Krönika. .

2016-04-06 14:00

Därför är ordet ”fitta” ett utmärkt och användbart ord

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Prenumerera digitalt

Från

39 kr

Beställ här!

Beställ senast 26 september så får du en hel månad för bara 39 kronor. Avsluta när du vill.

Prenumerera på papper

Från

327 kr

Beställ här!

Få tidningen både på papper och digitalt. Betala per månad.

I en intressant krönika i Dagens ETC (31/3) resonerar Maria Sveland om så kallade kulturmäns, och för den delen andra maskuliners, användning av ordet ”fitta”. Hon har flera poänger.

Men till skillnad från Maria Sveland gillar jag fitta nästan förbehållslöst – såväl som kroppsdel, funktion, företeelse som ord. Samt både positivt och negativt laddat.

Därmed inte sagt att jag gillar att bli kallad ”jävla fitta”. Dels blir det tjatigt efter ett visst antal år på jorden, dels är det som Maria Sveland riktigt påpekar särskilt vanligt när man inte vill upplåta sin egen till den som säger så till en.

ETC-krönikan anknyter till en tidigare text om mansplaining eller förkarlande där hon berättar om en tågresa med Horace Engdahl då denne oavbrutet ska ha docerat bredvid en artig men uttråkad Maria Sveland. Vidare menar hon att hans beteende upprepas i tv-serien Liv och Horace i Europa, något som jag inte håller med om.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0


Förresten, om ni ursäktar den här kanske alltför privata och parentetiska passagen, har även jag suttit bredvid Horace Engdahl på väg till bokmässan i Göteborg. Vi hade det väldigt fnissigt och trevligt och pratade såvitt jag minns ungefär lika mycket.

Och eftersom det numera inte går att skriva ”Horace Engdahl” utan att nämna hans exfru, som ju också förekommer i krönikan, är det lite underligt att Ebba Witt-Brattström i efterhand sägs ha delgivit Maria Sveland hur Horace Engdahl hade kommenterat sitt tågsällskap:

”Den där Maria Sveland är en riktig uppblåst liten fitta.” Är inte det taskigt sagt av Ebba Witt-Brattström? Och i så fall riktat mot Maria Sveland eller Horace Engdahl? Eller är det systerskap och politik? Allmän tanklöshet?

Visst, det är spekulationer, vad vet jag? Mer än att ”fitta” är ett användbart ord som kan komma ur många olika munnar och nyttjas i många olika sammanhang.

Själv tycker jag mig ha rätt att ryta ”jävla fitta” (eller ”satans kukhuve”) när skrivaren trilskas, och väsa det bakom ryggen på nån elak typ oavsett kön. Eller som beröm: ”Du sjunger verkligen direkt ur fittan”, ”Dig är det verkligen fitta i” och så vidare.

Spanjorer kan även använda ”coño” som uttryck för förvåning: ”Coño, jag har hundra spänn kvar i plonkan!” – och kanske därmed slippa hamna i ett rent ”coñaso”, alltså något som är jobbigt eller rörigt.

Hursomhelst, fittan är ett mångtydigt fenomen och skojigt ord (oavsett dess påstådda men nog felaktiga rötter i våt ängsmark), ljudmässigt långt kraftfullare än exempelvis det snopplika men pimpinett snipiga ”snippa”.

Lyssna bara till Caitlin Morans resonemang om det engelska uttrycket ”cunt”:

”Fitta är ett rejält, gammalt, historiskt och starkt ord. Jag gillar att min brandtrappa [fire escape] också tjänar som det engelska språkets mest potenta svärord. /.../ Så kraftfullt är det, killar. /.../ Jag gillar att folk chockeras när man säger ’fitta’. Det är som att ha en atombomb i underbrallorna, eller en galen tiger, eller ett gevär.”

Jajamän. Alla dumma män, okej människor då, vet att de är födda ur en fitta och i de flesta fall har överlevt tack vare morsans tuttar. Möjligen generande fakta för svagsinta snubbar ur skilda kulturer. Emellertid fullgod ammunition i många lägen. Låt oss bara inte missuppfittas utan fittifiera framtiden med gott humör och morsk kämpaglöd!

Om ordet ”fitta”

Den etymologiska bakgrunden är omdiskuterad. Oftast anses ursprunget vara fornsvenska ordet fitja, ”våt ängsmark”, ”strandäng”, ”sumpmark”, eller fita, ungefär ”fett” eller ”fet vätska”. En annan härledning är ur det fornskandinaviska ordet fuð i betydelsen ”spricka”.

Nina Lekander 
Författare och journalist på Expressen Kultur. Skriver sporadiskt för Dagens ETC.