Bevakningen var till en början ganska förstående inför den ilska som vällde fram mot polisvåldet, inte bara i de berörda förortsområdena, utan hos säkerligen de flesta fransmän. Den franska polisen har närapå militära befogenheter och en lång historia av övergrepp. När Gula västarna för några år sedan vällde in i Paris, elitens centrum, för att demonstrera mot minskad köpkraft och allmänt försämrade levnadsvillkor, var svaret från polisen så våldsamt att franska Amnesty till slut ansåg att polisen kränkte mänskliga rättigheter. Folk arresterades för att de gjort banderoller eller hejat på protesterna på sociala medier.
Men medierapporteringen från de senaste kravallerna har ändrats snabbt, inom loppet av några dagar. Mer och mer hörs – vare sig det är i Dagens Eko eller i franska Le Monde - ett slags i huvudsak moraliserande tonfall, där föräldrar till tonåriga upploppsmakare anklagas för att inte hålla efter sina ungar.
Givetvis finns det fog för sådana anklagelser. Det är inte det. Ligism är det värsta jag vet. Föräldrar ska göra allt de kan för att hålla sina ungar borta från våld och förstörelselusta. Men det intressanta är att medierna så pass plötsligt släpper de strukturella analyserna och försöken att förstå hur ett samhälle i grunden är funtat när masskravaller och blinda upplopp av det här slaget överhuvudtaget kan uppstå. Vad är det för avgrundslik frustration, så stark att somliga idioter inte ens drar sig för att ge sig på en lokalpolitikers familj, som visar sig i det franska samhället?
Nyligen fylldes Frankrikes gator av tiotusentals människor som protesterade mot den nyliberala försämringen av pensionssystemet. En stor majoritet av Frankrikes befolkning ogillar pensionsförsämringen, men president Macron kringgick parlamentet och gav klartecken. Om låt oss säga Ungerns ledare hade gjort något liknande, skulle det ha utlöst ett ramaskri bland Europas demokrater, men liberalen Macron klarade sig undan sådan kritik. Summan av det som skrevs om allt detta i medierna var ungefär att franska folket verkar vara löjligt lättjefullt och därför motsätter sig en pensionsreform. Moralism istället för samhällsanalys.
Reaktionen på explosiva samhällsfrågor pendlar allt oftare och allt snabbare från naiv förståelse över till fördömande moralism. Som jag minns det var det likadant just i Frankrike 2005, när det dödliga polisvåldet utlöste en enorm våg av kravaller i förorterna. Dåvarande inrikesministern Sarkozy var snabb med att avfärda ungdomarna som ”slödder”. I slutändan glöms det att hela frågan bottnar i frustrationen hos hundratusentals ungdomar med rötter i framförallt Nordafrika för att de inte släpps in i samhället. Trots att de talar franska som fransmän. Och trots att de och deras föräldrar är mycket välbekanta med allt franskt på grund av långvarig, och blodig, fransk kolonialism i Afrika. Strukturer glöms när den enkla moralismen anländer.
Själva det där ordet ”strukturer” kan förvisso ibland vara något av vänsterns förbannelse. Det kan lätt låta som en usel ursäkt för kravaller och våld. Men när ordet å andra sidan helt förvisas ur samhällsdebatten återstår till slut bara rena rama moralismen. Och då är det oftast enbart maktens (havre)grötmyndiga ton och krav på ökad repression som återstår. Det samhälle som uppenbarligen inte fungerar trollas bort ur mediebevakningen.
På många områden ljuder nu den moraliserande konservativa tonen allt starkare. Nyligen kom beskedet från den svenska regeringen att anslagen till så kallad utvecklingsforskning via Sida stoppas. Det har gjort en massa forskare djupt upprörda, både över att forskning utsätts för politisk styrning och över att långsiktiga, strukturella perspektiv på fattigdomsbekämpning försvinner. Den forskning det rör sig om undersöker allt ifrån nya, billiga medicinska lösningar i låginkomstländer till miljö- och klimatinsatser.
Men när den svenske biståndsministern får frågan om varför anslagen stryps svarar han djupt moralistiskt: Pengarna behövs bättre i Ukraina. Han säger det med det förtörnade tonfallet hos en kränkt moralist: Vad har du för konstig moral som inte bryr dig om ett krig i vårt närområde och istället tjatar om forskning i en massa länder långt bort?! Som om inte just ett krigshärjat Ukraina framöver kommer att behöva mycket av insikterna från den där utvecklingsforskningen!
Blinda upplopp av frustrerade människor slutar aldrig väl. Men de måste tas för vad de är: En samhällsordning som inte fungerar.
