Så blev det ju inte. Den valrörelse som dammade förbi i höstas teg nästan helt om underfinansieringen av välfärden, trots att både fackföreningar och välfärdsexperter pekade på att det skulle behöva skjutas till tiotals miljarder bara för att bevara status quo i verksamheterna.
Vad är detta för slags samhälle? Hur är det möjligt att det som berör till slut miljontals människor inte hamnar allra överst på den politiska agendan, vare sig i rikspolitiken eller på kommunal nivå?
Ärligt talat har jag svårt att fatta att det är på det här sättet. Det är irrationellt, det är kortsiktigt, det är korkat.
De senaste turerna när det gäller äldreomsorgen i Borlänge gör inte att det hela känns bättre. Att Borlänge kommun således väljer att ge en skriftlig varning till ett skyddsombud på Hällsjöhemmet är ju bortom allt sans och vett. Verksamheten har utvärderats av ett konsultbolag men det man kom fram till är ju i stort sett det självklara som personalen självt redan pekat på: Underbemanning, höga sjuktal.
Man kan lägga till: för svagt inflytande från de anställda över scheman och upplägg. ”Det är för mycket stress helt enkelt och för lite tid för människan”, konstaterade en undersköterska – för övrigt just det skyddsombud som fått en reprimand från kommunen - redan i höstas.
Kommunstyrelsens ordförande, socialdemokraten Erik Nises, ger ett pressat intryck. Jag tror att han vet två saker som är oförenliga: Behoven inom äldreomsorgen är antagligen alltid litet större i en mer utpräglad bruksort än i kommuner där det funnits fler tjänstemannayrken. Medianinkomsten i Borlänge ligger lite under riksgenomsnittet och under exempelvis snittet i Falun. Det ger en socioekonomisk bild av kommunen. Och där det finns litet mer utsliten arbetarklass att ta hand om på ålderns höst så blir utmaningarna för äldreomsorgen större.
Men han vet också att kommunen har och alltmer – på grund av djupnande lågkonjunktur – kommer att ha begränsade resurser att tillföra verksamheterna. Det är inte en ekvation som kan lösas enbart på kommunal nivå. Det krävs resurser från staten. Men med en regering som lägger fram mycket återhållsamma budgetar finns intet sådant i sikte de närmsta åren.
Läget är allvarligt, säger Nises. Men det är inte honom folk ska lyssna på nu, utan personalen i äldreomsorgen. De vet ju vad som är grundproblemen.
Mina egna erfarenheter av ett antal år i äldreomsorgen ligger fjärran i tiden. Men en sak lärde jag mig för evigt av de där åren: Omsorg är något helt annat än produktion av varor. När ett kylskåp producerats är det klart. Men omsorgen om en sliten gammal människa blir aldrig klar. Produktionen av kylskåp kan tekniskt förbättras för varje år och det går att effektivisera och till slut minska på personalen. Detta går inte när det gäller omsorgen om människor.
Man kan inte mata en mycket gammal människa, eller duscha honom eller henne, dubbelt så snabbt för att öka effektiviteten. Det går nämligen ut över det som är verksamhetens mening. Ändå är det ju ungefär den logiken, som i grunden är en marknadslogik anpassad för helt annan verksamhet, som trängt in i allt som rör vård och omsorg.
