Jag är inte bra på ytligheter, jag måste gå på djupet. När jag får nya vänner är det alltid precis likadant, vi börjar genast att prata om de verkligt betydelsefulla sakerna. Jag hatar kallprat.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Vi har bara suttit ner i några minuter på den kultförklarade rock’n’roll-thai-restaurangen Toi på Sunset Boulevard i Hollywood när Connie Lim – känd som Milck – sammanfattar sitt motto som musiker och människa. Och detta är något som även genomsyrar hennes hitlåt ”Quiet”, som har blivit signaturmelodi för årets globala kvinnomarscher sedan Milck sjöng den som ett mantra med en flashmob under Women’s march i Washington DC, 21 januari. Dokumentärfilmaren och Bombay Beach-regissören Alma Har’el var en av de i vimlet som fångades av låtens kraft och budskap, och filmade Milck och hennes minikör på en mobil med dåligt batteri. Snart var ett viralt fenomen fött som delades av popstjärnor som Paramores sångare Haley Williams och Tegan and Sara, och som den följande onsdagen inkluderades i satirshowen Full Frontal with Samantha Bee.
– Innan dess hade jag runt 600 följare på Instagram och 1 000 följare på min Facebooksida (i skrivande stund har Milck strax under 17 000 följare på Facebook), och tänkte väl att videon bara skulle delas bland mina följare, och åtminstone visa dem att jag agerar på något sätt. Men jag hade blivit så van vid att inte bli uppmärksammad att det faktumet inte riktigt spelade någon roll för mig längre. Som 30-årig musiker som gjort detta i nio år hade jag kommit att acceptera att typ fyra personer lyssnade. Så jag tänkte bara att ”jag gör det här”.
Triggad aktivistglöd
För vid sidan om uppgivenheten över musikerkarriären hade en aktivistglöd triggats av en annalkande president Donald Trump och oron över ett allt mer hatiskt, rasistiskt och sexistiskt samhällsklimat i USA. När presidentvalet gick av stapeln i november hade Milck redan skrivit ”Quiet” som en reflektion över hur hon påverkats av de övergrepp och ätstörningar hon plågades av i tonåren, men i valresultatets kölvatten utökades låtens innebörd. Och den 18 januari släppte Milck låten själv mot sitt managements inrådan (som ville att hon skulle spara släppet till ett skivkontrakt), bara dagar innan Women’s march. Att låten kom att bli så globalt omfamnad tror hon handlar lika mycket om dess tajming som autenticiteten i låttexten.
– Jag tror att folk ofta är väldigt känslomässigt smarta och kan avgöra om musik är, så att säga, äkta eller ej. Den här låten är så sann för mig, och jag skrev den inte för att göra en cool protestlåt. Jag skrev den för att jag behövde skriva den, och för att jag utöver att ha utsatts för våld, rasism och sexism även har gått igenom känslor av bli tystad och att inte accepteras av min familj. Och resultatet blev nog som en mikroversion av vad människor över hela världen känner just nu.
Samlades och sjöng
Det sistnämnda har visat sig stämma, högst bokstavligt. På Internationella kvinnodagen samlades flera tusen kvinnor och sympatiserande män i huvudhallen på Stockholms central – många iklädda rosa mössor, enligt det politiska klädprojektet Pussyhat som är medskapat av Milcks vän Krista Suh – och sjöng ”Quiet” tillsammans, efter en inbjudan från den svenska politiska musikerduon Church of Stonewall. Även på en kvinnodagsmarsch i Göteborg sjöngs låten, och båda manifestationerna har blivit virala. Milck lyser upp när hon pratar om responsen från Sverige, som följde tätt inpå den amerikanska debatt om svensk invandring och integration som blossat upp efter Donald Trumps grundlösa ”igår kväll i Sverige”-kommentar i februari. Det gjorde att i synnerhet Stockholmsversionen av Quiet fick särskild uppmärksamhet i USA.
– Samtidigt fick Sverigeresponsen mig att undra om min låt enbart var ett fenomen i priviligierade länder. Men så kom videoklippet från Ghana där en kör från ett aktivistcenter sjunger ”Quiet”, och vid det här laget har vi fått mejl om låten från över 500 körer från hela världen, från Australien till Filippinerna. Det gör mig så rörd, insikten om att konst verkligen kan sammanföra människor. Konst är det som kommer driva oss de här fyra åren.
Devisen om att alltid ”gå på djupet” är inte något som Milck alltid har levt efter. Länge försökte hon att passa in i ett mer konventionellt ramverk. Under sitt eget namn togs hon 2011 ut till topp 60 av de 70 000 sökande till första säsongen av talangjaktsprogrammet The Voice – en process som Milck minns med tydligt obehag.
– Jag är inte bra på att skina medvetet och spela branschspelet, utan är mer introvert. När jag gjorde The Voice var jag så oskuldsfull och visste inte ens att jag behövde kategorisera mig själv som pop, rock eller country och så vidare. Så de placerade mig i kategorin ”Övrigt”, vilket jag skämdes över. På grund av min bakgrund lät jag fortfarande andra säga åt mig vad jag skulle göra, och mina tankar och åsikter tystas. Till slut insåg jag att jag varken skulle överleva eller göra något som var meningsfullt om jag inte slutade styras av vad andra tyckte.
Fortsatt politisk
”Quiet” har därför fungerat som ett skifte för Milck på både en personlighetsmässig och konstnärlig nivå. Efter nästan tio år i Los Angeles djungel av talangfulla musiker som inte lyckas tippa över den där framgångsgränsen har hon till slut gjort det. Skivkontraktet som hennes manager teoretiserade om har en mängd bolag slagits om att ge henne – där hon till slut valde det bolag som både under uppvaktningsprocessen och i kontraktet har visat total hänsyn till Milcks egna kreativa vision. Ljusår från The Voice, alltså.
Politisk tänker Milck fortsätta vara, härnäst genom sin #ICantKeepQuiet-dag den 8 april (se faktarutan). Men om även framtida singelsläpp kommer att ha politisk sprängkraft vet hon inte.
– Jag har insett att ju mer ”Quiet” hamnar på en makronivå, desto mer måste jag själv lägga mig på mikronivå och verkligen lyssna till vad jag vill göra. Om det blir politisk musik, så blir det så. Den senaste låten jag skrev häromdagen handlar om min far som är invandrare. Alla pågående kontroverser om invandring (nyligen mördades två indiska män som var amerikanska medborgare av en rasistiskt motiverad gärningsman, red. anm.) har fått mig att tänka på min pappa och vad han och andra invandrare ger till USA. Men för mig är det ändå en låt som är mer personlig än politisk.
