Extremhögern fokuserar på drag-artister och transpersoner för att de är en förhållandevis tacksam fiende. Det är människor som har få mäktiga försvarare och färre som går på offensiven för deras sak och rätt. Det är alltså en maktfråga, att man mer eller mindre ostört ska kunna peka ut dem som klandervärda. Och små människor hoppar gärna på det tåget.

Joakim Lamotte, som på Facebook kallar sig journalist, vill hänga ut personuppgifterna till två hotade kulturarbetare som läser sagor för barn. Detta eftersom de bär drag. De är kända som sina alter egon som artister och inte med riktiga namn. De har bett om att få vara anonyma så långt det går, på grund av hotbilden. Lamotte såg det som ett självklart och storslaget avslöjande att försöka röja vad de heter på riktigt. Så att de kan ta emot mer hot.

I sina försök att ta reda på vilka som står bakom sagoberättarnas alteregon fick Joakim Lamotte ut en allmän handling från Olofströms kommun, som innehöll personuppgifter där det enligt kommunen skulle ha maskats. Det är inte ovanligt att fel händer när det gäller hanteringen av personuppgifter i allmänna handlingar, och det är inte alls konstigt att kulturarbetarna som det handlar om vill hålla namn och personuppgifter dolda. Det är ett sätt att åtminstone för ett tag sakta ner den panikartade nöjesjakt som extremhögern, med Sverigedemokraterna som politisk front, initierat på människor som den mänskliga tummen Björn Söder kallar för "sexuellt avvikande".

När bibliotekschefen i Olofströms kommun ber Lamotte att radera filen med uppgifterna går topplocket, och den självsäkra journalisten känner sig omedelbart djupt kränkt. På Twitter skriver han att det enda sättet att hindra att namnen publiceras är om Lamotte själv får komma och läsa sagor för kommunens barn. Biblioteket tolkar det som utpressning. Joakim Lamotte gör ett försök att backa och säga att det var ett skämt, att människor bara saknar humor. Kommunens säkerhetschef tyckte att det var så roligt att han kände sig tvungen att ringa polisen. Till Biblioteksbladet säger bibliotekschefen att man försöker ha "en någorlunda vanlig arbetsplats trots att omvärlden är galen".

Det är inte ett skämt när högerprofiler målar upp transpersoner och kulturarbetare som monster, och Joakim Lamotte backade bara från uthängningen för att det sociala trycket blev för stort. Allt prat från hans sida, om att det handlar om en journalistisk gärning, är hetluft och skitsnack. Betydligt mer värt att lyssna på är hans nu nerlagda blogg.

I ett inlägg skriver Joakim Lamotte att han vill slå Alex Schulman i ansiktet så fort Schulman dyker upp. Så pass djuriska känslor kan jag inte säga att jag har mot Lamotte. I ett annat inlägg med rubriken "min dotter kallar mig Bajsmannen" skriver han:

"Vissa fäder tycker det är jobbigt att barnen kallar dem vid förnamn istället för pappa. På sätt och vis hade jag föredragit om min dotter kallat mig Joakim istället för Bajsmannen."

Det låter som ett lämpligt smeknamn för slaskjournalistikens främsta dåre. Jag föreslår att vi kallar honom för Bajsmannen igen.