterat förloppen ner på sekundnivå, råder delade meningar om vad som faktiskt hände.

Folk väljer helt enkelt att skriva sin egen historia, med eller utan faktaunderlag.

Mest slående är den totala brist på respekt som många till höger har för själva demonstrationsfenomenet. Att ha mage att sätta sig upp mot övermakten – en möjlighet de annars gärna säger sig värna när det exempelvis handlar om cancelkultur eller att kritisera kommunismen – räcker för att vissa ska tycka att man förtjänar att mördas. Du har ju ändå satt dig i en farlig situation, helt i onödan.

En liknande brist på medmänsklighet tycks ligga bakom konspirationsteorier om att det autonoma motståndet – demonstrationerna, kaffekokandet, volontärerna som spårar ICE-agenterna för att varna andra om var de befinner sig och dokumentera vad de sysslar med – i själva verket måste vara välfinansierat och toppstyrt. De ser mod och solidaritet, kliar sig förvirrat i huvudet, hånler snett och utropar det som något suspekt du troligen bör straffas för.

Det påminner faktiskt inte så lite om den svenska regeringens återkommande utspel mot klimat- och Palestinademonstrationer, som sällan handlar om vad som protesteras mot, utan istället om var och hur. Demonstranter beskrivs som ett säkerhetsproblem som behöver hanteras, inte som medborgare som tar ansvar när de upplever att staten sviker.

Det är inte folkmordet i Gaza som utgör faran, utan protesterna mot det. Inte klimatkrisens materiella konsekvenser, utan blockaderna som vill uppmärksamma dem. När regeringen talar om hot mot demokratin är det sällan de globala våldsspiralerna eller de framtida kollapserna som avses, utan motståndet på svenska gator – det obekväma i att människor faktiskt tar demokratin på allvar.

En ansvarstagande människa ska hålla sig undan, inte ställa till med scener, inte utsätta sig själv eller andra för obehag. Att stanna kvar, att stå fast, att kollektivt ta en risk för något som är större än den egna bekvämligheten framstår som irrationellt. Eller värre: misstänkt.

Men protester har aldrig handlat om att minimera risk, utan om att omfördela den. När staten och dess försvarare svarar med att moralisera över demonstranternas närvaro, snarare än att ta deras sak på allvar, avslöjas något viktigt: Det är inte faran man vill undvika. Det är modet man inte längre vet hur man ska förhålla sig till.