– Året började inte så bra här. Och förra året slutade inte bra heller.
Hagi Farah låter sorgsen när han tar emot i sitt kontor inne i Rinkebys tunnelbanestation. Han syftar på de båda mord som ägde rum här i området dagarna kring nyårsafton.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
– Det bekymrar oss alla. Men samtidigt – livet går vidare. Vi måste fortsätta kampen.
Hagi Farah arbetar som medborgarvärd och har länge varit engagerad i Järvaområdet. Många kommer fram och hälsar på den 65-årige åttabarnspappan när vi går ut på torget.
– Jag har bott här i nästan 20 år och har känt alla barn från Rinkeby och Husby. Jag har träffat dem på gatorna, lekt på dagis, skojat och hört dem prata om sina drömmar. Man ser levande människor och så plötsligt finns de inte bland oss längre. De här avrättningarna… Det är unga människor som dödas, säger Hagi Farah allvarligt.
Politiskt klimat oroar
Dödsskjutningarna har ökat kraftigt i Sverige det senaste året. Kriminella gäng skjuter varandra på öppen gata i Stockholm, Malmö, Göteborg och även mindre städer. Och politikerna tävlar om att hitta snabba lösningar. Riksdagspartierna är överens om att det behövs fler poliser.
Den retoriska upptrappningen om vem som vill ha hårdast tag, längst straff och flest kameror lär pågå fram till valet i september.
Både Sverigedemokraterna och Moderaterna har föreslagit att sätta in militär, något som statsminister Stefan Löfven (S) inte helt avfärdade efter förra veckans partiledardebatt.
Men intresset för mer långsiktiga lösningar och att se på de bakomliggande orsakerna är svagt, menar en rad människor som Dagens ETC pratar med som bor, arbetar och lever i några av de områden som beskrivs som mest utsatta.
– Vi oroar oss för det politiska klimatet som riktar retoriken mot repression och hårdare tag utan att ha en djupare analys om varför vi har hamnat i det här läget, säger Macarena de la Cerda som bor i Hjulsta i Järvaområdet och är talesperson för nätverket Förorten mot våld.
Ungas tillvaro förmörkad
Nicolas Lunabba bor i Malmö och är verksamhetsansvarig för organisationen Hela Malmö, som jobbar med att skapa bättre förutsättningar för barn och unga. Han menar att det är tydligt varför skjutningarna har ökat.
– Det är en självklar utveckling av problemen med stora ekonomiska klyftor, en ojämlik skola, diskriminering. För oss som jobbar med stadens unga så har vi sett det här i 15 års tid. Man monterar ner välfärden och då får man de här klyftorna, den här segregeringen. Många unga människors tillvaro är så totalförmörkad att det inte finns några andra sammanhang man passar in i än den här lilla kretsen av kriminella, säger han.
– Det är så uppenbara sociala och ekonomiska problem som ligger bakom. Men det säljer inga lösnummer.
Han är starkt kritisk mot retoriken om militarisering och hårdare tag.
– Jag tycker att det är förkastligt och oansvarigt, men också förväntat i det politiska klimat som finns. De dras till populism. Det finns inget fokus på ideologi, bara hur de ska vinna röster. Det handlar ju om vilket samhälle vi vill leva i. Basala grejer som jag tycker går förlorade i denna fruktansvärda hets, säger Nicolas Lunabba.
Släcker bränder
Det grova våldet är inte är något nytt, vidhåller Deqa Abukar, 23, som bor i Husby och pluggar statsvetenskap på universitetet.
– Det här har pågått sedan miljonprogrammen byggdes, sedan har det eskalerat. Man måste gå till roten av problemen. Man fokuserar på helt fel sak, att hela tiden släcka elden, men aldrig gå på orsaken, säger hon.
Utbildning, jobb och bostäder – det är de tre viktigaste sakerna, som politikerna borde fokusera på, menar Hagi Farah. Och att arbeta långsiktigt och hårt inom framför allt sociala och ekonomiska områden.
Macarena de la Cerda tillägger att myndigheterna behöver nyansera sina arbetssätt för att skapa relationer och förtroende.
– Vi kräver en haverikommission. Det gör att människorna i området kan känna trygghet. Det här problemet kommer inte lösas på en natt. Det kommer ta tid, säger hon.
Många lyfter skolans ansvar för problemen. Inne i Rinkebyskolan går rektorn Martin Malmberg genom en korridor.
– Hej Martin! Världens bästa rektor, ropar en av högstadieelverna.
Rinkebyskolan hamnade långt ner i statistiken över skolresultat, bara 26,5 procent av eleverna här har uppnått kunskapskraven i alla ämnen, jämfört med 79,7 i Stockholm totalt.
– Det är anmärkningsvärda siffror, absolut. Det finns mycket som vi kan göra bättre Men i Skolverkets senaste undersökning om trygghet så ligger vi klart bättre än genomsnittet i Stockholms stad. Jag vet att eleverna känner sig trygga här.
Känner du dig själv otrygg här i Rinkeby?
– Inte ett dugg. Det jag ser är att narkotikahandeln fortfarande är synlig vid tunnelbanan, men jag känner inte av någon otrygghet.
Ingen krigszon
I december beskrev Lise Tamm, chef för Riksenheten mot internationell och organiserad brottslighet, Rinkeby som en krigszon.
– Det är hånfullt mot dem som faktiskt kommer ifrån verkliga krigszoner. Ja, det händer saker här som inte ska hända i ett samhälle, men jag tycker inte att det ska benämnas som en krigszon, säger Martin Malmberg.
Även utspelet om att sätta in militären sågas bestämt av Rinkebyskolans rektor.
– Det finns väl inget land där man vill sätta in militären mot sin egen befolkning. Rinkeby är ingen krigszon, militären har inte här att göra.
