– När Jeremy Corbyn var Labourledare kunde han ena vänstern och olika rörelser så att de rörde sig åt samma håll. I brist på det måste vänstern forma om sig. I ett brittiskt sammanhang betyder det att vi måste försöka förena kampen mot höjda levnadsomkostnader med kampen mot klimatkrisen. I Frankrike hörde jag det kallas kampen vid slutet av månaden och kampen vid slutet av världen.

Schneider säger att båda frågorna ligger nära till hands för britterna, dels på grund av den höga inflationen, som kommer efter att levnadsstandarden har sjunkit i ett decennium. Men även efter sommarens värmeböljor, då temperaturen för första gången steg till över 40 grader i landet.

– Det är frågor som många tänker på och politikerna saknar lösningar.

Motståndsaktioner redan vanliga

Att levnadsomkostnadskrisen och klimatkrisen måste hanteras tillsammans är någonting som många sociala rörelser och fackförbund är överens om i Storbritannien, säger James Schneider.

– Dessutom är de överens om att det behövs mer koordination och samarbete inom den breda vänstern och progressiva rörelser. Men att gå från den insikten till att faktiskt arbeta tillsammans är knepigt.

Han pekar dock på att olika former av motståndsaktioner redan är relativt vanliga, och blir allt vanligare, i landet. Han nämner bland annat sommarens järnvägsstrejker, klimataktivister som blockerar både vägar och andra platser som är viktiga för den fossila ekonomin – och att människor tar hand om varandra.

– Det såg vi under pandemin. Och oavsett vilken sorts aktioner du eller din organisation deltar i är det en sak som kan ge mer kraft – att göra det gemensamt. Ett exempel är den miljonen britter som idag inte kan betala sin elräkning. Att de inte betalar räkningen är ett desperat agerande eftersom de helt enkelt inte kan, men om de går ihop blir deras individuella handlingar en kollektiv handling. Det ger kraft och makt.

Medier attackerar

I en del av boken ”Our bloc” föreställer James Schneider sig fyra potentiella framtider där vänstern på olika sätt vinner. Gemensamt har scenarierna att förändringen kommer underifrån, från sociala rörelser och fackföreningar, i vissa fall sprids förändringen till Labourpartiet, i andra fall inte. Gemensamt har de också att brittiska medier attackerar den progressiva förändringen. Schneider säger att det är viktigt att inte vara fatalistisk, men realistisk, när det gäller medier i Storbritannien.

– Våra medier är inte på något sätt neutrala presentatörer av det som pågår i världen. Storbritannien har en koncentrerad miljardärsägd press som bestämmer riktningen för resten av medierna, det är lite som ett oligopol. Men en av sakerna jag förstod när jag arbetade med boken är att många medier är mer intresserade av att skapa dramatik än att rapportera. Ofta leder det åt ett mer bakåtsträvande håll, men det går även för progressiva krafter att utnyttja.

Extinction rebellion och Black lives matter-rörelsen är exempel på progressiva krafter som har skapat rubriker genom att skapa dramatik, menar James Schneider. Det är någonting resten av vänstern kan lära sig av.

”Vinner inte i parlamentet”

Häromveckan fick Storbritannien en ny regering. Boris Johnson byttes ut mot partikamraten Liz Truss, som i sin tur utnämnde en delvis ny grupp ministrar. Truss har redan lyft landets förbud mot fracking och lovat att utfärda nya tillstånd för borrning av olja och gas i Nordsjön. Dessutom har hon lovat att göra sig av med flertalet gamla EU-lagar, bland annat sägs hon sikta in sig på de lagar som rör arbetsrättsliga frågor.

– Det finns en ganska stor risk att vi kommer att se en ny våg av antifackliga och anti-arbetarlagar. Det borde inte komma som en överraskning med den här regeringen. De har också en majoritet i parlamentet, så där kommer vi inte att vinna, och jag har inget stort förtroende för att den officiella oppositionen i Labour kommer att göra någonting meningsfullt.

Schneider menar att den brittiska högerns attacker mot demonstrationsrätten snarast har uppmuntrats av Labourledaren Keir Starmer och hans partitopp. I stället tror han att motståndet måste komma socialt och från industrin, genom rörelser och fackförbund.

– Politiken har absolut en roll att spela, men vi kan inte förlita oss på att hjälp ska komma från parlamentet.

I boken skriver du om vänstervågen som ledde till att Jeremy Corbyn valdes till Labourledaren. Tror du att en sådan våg kan uppstå igen som en reaktion på ökande levnadsomkostnader och en antifacklig regering?

– Det är absolut möjligt. Vi vet så klart inte vad som kommer att hända eller hur det kommer att hända, men jag tror inte att människor bara kommer att acceptera att deras levnadsstandard faller. De som styr landet kan inte lindra utvecklingen, de vet inte hur de ska göra, så det finns utrymme för en ny vänstervåg.

Tror du att det är i rörelserna som vänsterns framtid ligger även i resten av Europa?

– Ja, om man zoomar ut tillräckligt långt. Det är viktigt att bygga och förena sociala rörelser även när det finns ett starkt partipolitiskt vänsteralternativ. Poängen är att ta sig in i staten, att bygga rörelser så att vi genom dem och ett politiskt parti kan driva radikala reformer genom parlament och regeringar.

Känner du hopp för framtiden?

– Hopp är en plikt för människor till vänster, att ge upp och förtvivla är ett förräderi. Men nyckelingrediensen är självförtroende – om en majoritet känner förtroende så kommer den att agera.