Nyligen meddelade den att styrräntan ska höjas. Den fick rätt mycket kritik för det, både från näringsliv och LO-ekonomer. Höjd ränta nu och avisering av höjda räntor också framöver riskerar verkligen att trycka ner svensk ekonomi i botten och alstra mer arbetslöshet utan att komma åt den inflation som drivs av yttre faktorer, inte minst kriget i Ukraina. 

Men det är som om räntebeslutet fattats på en olymp, höjd över alla vanliga människors liv och inga kritiska röster kan påverka vad gudarna på den olympen beslutar sig för. Riksbanken är ju oberoende.

Men oberoende av vad? Av politiken är det officiella svaret. Penningpolitiken ska styras av ekonomiska experter. För många låter det enkelt och bra. Och de flesta är nog ense om att det inte vore lyckat om en statsminister direkt grep in i penningpolitiken (som Erdogan gör). Men vad skulle hända om det i den svenska regeringen enbart satt exempelvis veterinärer eller jägare? Vi skulle förmodligen då se en politik där de frågor och de värderingar som upptar dessa yrkesgrupper får ett kraftigt genomslag.

Sveriges Riksbank består av – nationalekonomer, punkt slut. När man läser de CV:n som de sex ledamöterna i Riksbankens direktion har är det en fruktansvärt entonig läsning. Alla är akademiker, alla är nationalekonomer. Många har arbetat i Finansdepartementet eller i Industrins ekonomiska råd. Ingen har vad jag kan se någon bakgrund i exempelvis fackföreningsrörelsen och absolut ingen har någon rot i akademiska studier som rör sociala frågor, trots att Riksbankens beslut påverkar allt socialt liv. 

De tal och artiklar direktionsmedlemmarna publicerat speglar mainstream-nationalekonomi, med artiklar av typen ”Staten måste spara mer”. Riksbankschefen Erik Thedéens eget CV visar också att han pluggat på Sjökrigsskolan och är ledamot i Kungliga örlogsmannasällskapet, ”ett av världens äldsta militärvetenskapliga samfund”, som det heter på hemsidan.

När jag konstaterar detta är det inte ett uttryck för ett allmänt förakt för just nationalekonomer; sådana behövs i samhället. Men här är problemet: En djupare sociologisk studie av de sex personer som nu avgör så förtvivlat mycket av hur det går för miljoner människor skulle med största sannolikhet mynna ut i att en viss akademisk disciplin, och de traditioner som finns där, utövar ett fullständigt makalöst inflytande över samhällets väl och ve.

Så är det med penningpolitiken av tradition. Makten över den dirigeras i allmänhet uppifrån. I den Europeiska centralbanken finns det visserligen kanske ett litet större inslag av bredare erfarenheter än i den svenska riksbanken, men även där styr eliten.

Nationalekonomins diktat hänger tungt över all penningpolitik. En arbetarrörelseekonom, Villy Bergström, kallade en gång i en akademisk uppsats, nationalekonomer för ”doktorer i liberalism”.  

Han menade helt enkelt att metodiken och värderingarna inom nationalekonomins mainstreamfåra alltid drar mot det borgerliga. Så här skrev han: 

”Varför är nationalekonomer till alldeles övervägande del borgerliga, eller mera precist, liberala i sin samhällssyn? Jag tror att en förklaring är att nationalekonomernas studieobjekt i sista upploppet alltid är den enskilda, nyttomaximerade människan. Den ekonomiska människan är identisk med liberalismens människouppfattning. Man kan tillspetsat säga att en nationalekonom är en person med doktorsgrad i liberalism. Är han (eller hon) tillräckligt duktig blir han (eller hon) till och med professor i liberalism.”

Sedan blev Bergström litet snällare och hamnade ironiskt nog själv till slut i Riksbanken.

I höstas retade Finlands premiärminister, Sanna Marin, upp de finska eliterna när hon i en tweet återgav hård kritik mot centralbankernas hökaktiga penningpolitikpolitik som nu driver in ekonomierna in i lågkonjunktur. Vad jag vet tog Marin inte den diskussionen vidare. Men det är ett av få exempel på att en politiker vågar ifrågasätta vad de självutnämnda ekonomiska experterna som styr över liv och död har för sig.

Penningpolitik får sociala konsekvenser. Det borde vara självklart att Riksbankens mål borde inbegripa den dimensionen tydligt. Och det borde vara självklart att representanter för andra ekonomiska discipliner utöver nationalekonomi borde vara närvarande i direktionens sammansättning.  

Vi vet allt om varenda kändis i det svenska samhället. Vi vet noll om dem som styr samma samhälle.