Klimat.

2020-04-11 10:30
  • 93-åriga David Attenborough har inga planer på att gå i pension. ”Jag har världens bästa jobb, vet du. Vilket privilegium jag har fått. Människor förser mig med underbara bilder på saker vi aldrig har sett förut och ber mig skriva en mening eller två”. Foto: Björn Larsson Rosvall /TT
    93-åriga David Attenborough har inga planer på att gå i pension. ”Jag har världens bästa jobb, vet du. Vilket privilegium jag har fått. Människor förser mig med underbara bilder på saker vi aldrig har sett förut och ber mig skriva en mening eller två”.
  • Foto: Kirsty Wiggleswroth/TT/AP
  • Foto: TT/AP/Matt Dunham
Puffetikett
Dagens ETC

Sir David Attenborough trycker på larmknappen

Han säger att vi har förlorat vår anknytning till naturen. Han har precis gjort sin mest politiska film någonsin, ett dokument över människans ohyggliga kapacitet att förstöra allt levande omkring sig.

Nej, David Attenborough tänker inte pensionera sig, trots att han snart fyller 94. Han säger att krisen är för stor. Han har dessutom för mycket hopp. Nu finns nämligen en ny generation som lyssnar till vetenskapen. Och vad skulle han annars göra?

– Det är bättre än att sitta i ett hörn och sticka.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Efter att ha spenderat en livstid med att introducera naturen för tv-tittare vill David Attenborough att vi ska resa oss upp ur våra fåtöljer och hjälpa till att rädda den naturliga världen. Årtionden av obeveklig industrialisering, urbanisering och intensivt jordbruk har distanserat oss från våra förfäder och från djurriket, varnar han. Klyftan mellan det moderna livet och naturen bara växer.

– Jag tycker att det är hemskt att barn ska växa upp utan att veta vad ett grodyngel är. Verkligen hemskt, säger han.

– Jag kan inte kritisera hur andra människor uppfostrar sina barn, men på min tid kunde jag, vilket jag också gjorde, hoppa på en cykel och cykla flera mil till ett stenbrott, för att tillbringa dagen med att leta efter sländor, ormar och vattensalamander, och även fossiler.

Att förlora kontakten med naturen påverkar inte bara hur vi behandlar planeten, det påverkar oss också på en grundläggande nivå.

– Vi börjar nu inse, från ett objektivt perspektiv, att det är viktigt att ha kontakt med den naturliga världen, för vår mentala hälsa, säger han.

– Vem som helst kan känna igen sig i att det är dit man söker sig både i ögonblick av glädje och djup sorg. Det är i den naturliga världen man sörjer och där man funderar på riktiga saker. Psykologer har identifierat detta, och jag tror att det gäller för alla. Om man förlorar kontakt – känslomässig kontakt – med den naturliga världen lider man av en djup förlust.

En ung Attenborough trampade sin Raleigh juniorcykel upp- och nerför dalen före andra världskriget, en tid då han medger att det fanns mindre trafik på vägarna och mindre som distraherade barn från naturens underverk (inklusive tv-dokumentärer). När han nu närmar sig sin 94-årsdag och ser sig omkring, ser han en helt annan värld.

Stora områden av regnskog i Borneo, där han gjorde sina tidiga filmer, har bränts och jämnats med marken för att ge plats åt palmoljeplantager. Den arktiska havsisen har krympt med en tredjedel. Några av de rev där han dök i sin första undervattensserie är livlösa.

Detta, förklarar han, är skälet till varför han fortfarande bedriver påverkansarbete när han egentligen skulle kunna luta sig tillbaka. Tvärtemot konventioner har han blivit mer frispråkig ju äldre han blivit.

– Jag tillhör den generation som verkligen är ansvarig för allt detta. Vi förstod inte att vi förstörde världen, inte alls. Jag antar att man kan invända att vi inte var förnuftiga, att vi borde ha insett, men jag tror inte att många gjorde det.

