Förra veckan hade ETC nyhetsmagasin ett stort reportage där vi mötte elever, lärare och rektorer på flera folkhögskolor. Det var ett reportage fyllt av både hopp – ett enastående engagemang som ger människor nya chanser – och sorg. Anslagen till denna del av vårt välfärdsbygge kapas nämligen av den sittande regeringen. Hur ska människor få nya chanser om folkhögskolorna blir färre?

Och hur ska det gå för grundskolorna när deras anslag inte räknas upp i takt med inflation och ökade lönekostnader?

Det är hög tid att vi frågar oss, inte bara hur kvalitén riskerar att urholkas, utan också hur personalen mår i skola, vård och omsorg. Hur länge ska personalen orka?

En vanlig tisdagsmorgon ser jag tre nyheter som ger en fingervisning om problembilden:

• I var tredje region hinner Folktandvården inte med tandvården för barn, rapporterar Ekot. Huvudorsaken är brist på personal.

• Trots att få förlossningar väntas i sommar tvingas barnmorskor på Östra sjukhuset i Göteborg att jobba extra, och pensionärer kallas in för att täcka bemanningsluckorna, rapporterar Göteborgs-posten.

• Många äldre med hemtjänst utnyttjar inte alltid den hjälp de har rätt till, visar en studie från Lunds universitet som P4 Malmöhus rapporterar om. Enligt forskaren Glenn Möllergren tackar många nej eftersom de upplever att personalen är för stressad och inte har tid.

Hur ska människor vilja utbilda sig till de oerhört viktiga välfärdsjobben, när vi löpande möts av nyheter som dessa – som alla andas samma budskap: Samhället värdesätter dem inte. För om vi hade gjort det hade både arbetsmiljö och arbetsvillkor varit de bästa, människor hade valt dem, stannat i dem, och låt oss räkna med att det även skulle ge kvalitetsvinster.

I grunden handlar det om att göra upp med ett nyliberalt ekonomiskt tankesätt. Att inte först gissa ett budgetutrymme som sedan fördelas ut – oavsett behov. Vi måste utgå ifrån vilka resurser välfärden behöver och lägga en budget utifrån det – så kallade funktionella statsfinanser – som pytsar ut de medel som faktiskt behövs till kommuner och regioner.

Utmattning är ibland ett hånat sjukdomstillstånd. Men låt oss komma ihåg att den första stora vågen av utmattade människor kom just några år efter den stora slakten av välfärden på 1990-talet. Utmattning är inget uttryck för lättja, det handlar om människor som går sönder framför allt för att de inte fått tid för återhämtning och som nu behöver tid att läka. Står vi inför en ny sådan våg?

Jag träffade för en tid sedan en sjuksköterska sjukskriven för utmattning, som när hon skulle börja arbeta deltid under pågående sjukskrivning placerades i vad kollegorna informellt kallar ”stresshörnet”. Blev det ett bakslag? Ja, ganska självklart. Om inte arbetsgivaren tar itu med arbetsmiljön kvarstår ju de problem som lett till sjukdom.

Visst är ansträngning, arbetstoppar och ibland stress sådant vi behöver kunna hantera på våra arbetsplatser. Men vi måste alltid komma ihåg: Först när ansträngning följs av återhämtning finns utrymme för balans. Och återhämtningstiden behöver byggas in i arbetsmiljön.

1 maj är alltid en samlande dag, då vi känner gemenskap och styrka, blir glada över mångfalden av budskap på de plakat människor tillverkat. Även i år kände jag en glädje när vi var tusentals och åter tusentals som samlades. Men jag såg inga plakat med krav på funktionella statsfinanser. Varken S eller V driver den frågan, vilket är närmast obegripligt. För ska vi klara vår välfärd på lång sikt behöver politikerna förstå att ett långsiktigt samhällsbygge med en stark välfärd och full sysselsättning måste utgå ifrån just funktionella statsfinanser. Annars går de i en nyliberal fälla.