En änglakör i mina öron. Ja, så kändes det när Gotlands landshövding, tillika statens utredare Cecilia Schelin Seidegård, på DN Debatt i oktober föreslog instiftandet av en jämställdhetsmyndighet för att minska klyftorna mellan kvinnor och män. Visst, risken finns ju att ett sådant initiativ faller platt till marken men låt oss istället fundera på hur det SKULLE kunna bli: kvinnor på hälften av alla poster i riksdagen och inom näringslivet, ett föräldraskap som bestod av lika delar kvinnor och män (galet, I know!) och en arg Gudrun Schyman som högsta hönset på sagda jämställdhetsmyndighet. Åh, vilket underbart land Sverige skulle ha varit då! Jag säger som Aftonbladets ledarskribent Eva Franchell: ”ge Gudrun en egen myndighet istället”.
Min fråga är varför ingen har föreslagit något liknande tidigare? Enligt utredningen tar kvinnor ut 75 procent av föräldraledigheten samtidigt som de i högre grad förväntas ta hand om sina gamla och sjuka föräldrar. Kvinnor tjänar mindre samtidigt som de i högre grad ansvarar för obetald marktjänst i hemmet jämfört med män. Kvinnor hotas, trakasseras och våldtas i triljoner gånger större omfattning än män. Män har gjort det till ett helvete att vara kvinna, det minsta vi kunde få är en myndighet som sörjer för oss på samma sätt som myndigheter i alla tider sörjt för männen.
Förutom de uppenbara orättvisor ovan tillkommer problemet med den maskulinisering som pågår i Sverige på grund av de höga flyktingtalen. Oavsett hur mycket man vill hjälpa folk i nöd kommer vi inte undan det faktum att en överväldigande majoritet av flyktingarna är män. Enligt FN är 62 procent av alla asylsökande som tagit sig till Europa i år män, 22 procent är barn och bara 16 procent är kvinnor. Av över 149 000 personer som sökt asyl i Sverige är drygt 105 500 män och 43 500 är kvinnor och enligt Migrationsverket är 90 procent av alla ensamkommande flyktingbarn mellan 13 och 17 år pojkar.
Häromveckan kommenterade den allvetande professorn Hans Rosling Migrationsverkets statistik med att Sverige börjar närma sig samma könsfördelning bland ungdomar som i Kina. Redan om fyra månader tros representationen ligga på 120 pojkar per 100 flickor.
Dessa ”extra” män ska förhoppningsvis ha jobb precis som alla andra, vilket gör att könsfördelningen inom flera sektorer kommer att bli ännu skevare än i dag. Just därför är behovet av en jämställdhetsmyndighet som metodiskt minskar ojämställdheten i det svenska samhället större än någonsin. I dag ligger ansvaret på över 70 myndigheter och därmed blir det egentligen ingen som känner ansvar. För att återigen citera Eva Franchell: ”låt därför en myndighet ta kontroll och låt den styras av en riktigt rasande kvinna”.