Hans senaste film, ”A life on our planet”, producerad i samarbete med World wide fund for nature, lånar känslan från ”Life on Earth" men visar världen i ett annat ljus. Istället för de orörda naturmiljöer och intakta vildmarker som visades i serien 1979, syftar denna till att visa bredden av mänsklighetens monumentala påverkan på naturen. Serien har premiär inom kort, och kommer släppas samtidigt i Storbritannien, Nederländerna, Irland, Norge, Danmark, Island, Finland och Sverige som del av en internationell kampanj för att uppmärksamma Världsmiljödagen i juni.

Filmen är hans mest politiska hittills. Jordens befolkning växer, och vi förlorar djur- och växtarter i en takt som inte är hållbar, berättar han. Samtidigt stiger också jordens temperatur i en takt som kan leda till plötslig, förödande katastrof.

I början av filmen ser vi honom vandra försiktigt genom ruinerna av den ukrainska staden som förstördes i och med kärnkraftsolyckan i Tjernobyl år 1986. Budskapet som förmedlas under filmens resterande 83 minuter handlar om mänsklighetens destruktiva kapacitet, illustrerat av skövlad regnskog, smältande polaris och livlösa korallrev. I slutet återvänder han till den sedan länge övergivna staden för att visa hur den har återtagits av naturen. Om vi insisterar på att förstöra vår egen art, så kommer det så småningom att hända. Naturen kommer att hitta ett sätt att gå vidare, även om människor kanske inte längre existerar.

Enligt filmen är denna förstörelse ett modernt fenomen, skapad av boomergenerationen och dess omåttlighet, som generation Z får betala priset för. I Storbritannien kommer en speciell visning arrangeras i Royal Albert Hall där 500 platser är reserverade för ungdomar, något som ger eventet känslan av ett politiskt rally. Attenborough stöder denna uppfattning och menar att han och hans generation har ”gjort fruktansvärda saker” och att framtiden är i händerna på unga människor som förstår ”vetenskap och vårt beroende av den naturliga världen”.

Troligtvis har ingen annan levande människa sett så mycket av jordens yta under så lång tid som Attenborough. Endast för serien ”Life on Earth” reste han 1,5 miljoner engelska mil till 30 länder och filmade mer än 600 arter. Han har blivit framröstad som den bästa programledaren genom tiderna, coolare än David Beckham i en opinionsundersökning om de coolaste männen, och nu senast som den person folk litar mest på när det gäller miljöfrågor, mer än Greta Thunberg.

När han trycker på larmknappen lyssnar människor. Som en livsklok Yoda som förmanar Luke – ”Gör eller gör inte, försöka finns inte” – säger han att vi måste agera, och agera nu. Men han har också ett positivt meddelande om hur vi kan hjälpa till att rädda planeten.

Ett första steg är att äta mindre kött.

– Det stora kravet som vi har ställt på planeten är att producera kött. Det är det som har tagit över så mycket av vår landsbygd. Det är skälet till att den brasilianska regnskogen skövlas, för att göras om till betesmark. För fler hamburgare helt enkelt. Vi har inte längre råd med detta om vi ska klara av den nuvarande befolkningsmängden.

Enligt en rapport finansierad av brittiska regeringen som publicerades denna månad måste Storbritannien minska köttkonsumtionen med hälften för att kunna uppnå klimatmålen och vara koldioxidneutralt 2050. Är han själv vegetarian?

– Jag äter inte kött. Det är inte helt sant, jag äter fisk. Det var inget storslaget beslut och jag ska inte låtsas som att det var motiverat av någon form av ekologiskt samvete, men jag undviker nu rött kött.

Nästa steg som vi alla kan ta är att leva måttfullt.  Även små förändringar gör skillnad. Om vi undvek att slösa på mat kunde vi mätta fem personer istället för fyra.

– Jag försöker återvinna," säger han. Det är mer som en religiös praxis, en slags ritualiserad händelse.

Kör han en elbil?

– Jag kör inte. Jag har aldrig kört. Nåväl, det är inte sant, jag kan köra, men jag har aldrig kört. Har aldrig haft någon anledning, aldrig haft en bil.

– Min dotter kör och vi håller på att skaffa en elbil. Vi har inte fått den ännu, i nuläget har vi – jag vet inte om jag borde nämna det eller inte – en liten tysk kärra. En (fossilbränsledriven) Volkswagen.

