Samarbete ska göra Östafrika mer säkert

Liksom när EU bildades är en av viktigaste grunderna för Östafrikanska gemenskapen, EAC, att skapa ett fredsprojekt. Frågan är mycket aktuell idag; Burundi är fortfarande efter nära ett halvår av oroligheter på gränsen till inbördeskrig och utvecklingen där kan lätt destabilisera stora delar av området.

Varje kväll och natt skakas huvudstaden av skottlossning. Kroppar av framför allt oppositionella dumpas sedan på morgnarna i stadsdelar där det största motståndet finns.

Shem Bageine, utrikesminister med ansvar för östafrikanska frågor i Uganda, säger till Dagens ETC:

– Fallet Burundi visar nödvändigheten av ett nära samarbete. Hade en östafrikansk union existerat tidigare hade aldrig folkmordet i Rwanda ägt rum, det hade stoppats.

– En union skulle beröva lokala, etniskt utsedda ledare sina positioner. Unionen skulle aldrig godkänna etniskt utvalda ledare som är konflikt med andra folkgrupper i något av länderna.

Frispråkig

När det gäller Brurundi är Bageine frispråkig:

– Vi är inte tandlösa, East African Community (EAC), har en välbeväpnad expeditionsstyrka som vid behov kan sättas in i Burundi. Vi kommer aldrig att tillåta en utveckling mot folkmord där.

Där minister Shem Bageine är öppenhjärtig är Ugandas premiärminister Ruhakana Rugunda mer försiktig:

– Vår president Museveni är medlare i konflikten i Burundi och vi ger honom och den processen ett totalt stöd. Vi vill inte torpedera dessa förhandlingar genom att spekulera i att sätta in militärstyrkor.

Unisont krav på avgång

Det var i våras som Burundis president Pierre Nkurunziza beslöt sig för att ställa upp i presidentvalen för en tredje period – trots att det uttryckligen förbjöds i landets konstitution. Presidenten använde sig dock av en teknikalitet för att kunna ställa upp.

Varken burundierna, de andra medlemsländerna eller omvärlden var imponerade av resonemanget, och avgångskravet var unisont – förutom inom den burundiska militären och statsförvaltningen. Men Nkrurunziza vidhöll och en flykt av flera hundratusen burundierna till grannländerna inleddes. I landet sköts också hundratals demonstranter ihjäl av Nkurunzizas säkerhetsstyrkor.

Nkurunziza var under det långvariga och mycket blodiga inbördeskrig i Burundi ledare för en den starkaste grupperingen av hutuer som slogs för att ta makten. Detta gör att Rwanda, som skakats av samma motsättningar och styrs av den andra folkgruppen tutsier, är beredd att invadera Burundi om minsta tecken på folkmord kan skönjas.