Magdalena Andersson tycker man om, så är det bara. Och när jag skriver ”man” så inkluderar det mig själv. Det är helt enkelt något mycket sympatiskt över henne, till och med när hon emellanåt kan bli riktigt arg. I förtroendemätningarna ligger hon högt. Någon storartad idépolitiker är hon inte – och det är en katastrofal brist hon delar med nästan hela s-ledningen. Men det är det där att någon, en politiker, inger känslan av att hen går att lita på. Med Magdalena Andersson känner man så.
Hennes tal i Almedalen på torsdagen kommer inte att gå till idéhistorien. Men det var några saker där som verkligen stack ut. Det ena var att hon hela tiden kallade regeringen för ”SD-regeringen”. Det har jag inte hört förut. Men det är sant: Sittande regering skulle inte existera om det inte vore för stödet från ett parti med högerextrema rötter och med medlemmar som ständigt yttrar sig rasistiskt i den ena skandalen efter den andra.
Magdalena Andersson talade mycket om det förebyggande arbete som är nödvändigt för att häva gängbrottsligheten. Hon uttryckte sitt gillande också av en del av de skärpta straffen som är på väg, men det viktiga var att hon betonade att kommuner och regioner nu helt enkelt behöver mer pengar.
Ända sedan inflationskrisen slog till har det känts en aning skakigt om huruvida Socialdemokraterna verkligen vill bedriva en så annorlunda ekonomisk politik än sittande högerregering. Skräcken för inflationen, som jag menar är överdriven, lägger hinder i vägen för en mer expansiv ekonomisk politik, för alla nödvändiga satsningar. Så tycker regeringen och så tycker nog i grunden även Magdalena Andersson.
Ändå kan torsdagen i Almedalen 2023 bli den historiska dag då en sten faktiskt på allvar vändes av just Magdalena Andersson, hon som talat så mycket om att vända på alla stenar ända sedan hon tillträdde som S-ordförande. På morgonen kom nämligen Socialdemokraterna med förslaget om att indexera resurserna till välfärden. Det låter säkert inte särskilt upphetsande för de flesta människor. Men förslaget, om det en dag skulle genomföras, innebär att lite av det doktrinära nittiotalskristänkande som S så länge suttit fast i, faktiskt överges.
Om resurserna räknas upp efter inflationen skulle det bara i år innebära över tio miljarder extra till kommuner och regioner. Visserligen är det långt mindre än vad som egentligen skulle behövas för att ge skolan, omsorgen och vården vad dessa verksamheter behöver. Men det rör sig ändå om en sten som lyfts från marken.
En indexreglering av välfärden innebär i sig egentligen inga nya satsningar. Innebörden är att, i bästa fall, status quo kan garanteras. Samtidigt är det ju så att löner och andra kostnader vanligtvis alltid ökar med någon procent varje år. Vid en indexreglering motverkas att välfärden sakta men säkert och så att säga automatiskt urholkas år för år.
Det betyder i sig inga nya satsningar, men förslaget innebär ett mått av nytänkande som på sikt är viktigt.
Natofrågan nämnde Magdalena Andersson inte i sitt tal. Men det gjorde hon i en intervju i radion på torsdagsmorgonen. Hon fick frågor om hon hade något annat synsätt på denna berömda Natoprocess – som börjar likna en tv-serie som gått för länge – än regeringen. Det hade hon inte. På frågan om hon hårdare skulle kritiserat Erdogan för angreppen på Pridefestivalen i Istanbul, sa hon bara att här de två länderna har ”olika uppfattningar”.
Olika uppfattningar? Natoprocessen har gjort inte bara regeringen utan också den socialdemokratiska oppositionen fegare.
Det finns många stenar att vända på.