Inga av dagens bekymmer beträffande planeten fanns i åtanke när han började resa jorden runt i gamla linjejetplan – luftburna bensinslukare, med kompletterande askfat i armstöden.

– Ja, för 40 år sedan insåg vi inte att det fanns ett problem som stavas klimatförändring. För 40 år sedan var vi oroliga för hur vi skulle kunna rädda arter som var på väg att försvinna. Arabisk oryx och så vidare, gorillan. Ingen sa till mig, och jag tänkte heller inte själv, att jag förstörde klimatet med den mängd kol som flygplan släpper ut. Du är medskyldig i det. Tanken föll mig inte in.

Hans livslånga kärleksaffär med naturen, varelser, orörda ekosystem och vildmarken började när hans far gav honom hans första husdjur, en amfibie som kallas eldsalamander, på hans åttonde födelsedag.

Han strålar när han tänker tillbaks på tillfället.

– De är helt magiska. Om du aldrig har sett en förut, så är den kolsvart med svavelfläckar på. De är ganska harmlösa och rör sig långsamt och är därför lätta att hantera. Jag hade ett akvarium som jag förvandlade till ett inomhusterrarium med mossa och stenar och så vidare, och en liten pool på botten vid ena sidan.

Hans första eskapad vad gäller naturhistorisk insamling inträffade ett år senare när han började leverera vattensalamandrar till den zoologiska avdelningen vid universitetet i Leicester, där hans far var rektor, för tre brittiska pence vardera. Ådran som entreprenör fanns där från tidig ålder; han avslöjade inte att salamandrarna kom från en damm som låg bara ett stenkast från institutionen.

Han anslöt sig till tv-verksamheten 1952 efter examen från Cambridge, där han studerade geologi och zoologi. För den som inte kan dra sig till minnes en tid då det inte fanns en naturdokumentär signerad Attenborough på tv, är detta för att den tiden helt enkelt inte fanns. På den tiden var verksamheten en ny gren till BBC som enbart nådde ut till några tusen människor. Hans anvisningar som producent inkluderade ”politik, trädgårdsarbete, till och med stickning”.

Som gift med ett litet barn hade han inga planer på att resa runt i världen förrän en djurskötare som skulle ha presenterat ett nytt program om djursamling blev sjuk. 1954 skickades en då 28-årig Attenborough ut tillsammans med en kameraman för att hitta en sällsynt djungelfågel.

– När jag började göra naturhistoriska filmer – jag skäms nästan för det nu, men det finns ingen mening med att förneka det – så gjorde jag en film om London Zoo, som samlade djur. Sällsynta djur? Så bra, låt oss gå och fånga dem och ta med dem tillbaka till London. Man skulle inte drömma om att göra så nu.

Serien ”Zoo quest” var en framgång. Fler program om djurinsamling beställdes. Färg-tv kom. Filmfoto utvecklades och kunde visa djur i närbild, i slowmotion, i högupplösning. Ett spektakulärt fönster med insyn i de afrikanska slätternas naturliga värld, polarvärldens glaciärer, regnskog, korallrev – alltid med Attenborough som guide.

Under de första resorna tog han hem djur för att ha som husdjur – en vana som han medger skulle vara otänkbar idag – inklusive "lemurer, papegojor och kolibrier". De mest ovanliga exemplaren var två lungfiskar, levande reliker från förhistorisk tid.

Hans favoriter var ett par galagoer som sprang fritt i huset och hade en förkärlek för att markera sitt territorium med urin. Han minns att middagsgäster sniffade i luften när de kom in i huset och undrade om deras värdar lagade starkt doftande soppa.

Dessa dagar har han en bestämd syn på vilka djur som ska hållas i djurparker.

– Det finns många varelser som inte far illa av fångenskap och vars behov kan tillgodoses. På samma sätt finns det varelser som inte under några omständigheter bör hållas i fångenskap. Rovfåglar till exempel, örnar ska inte hållas i fångenskap. Hemskt. Jag tycker inte att man ska hålla lejon i fångenskap, om man inte kan tillhandahålla ett enormt område. Jag skulle själv inte ha gorillor i fångenskap. Jag menar, det är en väldigt svår sak. De är mycket intelligenta djur. Jag antar att det är möjligt, men jag skulle inte riskera det.

