Svenskt Näringsliv vill se skattesänkningar, både till företag och privatpersoner, statens ständiga överskott retar för även om det inte är något som debatteras så vet näringslivets organisationer att Sveriges offentliga sektor är extremt rik med ett samlat finansiellt överskott på över 1 400 miljarder. 

För en borgare är det naturligtvis provocerande, staten tar in mer pengar än vad man använder. Den så kallade statsskulden bara sjunker, nu är den så låg att själva marknaden med obligationer hotas, finansmarknaden behöver nämligen att staten är aktiv på lånemarknaden men utan statsskuld är det omöjligt. Därför ska nu staten behålla lån på ungefär 30 procent av BNP, annars havererar den marknaden.

Genom att ta bort överskottsmålet så kommer ”amorteringen på statsskulden” inte nämnas framöver. Och skattesänkningar blir återigen den blå melodin.

Historien om den svenska budgetpolitiken är rätt hisnande, efter att bankerna kraschade i början på 90-talet (på fastighetsspelkulation – känns det igen?) och efter att en extrem politik med fast krona (som slutade med 600 procent i ränta) så lyckades en samlad borgerlig ekonomikår få igenom ett antal regler som sedan dess gjort politiken maktlös på sina viktigaste områden. 

Demokratin styr inte utan regler är skapade för att hindra politiken att agera. Överskottsmålet tvingar fram ett statligt sparande, ett utgiftstak sätts för tre år framåt vilket betyder att partierna i princip inte kan göra så mycket då de mesta pengarna är styrda av sådant som redan beslutats. (Det är därför budgetarna är så lika.) Lägg till att kommuner inte får investera eftersom det kallas underskott vilket gör det svårt för både kommuner och regioner att satsa för att stödja medborgarna med gemensamma projekt. För att styra kommunerna kan staten minska pengarna till en kommun som ”gör fel”.

De här tre reglerna är det som styrt svensk politik i 30 år. Det är på grund av dessa regler som vi har massarbetslöshet trots vår rikedom. Bostadsbristen beror på förbud mot stora offentliga investeringar. Det förstörda järnvägssystemet beror på samma sak. Vårdkrisen och välfärdskrisen beror på utgiftstaket.

Man kan naturligtvis fråga sig hur detta kunnat pågå år efter år och den enkla sanningen är att alla partier ställt sig bakom dessa regler. När MP gjorde det betydde det att svensk klimatpolitik förvandlades till något som handlat om att påverka företag och samtidigt uppmana svenskar till mer hållbara vardagsliv.

Tanken att ett av världens rikaste länder skulle kunna göra som Joe Biden och sjösätta ett gigantiskt investeringspaket blev omöjlig.

När även V accepterade budgetreglerna betydde det att ingen debatt överhuvudtaget förs i Sverige kring det här.

Vi har med några extrema budgetregler gjort den ekonomiska politiken opolitisk, det hela blev en expertfråga och när LO-ekonomer eller radikala fristående forskare försökt resa några invändningar har det blivit tyst i media.

Det finns helt enkelt ingen ekonomisk debatt i Sverige vilket är rätt absurt eftersom ekonomin är den absolut viktigaste frågan om man vill få till förändringar.

Missförstå mig rätt. Självklart diskuteras det högljutt i politiken om skillnader, men när man granskar dem är det små promillen av budgeten som man försöker överdriva till stora frågor. Det är inget fel med höjt bostadstillägg eller en något högre grundpension, men det är inte det som får bort massarbetslösheten och de ökade inkomstskillnaderna.

Så vad kommer hända nu? 

Ett borttaget överskottsmål betyder lite då de andra bromsarna ligger kvar.

Vi kommer istället få se skattesänkningar som blir de blåbrunas metod för att vinna röster (den nuvarande propagandapolitiken fungerar uppenbarligen inte, inte ens för SD). Och om då S protesterar betyder det lite då utgiftstaket redan är bestämt.

Det enda som skulle kunna förändra situationen är en stor kris – tänk pandemiåren – där politiken helt enkelt tvingas gå emot reglerna för att skydda samhället.

Eller också startar de rödgröna en seriös diskussion om att avskaffa budgetreglerna, om inte annat så med det enkla argumentet att det är demokratin som ska styra även den ekonomiska politiken. Inte några nationalekonomiska skolböcker som visat sig ha fel eftersom deras grundtes är att man kan räkna ut framtiden med ett kalkylark där en fotnot alltid säger ”allt annat lika”. Det vill säga de ekonomiska besluten kommer leda till det skolboken säger såvida inte verkligheten stökar till det.

Och där faller hela deras expertkunskap vid varje kris.

För verkligheten har en förmåga att alltid stöka till det.