Det ligger ett gediget arbete bakom den 415 sidor tjocka boken. I mer än ett årtionde har David Qviström rest runt i Sverige och världen och träffat migranter, flyktingar, politiker, gränspoliser och hjälparbetare för att få grepp om migrationen och flyktingpolitikens större sammanhang bakom de fragmentariska, och ibland dramatiska, medierapporterna. Boken inleds med en hjärtskärande scen från flyktingkatastrofen i Lampedusa. Vartefter framträder bilden av ett Europa präglat av dubbelmoral, marknadshegemoni och nationell egennytta.

Bokens röda tråd är moralfrågorna. Vad säger migrationspolitiken om vilka vi är, om vår människosyn? Vilket ansvar har vi för andra människor? När uppstår det och hur långt sträcker det sig?

Frågor om ansvar gjorde sig bland annat påminda när David Qviström sökte upp romska familjer som bodde i skjul på en leråker i Serbien. Barnen var födda i Sverige och pratade flytande svenska, men familjerna hade efter flera år tvångsavvisats till ett land barnen inte kände till.

– Det intressanta är inte om de blivit lagstridigt avvisade. Diskriminering kanske inte når upp till skyddsskäl i lagens mening, men om vi lämnar det därhän? Uppstår det inte ett ansvar under vägens gång? Har vi ett moraliskt ansvar för människor som väljer att ta på sig vår identitet och göra den till sin? Det är den typen av frågor jag vill ställa eftersom vi behöver prata om dem, säger David Qviström när vi träffas på ett café med fransk profil i Stockholm, där personalen pratar bättre franska än svenska.

Härdsmälta för europeiska värden

2004 lyckades EU till sist enas om en gemensam asylpolitik, det så kallade Tammerforsprogrammet. Problemet är bara att det inte finns några legala vägar för flyktingar in i EU för att göra anspråk på det skydd vi enats om att erbjuda. Länderna är fortfarande inte ense om var gränserna för vårt ansvar för flyktingar går. Hur ska vi förhålla oss till förföljelse, krig och fattigdom på andra sidan vår gräns?

Hur tolkar du paradoxen att Sverige och EU har flyktingmottagande och asylprogram samtidigt som det inte finns några lagliga vägar in i EU?

– Det är egentligen ingen paradox utan en härdsmälta för de europeiska värdena. Grundläggande mänskliga rättigheter är inskrivna i EU-fördraget, men sedan ska de brytas mot faktisk nationell politik där makthavarna är rädda för främlingsfientliga opinioner och skyddssökande migranter bara får finnas i den mån de inte kostar något, säger David Qviström.

Att skapa ett gemensamt rättighetssystem för skyddssökande utan att någon kan ta det i anspråk på ett lagligt sätt är sjukt, anser han.

– Det är den första bristen i systemet. Den andra är den ojämna ansvarsfördelningen mellan länderna. Där Italien tar emot en skyddssökande sett till befolkningens storlek tar vi tretton, där Estland tar en så tar vi åttiotre, säger han.

Istället för gemensamt ansvar har vi fått det som kallas ”race to the bottom”, menar David Qviström. Det gäller att hela tiden ha ett lite sämre erbjudande än grannlandet så att flyktingströmmarna väljer att ta sig dit istället.

– Men det handlar inte om att vi bygger barriärer mot människor med en viss hudfärg eller av en viss ras, vi bygger barriärer mot fattigdom.

De nyttiga och de onyttiga

Däremot råder det konkurrens om den högutbildade globala arbetskraften. Ett paradigmskifte i hur man talar om migration på europeisk nivå inträffade för något decennium sedan. Då stod det klart för europeiska politiker att den kvalificerade arbetskraften väljer USA och Kanada framför Europa.

– Innan dess sade europeiska politiker att vi inte kan ta emot fler invandrare eftersom vi har så stora integrationsproblem. När man plötsligt inser att man behöver arbetskraftsinvandring heter det istället att vi ska välja vem som får komma. Migration börjar framställas som något positivt – om rätt personer kommer. Nyttiga människor, eller med Tobias Billströms ord: Folk som gör rätt för sig, säger David Qviström.

Det nya sättet att se på migration vänder också på ansvarsfrågan. Medan asylsökande har rättigheter att utkräva och vi ett ansvar gentemot dem är det precis tvärtom med arbetskraftsinvandrarna.

– Då har vi rätt att ställa krav och det är de som har ett ansvar att leverera.

Vad leder det till att sortera in människor i nyttiga och onyttiga människor?

– Visst kan man ställa upp kriterier för vem som är nyttig i ett samhälle. Man kan till exempel bestämma att den som är nettobetalare till skattesystemet är nyttig. Men så fort man gör det har man också identifierat människor som inte är nyttiga, som de långtidssjukskrivna och vissa äldre. Frågan är vem som ska bestämma vem som är nyttig och om vi vill leva i ett samhälle där den frågan ställs.

När det gäller migranterna har vi tagit oss just den rätten, att bestämma vem som är nyttig och vem som inte är det. Urvalet vilar i grunden på marknadsmässiga kriterier. Det både speglar och påverkar vår människosyn och bilden av oss själva, enligt David Qviström.

– Jag tror att vi i hög grad väljer vår egen berättelse om vilka vi är. Sverigedemokraternas huvudspår är inte invandringspolitiken utan identitetspolitiken. De målar upp en ljus bild i glatta färger av vad svenskhet är. Genom att exkludera en grupp ur samhället blir konturerna tydliga. De andra partierna vill inte riktigt ta i identitetsfrågan, men jag undrar om vi inte måste börja tänka på hur vi berättar om oss själva.