Undantaget kan ge fattiga länder vaccin – men Sverige vägrar

Argumenten som backade upp planen var att pandemin utgjorde ett globalt problem och bara kunde bekämpas genom gemensamma globala åtgärder, och att kostnaderna för att hantera Covid-19 var oöverkomligt höga för världens fattigaste länder.

Europeiska länder blockerar

Över ett år senare är förslaget fortfarande lika långt ifrån att bli verklighet. Över 100 länder har ställt sig bakom det liksom en lång lista av idéella organisationer – Amnesty, Oxfam, Läkare utan gränser, Internationella fackföreningsfederationen och hundratals andra. 

Till och med själva Världshälsoorganisationen WHO uttalade så småningom sitt stöd. 

Men en mindre grupp huvudsakligen europeiska länder har envist blockerat varje förslag i den riktningen.

I november 2021 skulle frågan officiellt ha kommit upp på WTO:s ministerkonferens och därmed tvingat alla länder att svart på vitt deklarera sina ställningstaganden. Konferensen har dock skjutits upp på obestämd tid just på grund av den snabba spridningen runt världen av den nya covid-19-varianten Omikron. 

Genom läckor inifrån WTO:s korridorer och länders offentliga uttalanden har vi dock en hyfsat god bild av hur frågan hittills har förhalats och blockerats.

– Det hade juridiskt och tekniskt varit fullt möjligt att fatta ett beslut redan långt innan ministerkonferensen, men den politiska viljan har inte funnits, säger Mohga Kamal-Yanni, konsult inom folkhälsa som arbetar för kampanjen People’s Vaccine.

Andelen fullt vaccinerade idag ligger mellan 70 och 80 procent i de flesta utvecklade länder, tillsammans med Kina och ett par latinamerikanska och asiatiska länder som Chile, Argentina och Malaysia. Hela Afrika är däremot en vit zon på World in Datas vaccinkarta: på hela kontinenten når bara Tunisien, Marocko och Botswana över 30 procent. I Tanzania är andelen 1,8 procent, i Nigeria 2 procent och i Demokratiska republiken Kongo 0,1 procent. Vissa länder som inte tillhör de rika har kommit aningen längre, exempelvis Bangladesh (27 procent) och Irak (13 procent).

För den som är ny på den politiska arenan säger beteckningen TRIPS kanske ingenting, men under de stora toppmötesdemonstrationernas dagar i det som kallas globalisringsrörelsen som agerade under parollen ”En annan värld är möjlig”, var det en av alla förkortningar som den tidens vänster och miljörörelse oftast hade på agendan. Förkortningen står för Trade Related aspects on Intellectual Property rights och kräver av alla undertecknare att de garanterar en lägstanivå för skydd av patent, upphovsrätt och andra typer av äganderätt (avtalet sätter inte på motsvarande sätt någon övre gräns för hur starka skydd länder kan tillämpa). TRIPS kritiserades för allt ifrån att uppmuntra monopol till att möjliggöra stöld av traditionella samhällens växtvarianter. 

– Man skulle kunna säga att frågan om vaccinerna visar att farhågorna om TRIPS var befogade, absolut, säger Mohga Kamal-Yanni.

TRIPS gick igenom, med ett antal utrymmen för undantag, som reaktion på kritiken, men det etablerade en global standard för intellektuell äganderätt under WTO:s administration, och det är där frågan kommer att behandlas. Men förslaget måste antas enhälligt eller åtminstone med en överväldigande majoritet – för avtalet är alltså inte konstruerat för att tvinga länder att anta svagare skydd för intellektuell äganderätt än de själva vill. 

– Annars skulle patenten fortfarande vara giltiga i de länder som vägrar, säger Mohga Kamal-Yanni.

Om tunga länder stod utanför överenskommelsen skulle de alltså kunna användas som bas för att stämma de länder som tillverkade ”pirat”-vaccin.

Indien och Sydafrika i täten

Indien och Sydafrika är förslagets upphovsmän och främsta internationella förespråkare. De har bägge tydliga motiv: Sydafrika är ett hårt drabbat land där kostnaderna för vaccin är betydande i förhållande till landets hälsobudget. Den situationen gör sig gällande i ännu högre grad för många andra länder i regionen, varifrån smitta lätt skulle kunna ta sig över gränserna. Sydafrika kan också peka på ett positivt föregångsexempel: under 90-talet, som svar på en lång aktivistkampanj, accepterade de största tillverkarna av hiv-läkemedlet att frivilligt öppna sina patent, vilket ledde till att exempelvis den antivirala medicinen tenofovir föll i pris från 200–500 dollar per dos till 40 i många utvecklingsländer. Det bidrog till att få hiv/aids-epidemin i många afrikanska länder under någon form av kontroll.