Han har upplevt att fladdermöss urinerat på honom, han har blivit dykbombad av måsar och han har riskerat liv och lem genom att simma med hungriga grårevshajar. För att fånga det avgörande fotot har han stoppat huvudet i lejonens gap – på riktigt. 1961 filmade han ett program om lejonhonan Elsa. Han sov i sin Land Rover i den kenyanska vildmarken då han vaknade "av stanken av dålig andedräkt och öppnade mina ögon för att se hennes käke droppandes saliv bara tum ovanför mitt huvud".

Under flera års tid reste han med endast en sliten läderväska. Hans fru, Jane, brukade packa den åt honom och vinka av honom på flygplatsen, utan att någonsin veta exakt när han skulle återvända. 1997, när han filmade en serie om fågelliv på Nya Zeeland fick Jane, 70 år gammal, en hjärnblödning. Han flög till hennes säng på ett sjukhus i London och anlände precis i tid för att hon skulle klämma hans hand innan hon dog. De hade varit gifta i 47 år. Livet är mycket annorlunda utan henne, säger han, och han saknar henne fruktansvärt. Efteråt gick han in i sitt arbete ännu mer.

När det gäller Attenborough har alla en favoritanekdot eller ett tv-ögonblick. För den som tittade på ”Life on Earth” på 1970-talet skulle det kunna vara det tillfälle då han rullade runt med silverryggade bergsgorillor i Rwanda. Eller, som nyligen, på BBCs Afrika-serie när han gick ner på alla fyra för att prata med noshörningsbabyn Nick. Eller kanske den plågsamt fängslande bilden av Galapagos racerormar som jagar och äter nykläckta havsleguaner, som visade i serien ”Planet Earth II” 2016. Hans egna favoritstunder är dock inte när djuren reagerar på honom, utan när han själv observerar.

– Stunderna som berör mest, enligt mig, är när den naturliga världen är omedveten om din närvaro. Ta, som exempel, ett träsk i norra Australien. Jag minns väldigt tydligt att jag satt i en gömma i mörkret och väntade på att solen skulle gå upp. Det lät som att det fanns en stor samling vattenfåglar i närheten – och så gick solen upp och där fanns häger och krokodiler och ett helt komplext ekosystem som bara pulserade av liv och skönhet. Man tittar på det en stund, och gör sedan någonting dumt som skrämmer dem, då försvinner alltihop. Men man har upplevt det där ögonblicket av uppenbarelse.

Han gör fortfarande dokumentärer, skriver böcker och presenterar BBC Radio 4:s ”Tweet of the Day” (om fågelsång, inte Twitter). Han bär fortfarande sin kännetecknande blå skjorta och khakifärgade chinos på duken, även om han har gått över till satellit och streaming, gjort filmer för Sky och Netflix samt BBC – och lockar större publik än någonsin.

Det enda som skulle kunna sätta käppar i hjulet för honom är om han får slut på filmtitlar med ordet ”planet”. Attenboroughs ”Our planet” visades på Netflix förra året och hans ”Seven worlds one planet” på BBC. Han arbetar för närvarande på en BBC-serie om växter; ”Green planet”. Tidigare har han gjort ”Planet Earth”, ”Planet Earth II”, ”Blue planet” och ”Blue planet II”, ”Frozen planet” och Our fragile planet”.

Nuförtiden spenderar han mindre tid i gömmor eller bakom kameran, och mer tid i en studio där han spelar in berättarröster. Han betonar att det är filmbesättningar som tillbringar månader med att filma – och att de, inte han, borde få erkännandet.

– Folk tror att jag har filmat och jag blir hyllad. Folk säger, hur var det när du kom riktigt nära narvalen, du vet, under vattnet? Jag svarar då, jag var inte där, och de säger, vad? Jag svarar, nej, jag var inte där!

När han ser tillbaka önskar han att han hade tillbringat mer tid med sin son och dotter – Robert och Susan – när de växte upp.

– Om det är någonting jag ångrar så är det jag var borta tre månader i taget när mina barn var små, har han sagt. Om du har ett barn som är sex eller åtta år och du missar tre månader av hans eller hennes liv är det oersättligt - du missar något.

