För bara ett drygt år sedan stod Sverige på sina håll i lågor, när provokatören och islamofoben Rasmus Paludan for runt i landet och brände koraner. Påskupploppen var fruktansvärda. Poliser skadades. Över femtio individer har dömts för olika brott i samband med upploppen. Kd-ledaren Ebba Busch menade, i ett fullständigt häpnadsväckande uttalande, att polisen borde ha skjutit skarpt mot dem som deltog i upploppen.

Men efter hand utlöste Paludans koranbränningar allt mindre uppståndelse – och även starkt troende muslimer verkade bry sig allt mindre om hans förehavanden.

Man skulle kunna beskriva skeendet som ett slags läroprocess i det sekulära. Även demonstrationen i söndags mot den senaste koranbränningen innebar att något verkligen har hänt: Lugnet, värdigheten var där, trots ilskan över att en helig skrift bränts. Kravet kvarstår från de demonstrerande att lagarna bör ändras så att koranbränningar stoppas, men den kritiken framfördes på fredliga plakat. Jag ser det som ett tecken på att det skett ett slags integration: Ilskan och frustrationen filtrerad genom idéerna om demokrati och yttrandefriheten.

Samtidigt har hela svenska folket ganska snabbt blivit mer negativa till att koranbränningar – eller brännande av religiösa skrifter överhuvudtaget – ska vara tillåtet. En majoritet av medborgarna säger numera nej till det. Det beror förmodligen på flera saker: Många tycker helt enkelt det är onödigt och meningslöst med all uppståndelse och allt bråk, andra är förbannade på att Natoprocessen hindrats och försenats. Men ganska många – enligt opinionsmätningarna främst kvinnor – anser att de antireligiösa aktionerna är riktade mot en utsatt minoritet i samhället.

Inte ens när Paludan höll på som värst tyckte jag att ett förbud skulle införas mot det denne galning sysslade med. Bättre vore, tyckte jag, att via ordningslagen förpassa hans manifestationer till platser där riskerna för bråk och sammanstötningar vore mycket mindre. 

Yttrandefriheten är inte helig. Den har sina gränser. Gränserna går bland annat vid förtal och hets mot folkgrupp. Bland vissa liberaler finns det ett slags yttrandefrihetsfundamentalism som är märklig. Men det som alltfler nu verkar vilja ha tillbaka i svensk lagstiftning är något slags hädelseparagraf. Det ska inte vara tillåtet att kränka religiösa grupper. Själv vill jag heller inte kränka någon religiös grupp, men vi skulle få ett långt mer inskränkt samhälle om kritik av religioner alltmer misstänkliggörs och försvåras. Rätten att häda måste finnas i ett öppet demokratiskt samhälle. Svenska folket har i denna fråga svängt ungefär lika snabbt som det svängde i Natofrågan: Inga rationella argument är egentligen närvarande. Folk vill ha lugn och ro utan att tänka efter vilka konsekvenser denna längtan skulle kunna få om den realiseras i en lagstiftning som inskränker yttrandefriheten. 

När regeringen nyligen gick ut och tog avstånd från den senaste koranbränningen gjorde den det med argumentet att den var islamofobisk. Hyckleri, skulle jag säga. Skälet till att regeringen är förbannad är att koranbränningarna försvårat Natoprocessen. Om regeringen menar allvar med talet om islamofobi borde de väl för guds skull säga upp samarbetet med Sverigedemokraterna, som har islamofobi som sin affärsidé.

Hyckleriet är närvarande från början till slut i den här frågan. Många av de länder som nu fördömer koranbränningarna i Sverige, tillåter de mest avskyvärda övergrepp på kvinnor och homosexuella. Och varje gång Erdogan rasat över att islam kränkts brukar jag fråga mig: Hur religiös är denne auktoritäre ledare? Men hans utnyttjande av koranbränningarna i populistiska syften är förmodligen den främsta orsaken till den stora ilskan i flera muslimska länder. 

Jag är själv i grunden religiös. Och jag tror dessutom att de stora religionernas skrifter – Bibeln, Koranen eller de buddistiska och hinduiska skrifterna – är enorma reservoarer av mångtusenårig mänsklig erfarenhet. Jag tror också att sekulariseringen inte dödar religiositeten, den kan i bästa fall istället frigöra mer progressiva sidor hos religionerna. 

Slutligen är jag helt emot detta att överhuvudtaget bränna böcker. Men: Det ska inte förbjudas i lag. Ett samhälle där religionskritik försvåras är inte ett demokratiskt samhälle. Hädandet av religionerna har genom seklerna befriat oss från mycket av religionernas inskränkta sidor. Och varje fredlig demonstration mot koranbränningarna utgör en läroprocess i det sekulära.