Andreas Gustavsson: Ditt stöd är livsviktigt för Joakim

44 dagar har gått sedan Joakim Medin greps på Istanbuls flygplats.

44 dagar av oro, förhoppningar, ett aldrig vilande arbete för att få hem honom. 

44 dagar av att Dagens ETC:s läsare och ännu fler markerar mot Turkiet genom att gemensamt samla in minst 1,4 miljoner kronor till stöd för Joakim (snart sammanställer vi) och för kvalificerad journalistik som belyser länder som just nu måste belysas, den typen av länder som balanserar på avgrunden till det totalt auktoritära. 

44 dagar av att försöka förstå om lösningen på den här vidriga situationen är diplomatisk eller juridisk eller en kombination däremellan. 

44 dagar av intervjuer, bygga kampanj, arrangera en fantastisk och solidarisk fest på första maj, se hur vansinnigt stark och tydlig Joakims fru – och min kollega – Sofie Axelsson är mitt i detta. 

44 dagar av att lära känna advokaterna som arbetar så hårt för Joakim, mot ett system där politik alltmer omsluter och kväver juridik. 

44 dagar av att bekämpa den absurda idén att journalistik skulle kunna vara något helt annat, som en förolämpning eller en terrorhandling. 

44 dagar av att aldrig vika en millimeter från att Joakims yrke är journalistik, att den identiteten ska vara intakt när han kommer hem från Turkiet, alldeles oavsett vad domstolarna där stämplar honom med. 

44 dagar av att läsa åtal som vill kriminalisera artiklar och böcker. 46 dagar av att se styrkan i Dagens ETC, i vår redaktion, i våra läsare.

Jag och Sofie och alla på Dagens ETC blickar mot nästa rättegång. I bästa fall sker den i juni. Där avgörs det. Vi vet hur den första slutade: Joakim fälldes men kom undan med villkorlig dom. Pressfriheten förlorade. Däremot försvann samtidigt ett hinder för att Joakim ska släppas ur cellen och hinna vara med när dottern Esme kommer i mitten av juli. 

Vi drivs framåt av det. En unik upplevelse, en ljusblixt i en annars mörk situation. 

En rättegång kvar. Terroranklagelser. Åtalet är svagt, obefintligt. Jag hoppas givetvis att det läggs ner. Eller att han frikänns. Men om det inte blir så skulle en andra villkorlig dom betyda att Joakim kan resa till Sverige. Inte en moralisk seger, men ändå en seger. 

Jag tror helt ärligt inte att vi hade klarat det här utan ditt och andras stöd. Vi känner det. Vi drivs framåt av det. En unik upplevelse, en ljusblixt i en annars mörk situation. 

Joakim får veta. Vi berättar om insamlingen, om alla mejl som kommer, om hur andra medier sluter upp. Det stärker honom. I isoleringscellen där han fördriver tiden med att läsa, förbereda sitt försvar och lyfta vikter (plastflaskor med vatten). Den lilla gården är 18 kvadrat. Advokaterna kommer en gång per vecka. Han får tala tio minuter med sin Sofie en gång per vecka. 

Det är en klaustrofobisk, förvirrande, tärande tillvaro. Joakim är stark, oerhört stark, men stödet utifrån är rent syre, det är livsviktigt för honom. Vi är alla oerhört tacksamma.