Indien har, förutom att själv vara ett låg-medelinkomstland, också världens överlägset mest framgångsrika tillverkning av generiska mediciner. Över 10 000 huvudsakligen små och medelstora indiska företag tillverkar kopior utan varumärke av läkemedel med utgångna patent, vilket står för mer än 50 procent av världsmarknaden och under de senaste årtiondena har sänkt priserna i utvecklings­länder världen över.

USA överraskar

Nästan hela Latinamerika, Afrika och Asien står bakom det indiska/sydafrikanska förslaget. Ett av de länder som skulle kunna sätta verklig tyngd bakom det, Kina, tar dock en lite mer avvaktande hållning.

– De accepterar förslaget, men arbetar inte aktivt för det, är Kamal Yannis bedömning.

Några länder, som Kanada och Japan, har duckat att uttala sig vare sig för eller emot. Den stora överraskningen är dock USA: i maj 2021 förklarade Joe Bidens utrikeshandelsminister, Katherine Tai, att ”fast Förenta Staterna tror starkt på intellektuell äganderätt, stödjer vi ett undantag från dessa rättigheter för covid-19-vaccin... eftersom vi befinner oss i en global hälsokris”. 

– Att USA gått ifrån sin normala inställning i den sortens frågor, det är stort, det kommer man inte ifrån. Samtidigt är fortfarande mycket oklart vad det egentligen innebär, säger Pieter-Jan van Eggermont från Läkare utan Gränser.

Han noterar att USA inte uttryckligen sagt att de stödjer det existerande förslaget i dess detaljer, även om de flesta säkert tolkade uttalandet precis så, utan bara principen om ett patent­undantag som sådan. 

– USA:s ställningstagande är förstås positivt, men det finns frågetecken. Annars när USA intar en position, brukar de använda sitt ansenliga inflytande för att pressa andra länder att följa efter. Vi har fått signalerna att det inte händer här, säger Kamal-Yanni. 

Sverige vägrar undantag

Men motståndets hårda kärna finns i Europa, med länder som Schweiz, Storbritannien (där Astrazeneca har sitt högkvarter), Tyskland (säte för Biontech, tillsammans med Pfizer skapare av ett av de stora globala vaccinen) – och Sverige.

– Sverige stödjer inte förslaget om ett undantag. Det exi­sterande regelverket skapar förutsättningar för att ta fram de vacciner och läkemedel som behövs för att bekämpa covid-19 i världen och är värt att bevara, säger Andrea Roempke, presskommunikatör på Utrikesdepartementet.

Hon vill inte närmre kommentera vilka negativa effekter UD anser att det indisk/sydafrikanska förslaget skulle få. 

– Exakt vilken roll lobbying har spelat vet vi inte, eftersom det inte sker öppet, men det är självklart att företag med den ekonomiska tyngden också har inflytande i de länder de är verksamma, säger Kamal Yannis. 

AstraZeneca har ett av sina tre globala forsknings- och utvecklingscenter i Sverige (Göteborg). Den största svenska ägaren är Wallenbergfamiljen med aktier för 43 miljarder kronor. Styrelseordföranden är också svensk, tidigare Volvo- och Ericssonordföranden Leif Johansson.

– Den svenska positionen är väldigt industrivänlig. Man kan spekulera, Sverige har många mindre företag som är beroende av patent. Vår vaccinsamordnare, Richard Bergström, är tidigare VD för de europeiska företagens intresseorganisation, säger Pieter-Jan van Eggermont.

EU-länderna agerar som ett block i WTO, vilket betyder att alla länderna röstar med den (hittills) negativt inställda majoriteten.

– EU:s taktik har varit att förhala, genom att exempelvis lägga fram egna otillräckliga alternativförslag och avleda diskussionen till dem, säger Kamal Yannis.

Otillräckliga alternativ

Motståndarna har kontrat med att existerande regler redan innehåller tillräckliga undantag för att täcka världens vaccinbehov. Ett sådant är tvångslicenser: ett land kan, med folkhälsan och att det är en nödsituation som grund, utfärda licenser till ett lokalt företag även mot patenthållarens vilja. 

– Den globalt ojämlika tillgången på vaccin är djupt orättvis. Vi står upp för ländernas möjligheter att använda tvångslicenser som redan idag möjliggör produktion utan patenthavarens godkännande, är också Andrea Roempkes kommentar.

