Samma höst försvarade sig kulturjournalisten Greta Thurfjell efter kritiken mot hennes text om huskvinnan i DN med orden: ”Det är väl självklart att jag är feminist”. Hennes svar är lika symptomatiskt för vår tid. Allt fler unga kvinnor kallar sig feminister och en snabb googling på ordkombinationen ”feminist” och ”självklart” ger oöverskådligt många träffar. Att inte vara feminist anses i alla fall i vissa kretsar vara synonymt med att ha dålig koll och kanske vara lite puckad.

Vem är feminist?

Men hur många feminister finns egentligen i Sverige 2019? Om alla unga kvinnor med koll är feminister, varför haltar då jämställdheten fortfarande så gravt? Skulle inte denna feministiska väljarbas kunna välta hela det politiska systemet på ända och stuva om hela samhället? Har SD:s jämställdhetspolitiska talesperson Paula Bieler rätt att kalla sig feminist? Och vad gäller för Ulf Kristersson, som efter idel press – och med en rad förbehåll – kan tänka sig att kalla sig detsamma?

Vad jag är ute efter är alls inte att klanka på feminismen. Jag tycker inte, som Nina Åkestam tycks mena, att feminismen saknar radikalitet. Jag tycker heller inte att den är för elitistisk. Feminismen är en rörelse som mår bra av att ha fler käftar glappandes på en och samma gång, uppifrån, nerifrån, gärna i kör, gärna i falsett, då låter det mer. Och den som tycker att feminism är synonymt med svåra ord om intersektionalitet och ickebinära könsidentiteter bör ta sig en titt på kvinno- och tjejjoursorganisationernas kartor över jourer i Sverige. Där utageras handgriplig feminism 365 dagar om året. Feminism är inte bara det som skrivs på twitter och kultursidor.

Jämställdhet klen kusin

Vad jag däremot ser är en ständig sammanblandning mellan feminism och dess betydligt lydigare och klenare kusin: jämställdhet. Som Linnea Bruno har skrivit i en ledare i Dagens ETC finns det en skillnad mellan systemkritisk feminism och systembevarande jämställdhetsideologi. Feminism innebär, skriver hon, ett av civilisationens viktigaste kliv. Med endast jämställdheten som mål ansas bara det allra yvigaste i patriarkatets skägg.

När jämställdheten ger män och kvinnor lika lön för samma arbete går feminismen ett steg vidare. Feminismen vill värdera kvinnors arbete högre, så att det jämställs med mäns. En kvinnas slit i vårdande offentlig sektor bör alltså anses lika värdefullt som en mans slit inom exempelvis stålindustrin. En än mer radikal form av feminism skulle till och med hävda att omsorgsarbetet är mer värt än det som inte innebär någon mänsklig relationell expertis, eftersom det ur ett feministiskt, radikalt perspektiv är bättre för mänsklighetens framtid än exempelvis ett kneg för vapenindustrin eller reklambranschen.

När jämställdheten ger kvinnor och män samma möjlighet till föräldraledighet vill feminismen något mer. En rumsren feminism av märket TCO nöjer sig med att individualisera föräldraförsäkring och vabbdagar med argumenten att kvinnors högre uttag ger dem sämre möjlighet till karriär och dräglig pension.

En radikalare form av feminism ser till att förändra systemet som straffar kvinnors omsorgsarbete med sämre pensioner genom att ändra villkoren för pension. Detta genom att helt enkelt sluta upp med att missgynna deltidsarbete. Samma radikala feminism drar också en lans för kortare arbetsdagar.

Så länge förskolegrupperna är för stora och äldrevården förblir utarmad, kommer nämligen bristerna fortsätta att kompenseras av kännande anhöriga. Med rådande könsroller med tillhörande könsrollshänvisningar kommer dessa anhöriga företrädelsevis vara mammor och döttrar. Med kortare arbetstid skulle inte lika många av dessa kvinnor straffas för detta ekonomiskt.

När man sprider slogans med texter av typen ”Girls just want to have fundamental human rights” – och olikt den fantastiskt kämpande organisationen Kvinna till kvinna syftar på svenska kvinnor och svenska förhållanden – gör man det i jämställdhetens namn. För feminismen vill mer. Om jämställdheten nöjer sig med att kämpa för kvinnors grundläggande rättigheter syftar feminismen till att göra samhället – på samtliga plan – mer anpassat efter kvinnor och tjejers intressen.

Färre feministmän

Att färre män över 30 anser sig vara feminister idag än för några år sedan behöver därför inte vara något enbart negativt. Kanske börjar vi bara kalla saker vid dess rätta namn.

Så här 13 år efter Könskriget, då en våldsamt aggressivt vinklad journalistik nära på knäckte en hel radikal vardags-feministisk rörelse, passar jag på att förvanska Valerie Solanas ännu en gång, den här gången för att hon ska passa min egen vinkel: Feminismens mål är inget annat än att förgöra den maskulina könsrollen och kraftigt reformera det samhälle den byggt upp. Det är ett projekt som behöver en radikal spjutspets för att tränga igenom systemets sega gubbighet. Den spetsen får gärna vara exkluderande i min värld. Målet är kollektivt.