Men han var på plats för att ge Robert, nu antropolog vid universitetet i Cambridge, en salamander på sin åttonde födelsedag, precis som hans far gett honom.

– Vi packade upp den – den kom i en låda – jag tog ut den och visade honom. Jag sa, "Här har du." Den satt bara på hans hand. Jag sa: "Sätt ner honom i hans nya hem." Han satte honom i sitt nya hem och den gick mycket långsamt bort mot vattnet och ut från under svansen kom en liten en. Min son trodde inte sina ögon - inte jag heller.

Pengar har aldrig varit en motiverande faktor för Attenborough, även om han tjänade mer än en miljon pund 2017-2018 genom David Attenborough productions, hans privata företag. Han bor fortfarande i samma viktorianska radhus nära tågstationen i Richmond, sydvästra London, som han delade med sin fru. Han var känd för att resa i ekonomiklass och accepterade aldrig att bli uppgraderad såvida inte hela filmbesättningen uppgraderades, tills han fyllde 75, då BBC insisterade på att han reste i första klass.

Trots sin berömmelse är han fortfarande sympatiskt blygsam. I flera år skämtades det i familjen Attenborough om att han bara blev dubbad till riddare eftersom en tjänsteman i palatset förvirrat honom med sin äldre bror, Richard, skådespelaren och regissören. Han är också en förebild vad gäller ärlighet. Han har aldrig gjort reklam, förklarar han, eftersom "mitt jobb är att säga sanningen, och om jag säger att margarin är smör kommer människor att tänka att han kan säga vad som helst”.

Fast vi gäspar när politiker med egenintresse varnar för klimatförändringar, lyssnar vi alltså när Attenborough pratar – även när hans budskap är skarpt.

Han påpekar att under de mer än 60 år som han har producerat dokumentärer har jordens befolkning mer än fördubblats. Det finns idag 7,8 miljarder människor, uppskattningsvis elva miljarder mot slutet av seklet. Många av de naturmiljöer och arter som han filmade i början har försvunnit eller befinner sig i reträtt. Om vi inte ändrar våra vanor – kontrollerar befolkningstillväxten och lever mer måttfullt - kommer vi att utplåna livet på den här planet, inklusive oss själva.

Har han rätt i att skylla planets problem på sig själv och den egna generationen? Filmen ”Zoo quest to Madagascar” från 1961 var före sin tid i många avseenden, inklusive avslöjandet av den skada som orsakats av klimatförändringar och avskogning. Vid ett tillfälle i den historiska dokumentären promenerar Attenborough längst en enorm uttorkad flodbädd i Madagaskar och kommenterar att bristen på vatten är ”en tydlig indikation på de drastiska klimatförändringar som har drabbat denna del av Madagaskar. Det är troligt att detta, för bara några hundra år sedan, när de gigantiska fåglarna (aepyornis) levde, inte var en öken, utan ett stort träskområde”.

Ja, klimatförändring pågick redan 1961. Naturligtvis har omfattningen av vår påverkan på naturen ökat, liksom pengarna som står på spel. Klimatförändring är nu en global industri som inkomster, karriärer, rykten, marknadsföringsbudgetar och försäljningsprognoser är beroende av. Det finansierar, bland andra, akademiker, forskargrupper, lobbyister, förläggare och filmskapare och genererar vinster för tusentals företag som är involverade i grön teknik. Tesla, elbilstillverkaren, har växt till världens näst största bilföretag, sett till värde. Black rock, världens största kapitalförvaltare, placerar nu en ansenlig del av sina 70 000 miljarder kronor i "hållbara" investeringar. Miljardsubventionerna till brittiska jordbrukare kommer snart att beräknas inte bara på livsmedelsproduktion utan också på klimatmål.

För skeptiker låter det som opportunism. De anser att det alltid finns domedagsprofeter som varnar för världskatastrof – hål i ozonskiktet, surt regn, kärnkraftsolyckor – att det alltid finns, som Tommy Lee Jones uttrycker det i filmen ”Men in Black”, en intergalaktisk pest som är på väg att utplåna allt liv på denna eländiga lilla planet.