Kritiker menar att alternativet är otillräckligt.

– Tvångslicenser är väldigt krångliga, det behövs en separat licens för varje patent, så för att faktiskt tillverka ett vaccin skulle det kunna behövas flera. Och tidigare har patenthållare ofta bestritt tvånglicenser i domstol, vilket som minst skulle kunna fördröja att något händer, säger Pieter-Jan van Eggermont.

Covax, ett offentligt-privat (den största privata bidrags­givaren är Gates Foundation) program för global distribution av Covid-19-vaccin, är ett annat alternativ. Men Covax hamnade långt under sitt mål att distribuera 2 miljarder doser till slutet av 2021 – i september var det fortfarande bara uppe i 240 miljoner.

– Ett problem med Covax är att det drivs av några välmenande personer utan offentlig kontroll och insyn. Ett annat att de inte planerade för vad som hände – att de rika länderna slöt sina egna avtal med tillverkarna och köpte upp alla doser, säger Kamal Yannis. 

Covax problem förvärrades av att de för långt över hälften av sin tillgång förlitade sig på en leverantör, indiska Seruminstitutet som tillverkade med licens från Astrazeneca. Men när pandemin slog till med kraft i Indien panikstoppade regeringen export och tvingade Institutet att tillverka för inhemska behov istället.

Offentliga investeringar – privata vinster

Det vaccin som i medierna oftast kallas ”Astrazenecas” utvecklades egentligen huvudsakligen på Oxfords universitet och var från början tänkt att bli tillgängligt för hela världen med en öppen licens. Men efter påtryckningar från Gates Foundation, en viktig finansiär för Oxfords vaccin­laboratorium, ingick universitetet istället ett exklusivt avtal med Astrazeneca. De lovade i sin tur att sälja vaccinet till produktionspris. Men hur blev det egentligen?

– Det gjordes många utfästelser i början som ofta inte var så tydliga. Många avtal är hemliga så det är svårt att säga. Astrazenecas kontrakt med EU-kommissionen publicerades till exempel enbart med stora delar hemligstämpade, säger Pieter-Jan van Eggermont.

Den amerikanska regeringen pumpade in hela 18 miljarder dollar i projektet ”Operation Warp Speed”, ett stort antal parallella vaccinforskningsprojekt, med förhoppning att åtminstone några av dem skulle resultera i en fungerande produkt; Janssens och Modernas vacciner är resultatet av den satsningen. Pfizer avböjde bidrag via Warp Speed, men deras samarbetspartner BioNtech fick 375 miljoner Euro av den tyska regeringen. Trots detta har vaccinen blivit företagens privata egendom. I november rapporterades att Moderna utelämnat namnen på forskare från det offentliga National Institute of Health i ansökningarna för patent till några av virusens komponenter.

Pieter-Jan Van Eggermont tycker det är svårt att uppskatta exakt hur mycket produktionen skulle kunna öka om den inte bromsades av intellektuell äganderätt, men pekar på att Läkare utan gränser identifierat över 100 företag i Afrika, Asien och Latinamerika som har den tekniska kapaciteten att tillverka vaccin, men idag saknar licenser.

Omikron-bumerangen

Under slutet av 2021 steg återigen infektionssiffrorna runtom i världen tack vare den nya virusvariant som fick beteckningen Omikron. Den skiljer sig betydligt mer från ursprunget än tidigare varianter och minskar alla vaccins effektivitet.

Omikron upptäcktes i Sydafrika, och har högst troligen sitt ursprung någonstans på den afrikanska kontinenten. 

– Detta är vad vi sagt hela tiden, att när viruset har frihet att cirkulera så mycket i ovaccinerade populationer, kommer nya varianter förr eller senare uppstå, som i sin tur har förmåga att bryta igenom vaccinbarriären. Att ge folk i rika länder en tredje och fjärde dos medan det fortfarande finns områden där få fått sin första, det är ingen rationell hälsopolicy, kommenterar Kamal Yannis.

På så sätt har de rika ländernas vaccinegoism i slutändan slagit tillbaka mot dem själva. Det är värt att notera, dock, att det är en negativ bieffekt sett bara ur invånarnas, och kanske regeringarnas perspektiv. För vaccintillverkarna, har följden blivit en ny efterfrågan på en tredje, fjärde, och kanske ytterligare doser – vilket i sin tur gör en full täckning över hela världen ännu mer avlägsen. •