I stället har varje teknisk förbättring lett till en ökad koncentration av överflödet till en allt mindre del av mänskligheten. Även en sån fantastisk uppfinning som internet och dess sociala medier, som gett alla människor med en mobil chansen att delta i ett globalt nätverk utan jämförelse, klarar vi inte av att göra demokratiskt styrt. Fyra amerikanska megabolag får istället äga och styra allt i en fåfäng kamp om bli bolaget med total världsdominans. Alla användare blir ”kunder” som levererar information om sig själva till ägarna egentliga kunder, alltså försäljarna.

Det här beror på att det är den gamla kapitalismen som agerat, offentlig forskning gjorde internet möjligt och politiken gav bort makten till det privata kapitalet. Samtidigt visar nätverkstekniken att något helt annat är möjligt, de små exemplen som ofta nämns, Wikipedia, gräsrotsfinansiering, system för delning och bytesekonomi, är exempel på en annan typ av postkapitalistisk ekonomi och ger hopp om att vi kan ta oss ur detta samhälles bojor.

Det nya är att informationssamhället faktiskt växer av sig självt, mängden kunskap som samlas i våra digitala flöden är så enorm, människan uppfinner och forskar fram nya rön i en hastighet som är hisnande utan att det nya som uppstår blir dyrare, tvärtom blir allt billigare. Eftersom digital information i princip är gratis att duplicera betyder det att kapitalismen är tvungen att skapa en massa nya behov med den nya nätverkstekniken och plötsligt kan vår vardag invaderas av cyklande och mopedåkande uselt betalda arbetare som kör några hundra meter hem till oss med vår halvljumma mat.

Den gamla ekonomin tvingas skapa alltmer marknad av allt som vi människor behöver och som passar illa för privat vinstjakt. Inte bara utbildning och hälsovård, det finns redan kramtjänster, dejtingtjänster, betala för en kompis, en promenadkonsult ... Alla dessa nya arbeten är skapade i en historisk desperation eftersom alla de nätverk de bygger på egentligen är något vi gemensamt kan använda utan betalning. På samma sätt är överläget man haft om man fått tid och pengaresurser att verkligen utbilda sig, något som blir allt mindre värt när nätverket snabbare och gratis ger samma resultat. Vem behöver en försäkringsrådgivare när enkla appar ger samma information? 

Det är därför den stora striden om våra timmar nu står framför oss.

Jag räknade för några år sen ut att det yrke jag haft, göra tidningar, under min livstid förvandlats så brutalt att det som då tog en månad att skapa tillsammans, i dag går på några dagar. Det digitala förändrar på riktigt, en liten socialistisk tidning kan idag nå lika många svenskar som bara Aftonbladet kunde när den var Sveriges största tryckta tidning.

Men nätverken kommer förändra mycket mer när vi nu kopplar på AI – och det här är viktigt: rädslan för AI är intressant när den kommer uppifrån, alltså från de som idag lever på att snabbast använda och äga och informationsmakt, för den är rädslan att förlora sin makt.

Rädslan från vanligt folk bygger istället på rädslan att bli lurad på fördelarna ännu en gång.

Att förlora jobben, helt enkelt.

Det här borde vara arbetarrörelsens och fackens stora uppdrag i dag, men tyvärr är de illa organiserade och svaga. Den stora fackliga kampen borde ju vara att när AI nu börjar göra saker som tidigare krävde många mänskliga arbetstimmar (räkna ut hur ett hus ska byggas, till exempel) så måste företagens användande av AI komma de anställda direkt till del i form av färre arbetstimmar, men samma lön.

AI kommer nämligen bli billigare och billigare, det som är monopoldrömmar för storbolag idag, försvinner snart. Med hjälp av en enda maskin kommer andra kunna göra tusentals fler och den samlade kunskap som gör det möjligt för maskinen att idag skriva en hyfsad text eller hitta på ett ”realistiskt fotografi”, är ju tillgänglig för alla som vill göra samma sak. Men vi kan även tillverka nya läkemedel lokalt, minska vattenslöseriet, planera städerna eller ... ja, allt det vi människor hittar på i våra kontorslandskap. Vem behöver programmerare om datorn skriver bättre program själv?

Det vi behöver är beställare, alltså några som samarbetar med maskinerna för att ta fram nya lösningar på gamla problem.

Att AI är här betyder att kampen om sex eller fyra timmars arbetsdag är väldigt nära eftersom kapitalismen inte kommer kunna hitta på tillräckligt många meningslösa arbeten för det som erbjuds när AI gör det jobbiga. 

Timbrodrömmar om att vi ska betala till privata umgängesföretag för att få vara medmänniskor är helt enkelt inte realistiskt i en postkapitalistisk värld där vi äntligen kan få tid för varann utan den där meningslösa stressen på att få in de där pengarna som försvinner fortare än månaden går.

Frågan är om vi verkligen behöver företag som köper våra timmar om det ende de kan erbjuda är fattigdom och tristess.