Attenborough tror att det verkligen är annorlunda denna gång. Bevisen är nu för starka för att avfärda slutsatsen att vi är på väg mot självförstörelse. Han pekar på en mängd extrema väderhändelser såsom skogsbränderna i Australien (andra experter har inte gått så långt som att sammankoppla dessa händelser). Attenborough menar att skeptikerna kanske inte kommer att övertygas förrän det är för sent.

– Jag tror att det är omöjligt att bevisa det (kopplingen mellan de senaste skogsbränderna i Australien och Kalifornien) i den mån som skeptikerna kräver. Men det har funnits människor som har varnat för att om vi inte ändrar våra vanor så kommer vissa saker att hända, och de har hänt. Vi måste se till verkligheten. Verkligheten är inte så trevlig. Det som händer är inte bra – och det finns ingen poäng i att låsas som om det vore så.

För fem år sedan träffade Attenborough Barack Obama, då president, i Vita huset för att diskutera krisen. Kan han också lyckas övertyga klimatskeptikernas högsta befälhavare, Donald Trump, som har beskrivit klimatförändring som ett "skämt" och en "vinstdriven" industri?

– Jag skulle naturligtvis känna en skyldighet att försöka övertala honom att så är fallet (att klimatförändring utgör ett allvarligt hot), säger Attenborough.

– Han är den mäktigaste mannen på jorden. Naturligtvis har man ansvar för att försöka övertyga honom att så är fallet.

När vi inte hade mer tid för att ställa frågor, skrev jag ett gammaldags brev till Attenborough, utan att förvänta mig att han skulle få tid att svara. Hade han några husdjur? Hade han en smartphone? Skrev han sina böcker för hand? Jag fick ett vykort – sålt till stöd för Kew gardens – i retur. Han hade inga husdjur, sa han ("Jag är hemifrån för mycket"). “Ingen iPad, ingen iPhone, ingen e-post. Jag använder post och telefon.” Hans enda eftergift till modern teknik, tillade han, var att han, utöver att skriva för hand, ibland skrev på en dator.

För Attenborough är budskapet enkelt. Visa hänsyn. Lev måttfullt. Framtiden står på spel, säger han, inte för honom utan för nästa generation, för sina två barnbarn, som läser på universitetet i Storbritannien.

– Du vet, vi har tagit över världen. Vi representerar en mycket mäktig, skadlig art. Därför, var måttlig. Slösa inte. Slösa inte med el. Slösa inte på mat. Slösa inte bort tid."

Hans egen tid är på väg att ta slut, säger han.

– Jag är 93. Hur lång tid har jag kvar? Jag har inte tio år, det tror jag inte.

Kommer han någonsin att gå i pension?

– Tja, när människor vill att jag ska göra saker, då gör jag saker, säger han. Om de inte vill att jag ska göra det längre, då har jag gått i pension.

– Jag har världens bästa jobb, vet du. Vilket privilegium jag har fått. Människor förser mig med underbara bilder på saker vi aldrig har sett förut och ber mig skriva en mening eller två. Bättre än att sitta i ett hörn och sticka.

Nick Rufford/The Sunday Times/The Interview People

Översättning från engelska: Corinne Platten

David Attenborough

Född 8 maj 1926
Zoolog, författare och programledare som på 70-talet fick sitt stora genombrott med flera BBC-produktioner.
Han har också haft andra roller inom brittisk public service, bland annat programdirektör, och han har producerat sju av drottning Elizabeths jultal.
2002 släppte han sin självbiografi ”Life on Air”.
Hedersdoktor till Carl von Linnés minne vid Uppsala universitet.

Vad är galagoer?

Ja, vad var det för djur han plockade hem och vars urin luktade starkt kryddad soppa? Galaboer är en familj som tillhör ordningen primater. Det finns ett antal arter i centrala och södra Afrika. Den största väger som vuxen runt tre hekto. Djuren är nattaktiva och har därför stora ögon. Flera av arterna är idag hotade på grund av att deras habitat försvinner.

14

… arter, minst, har fått David Attenboroughs namn, till exempel myrpiggsvinet Zaglossus attenboroughi och gräshoppan Electrotettix attenboroughi.