Ibland vill man ta hjälp av mig i konflikter. Ofta sker det först när positionerna har blivit låsta och alla broar till samförstånd har bränts. Då krävs stora insatser för att hitta en lösning. Därför skriver jag idag om hur konflikter uppstår och växer – och hur man kan undvika att den trappas upp ytterligare.
Vad är det som gör att en enkel meningsskiljaktighet kan växa till något så stort?
Det börjar ofta stilla. Ett samtal som skaver. En tanke om att kollegan inte arbetar lika hårt som du. Plötsligt sitter vi där och tänker: “Varför lyssnar du inte på mig?” “Varför gör du inte som jag säger? Det har jag sagt tusen gånger, mitt sätt sparar tid och blir mer effektivt.” Då kan man känna sig sorgsen, frustrerad och ensam.
Konflikter hör till livet. De finns i våra relationer, på jobbet och i familjen. Forskning visar att igenkänning och känslan av att inte vara ensam berör oss mest, och det är där vi kan börja om vi vill bli bättre på att hantera konflikter.
Vi kan se konflikter som en trappa. För varje steg uppåt ökar spänningen. Vår nyfikenhet minskar. Vår empati drar sig tillbaka. I alla steg spelar chefen en viktig roll. Det kan vara en avgörande skillnad om en chef tänker “jag måste agera snabbt” istället för “det rör inte mig”.
Det första steget på konflikttrappan handlar ofta om att försöka nå fram men fastna i upprepning. “Jag har ju redan sagt det här.” När vi inte känner oss hörda kliver vi lätt upp till nästa steg. Men istället kan vi redan här bromsa genom att säga: “Jag vill försöka förstå hur du ser på det här och hitta en kompromiss.”
I annat fall blir ofta nästa steg en kamp om att få rätt. Vi lyssnar endast för att kunna argumentera. Tempot ökar och irritationen växer. Samtalet blir en kamp. Men även här går det att pausa och spegla: “Jag hör att det här är viktigt för dig.”
Gör vi inte det glider vi över till handlingar. Någon bestämmer. Någon annan känner sig överkörd. När ord inte räcker tar beteenden över, och vi kliver upp ytterligare ett steg. Ett sätt att stanna kvar är att bjuda in igen: “Vi tar det tillsammans, vi ber att chefen är tydligare med det som gäller.”
I nästa steg hårdnar bilden av den andra. Vi börjar tänka i “alltid” och “aldrig”. “Hen gör alltid så.” “Hen gör aldrig sitt jobb.” När vi slutar vara nyfikna och börjar förenkla, då rör vi oss uppåt. Därför är utmaningen att istället nyansera och säga: “Det här var svårt för mig i den här situationen, kan vi prata om det?”
Annars blir konflikten snart mer offentlig. Gamla misstag tas upp. När vi drar in det kliver vi upp ännu ett steg. Här går det att hålla fokus i nuet genom att hålla sig till fakta. Vi kan säga: “Vi pratar om det som händer just nu och kollar på det som gäller.”
Gör vi inte det börjar vi tänka i termer av vinna eller förlora. “Jag har rätt, jag måste vinna.” Känslorna har tagit över. I det läget kan vi bidra till att trappa ner konflikten genom att säga: “Nu har vi blivit sårade av det som pågår. Kan vi börja om?”
