Göran Greider: Det kollektiva är värt ett nytt försök

Jag är ett föl, säger han, plötsligt lycklig. Han har fått ett nytt skyddsdjur. Förut var det vargen. Men den unga, psyksjuka kvinnan ger honom ett litet föl i form av en plastfigur och nu känner han att – det där är nog verkligen jag. Med glittrande blick tittar han på fölet. Jag är praktiskt taget nyfödd, utbrister han. Och som tittare känner man nästan samma sak – att man är praktiskt taget nyfödd. Allt kan börja om. 

Sent omsider ser jag äntligen Lukas Moodyssons ”Tillsammans 99”, uppföljaren till succén ”Tillsammans” som kom för snart ett kvartssekel sedan. ”Tillsammans” var i allt väsentligt en lycklig film om ett vänsterkollektiv, med alla spänningar, allt vanvett, alla dogmer, men också alla goda ögonblick som uppstår i ett kollektiv. De uteslutna skulle få plats. Gemenskapen var målet. Filmen utspelar sig på det 70-talet när frihets- och jämlikhetsdrömmar från 60-talet kulminerar – det är den kulturella och politiska revolutionens era under efterkrigstiden.