”Kärlek på svenska”
Marit Kapla kom häromåret med succén ”Osebol” – namnet på den värmländska by där hon bodde som barn och där hon senare intervjuade invånarna. Det är nog en av de bästa böcker som skrivits om livet på landsbygden. Ett myller av människor kliver fram. Och i år gav hon ut uppföljaren ”Kärlek på svenska”, uppbyggd på samma sätt med utsnitt ur mängder av samtal med människor av alla sorter som pratar om – kärlek.
Det är en sådan där bok som injagar hopp och till och med lycka i läsaren. Känslan man får när man hört alla rösterna – från renägare till godsägare, homosexuella, infödda svenskar och invandrade – är att ett slags den universella kärlekens röst stiger fram, bortom alla tillfälliga identiteter. Boken är på något sätt den absoluta motsatsen till allt trollspråk och kommentarsfältsvanvett man så ofta ser: Rena klara ord om det viktigaste av allt, kärleken.
”Min far & Kvinnan”
Jag blev nästan rörd till tårar när den franska författaren Annie Ernaux tog emot Nobelpriset i litteratur i Konserthuset. Jag var inte där, jag såg det på tv:n. Men bara detta att ett ord som ”arbetarklass” plötsligt intog huvudrollen i presentationen av henne. Kameran svepte över den glittrande publiken – all överklass samlad – men det var den där lilla kvinnan från ett arbetarkvarter i norra Frankrikes som lyste. Jag såg extra på Ebba Buschs och Ulf Kristerssons ansikte, i en känsla av att där fick de så de teg… I sin dagbok skrev Ernaux för 60 år sedan en rad om varför hon ville skriva och som fångar kärnan i hennes skrivande: ”Jag ska skriva för att hämnas mitt släkte.”
Hennes böcker är exakta, men oerhört lättlästa. I en volym har hennes berättelser om fadern och modern samlats. Ge bort den!
”Jag har skurat nog många golv”
Nina van den Brinks biografi över städerskan Maja Ekelöf kan nog bli en klassiker. Ekelöf kallade sig låglönare. Hon städade kommunhuset i Karlskoga och på en skrivmaskin där, efter att kontoret stängt för dagen, knackade hon – rädd för att upptäckas – ner de dagboksanteckningar hon gjort under åren. Det blev en bok som i ett enda slag förnyade arbetarlitteraturen.
Nina van den Brinks biografi fördjupas av att hon då och då berättar om sitt eget ursprung, en invandrad finsk mormor som städade och en mor som också städade.
Ekelöf steg inte ner till den sociala verkligheten. Hon steg upp ur den. Ständigt kom hon, efter att hon blivit en berömdhet, att förundras över att det i samhällets ögon aldrig var något värt att vara arvbetare – bara att skriva om arbetare. I ett läge där arbetarklassen är mer osynlig på länge är det viktigare att skaffa (eller låna) boken om henne än att skaffa en julgran.
”Skogslandet”
Lisa Röstlunds reportagebok om det svenska skogsbruket har rört om i en skogsvärld dominerad av mäktiga industriintressen och forskare som ofta knutit upp sig till industrin. Var och en som rört sig genom de svenska skogarna har sett det: Kalhygge efter kalhygge där den biologiska mångfalden utarmas för att ersättas av virkesåkrar. Röstlund fläker upp hela denna väldiga fråga, som så ofta mörkas av starka industriintressen, och låter den detonera – inte med slagord, utan med minutiös journalistik.
”Allt jag lärt mig av träden”
Den som vill borra än djupare i skogsfrågan kan med fördel läsa Suzanne Simards bok. Denna kanadensiska skogsekolog, med rötter i fransktalande skogsarbetarsläkt, inspirerade faktiskt till filmen ”Avatar”, där så mycket handlar om hur träden och allt levande kommunicerar med varandra och med det kolonialt utsatta Navifolket. Så är det också i varje skog. Det finns ett slags intelligens i varje ekosystem. Hennes bok har undertiteln en vetenskaplig självbiografi, och det är viktigt: Hennes eget liv flätas liksom samman med de ting hon forskar om. Ett komplext ekosystem är mycket likt ett samhälle och alla de relationer en människa där är insvept i.
”Neanderthalaren”
Av en slump råkade jag gå på Svante Pääbos Nobelföreläsning på Karolinska institutet. Jag hade irrat omkring där efter en röntgenundersökning när jag mötte en kvinna som med andan i halsen var på väg till Pääbos föreläsning i en lokal på området. Också jag skyndade dit. Jag läste Pääbos bok när den kom ut 2014 och blev oerhört fascinerad. Framförallt av hans forskning om människans ursprung men också av hans uppväxt – med en pappa som i hemlighet träffade sin ”andra” familj bara varje lördag i Bagarmossen. Pääbo kallar sig bisexuell och har nog blivit litet av en hjälte i gayvärlden. Hans föredrag var i och för sig rättså segt, han hade en malande röst. Men ibland dök hans oerhört vinnande leende upp och jag höll mig vaken.
Idag är de ensamma geniernas tid förbi inom forskningen. Det är forskarlag som kommer med upptäckter. Så beskriver också Pääbo de upptäckter han gjort på sitt institut. Men ibland händer det att enstaka forskare vinner vanligt folks hjärtan. Och det hjärtat hittat man i hans bok, som kommit i nyutgåva. Jag menar dessutom att det är viktigare än någonsin att vänstern i vid mening börjar intressera sig för naturvetenskaperna igen.
