Sam Hultin: ”Jag ville skriva en kärleksförklaring till tragglandet”

Så Eva-Lisa Bengtson fick själv uppfinna de platser hon behövde. Hon fick kontakt med Erika – som hade satt in en annons i tidningen: ”MAN I KVINNOKLÄDER önsk. brevväxla m. dito” – och med andra transpersoner. Och så började de att träffas här, i ett område som idag gentrifierats och gjort sig av med spåren av sin egen historia.  

Transvestias gäster möttes i dörren och leddes genom trapphuset för att inte göra så mycket väsen av sig. Sedan bytte de om i omklädningsrummet och hälsades välkomna i spegelsalen.  

– Det var en gryende transrörelse, berättar Sam Hultin.  

– Då handlade det väldigt mycket om att samtala och ha små diskussionsgrupper. Men det var också fest! Man fick visa upp sig, bli sedd. Gå fram och tillbaka och se sig själv i spegeln, få jubel och applåder. Det måste ha varit väldigt häftigt. För många var det ju första gången de träffade andra transpersoner.

I Eva-Lisa Bengtson hittade Sam Hultin någon som kunde förkroppsliga den svenska transhistorien. Och i Sam Hultin hittade Eva-Lisa Bengtson någon som ville lyssna. Eva-Lisa hade byggt upp ett enormt arkiv genom åren. Hon sparade på allt; gjorde kopior på breven hon skickade, klippte ut alla nyhetsartiklar som handlade om transpersoner eller lesbiska. Mötesanteckningarna från hennes långa aktivistliv fanns också arkiverade. Det var alltid Eva-Lisa som antecknade, och som plockade undan stolarna och städade efter de andra. Hon var punktlig och ordentlig.

– Jag kan uppskatta det, att hon var så noggrann. Att hon liksom tog saker på allvar. Det gör jag också. Det värsta jag vet är ironi. Som det här med att kalla saker ”woke” till exempel. Det känns som att stora delar av vänstern har gått med på att det är någonting vi ska skämta om och göra oss lustiga över. Jag tänker att det är farligt för samhället. För mig handlar det om att våga stå för det man tycker. Och säga att det är viktigt.

Likt Eva-Lisa Bengtson har Sam Hultin ägnat sitt liv åt arkivering. I sitt konstnärskap arbetar hen genomgående med att dokumentera, ljudlägga och filma queera berättelser. Genom videoverk, brev, stadsvandringar och texter växer hbtq-historien fram. Det handlar om en passion för att dokumentera livsöden, men också om något annat. Många ur en tidigare generation har redan dött, och med dem också deras berättelser.  

– Jag blir stressad. Eva-Lisa hade sitt arkiv. Men jag vet också att det är jättemånga arkiv som bara har försvunnit. Och jag blir ledsen när jag tänker på det. Någon måste ta hand om det här. Vår historia är inte dokumenterad tillräckligt mycket. Så därför är vi beroende av de som fortfarande lever för att berätta den.

Varför är det viktigt att dokumentera?

– Att inte ha tillgång till sin egen historia gör en mycket mer sårbar. Vad händer om den försvinner? Då blir det väldigt lätt att låtsas som att vi är någonting nytt, att vi inte alltid har funnits. Vi har inga stora statyer i staden, inga stora monument. Så vi måste hålla på med det här minnesarbetet, för att veta att vi inte är ensamma. Varken nu eller historiskt.

Sam Hultin tror att Eva-Lisa Bengtson också såg det så.

– Vi behöver ha bevisen. Vi behöver ha spåren av våra liv. De förtjänar att sparas.

För Eva-Lisa Bengtson handlade det om att insistera på att finnas, tror Sam Hultin.  

– Eftersom hon levde det här andra livet där hon gick runt och blev kallad för ett mansnamn. Jag tror att hon byggde det här arkivet för att materialisera sig själv.

När Sam Hultin efter Eva-Lisas död 2018 skulle ta hand om arkivet blev det som en spegel mot samtiden. Under Eva-Lisas liv förändrades mycket. De hemliga mötena med Transvestia byttes ut mot möten med RFSL och senare engagemang i Lesbisk front. 1972 diskuterades gardinfrågan på ett RFSL-möte. Fönstren hade alltid varit täckta när de möttes, men med inspiration från den amerikanska hbtq-rörelsen ville de sluta gömma sig. De röstade för att dra undan gardinerna, och mötte för första gången omvärldens blickar.

Tio år senare föddes Sam Hultin.

– Jag är född -82, och det låter så himla dumt att säga, men jag uppfattade inte att det fanns en möjlighet att vara transperson. Det var så starkt inarbetat i mig att trans är synonymt med att ha ett omöjligt liv där man inte kan bli älskad, säger Sam Hultin.  

– Eva-Lisa var en av flera jag blev stärkt av. Jag träffade henne under en tid då jag lärde känna många transpersoner, och förstod att man visst kan vara det.  

Det arbete som föregått dagens queerrörelse tar stor plats i ”Eva-Lisas monument”. Förutom att teckna ner transpersoners historia är det också en berättelse om aktivism och föreningsliv, och det fotarbete som lagt grunden för dagens fri- och rättigheter.

Alla som befunnit sig i organisationer kan känna igen sig i de långa mötena som handlar om till synes ingenting, och hur det alltid är samma personer som städar och fixar. Men trots att den personen var Eva-Lisa, och trots att hon stundtals var den enda som hjälpte till att ställa undan stolar och sopa, hittade hon också någonting viktigt på de där platserna.  

– Det är så himla grundläggande, att vårt land är uppbyggt till stor del av nykterhetsrörelsen, arbetarrörelsen, kvinnorörelsen, frikyrkorörelsen och föreningslivet. Men det är också något som håller på att urholkas, så jag ville skriva en kärleksförklaring till det. Det här tragglandet. För det finns inget annat sätt. Och det är inte meningslöst – det leder ju också till reell förändring.  

Sam Hultin stannar upp utanför en låst dörr på Hallandsgatan.

–  Det tar lång tid och man kommer inte överens och man bråkar. Men det är så det är att vara människa. Man måste stå ut med folk. Alternativet är att inte organisera sig, säger hen.

Vi har stannat utanför platsen där Lesbisk fronts första lokal låg under 70-talet. Under åren med Transvestia och de som följde lärde Eva-Lisa känna en rad personer – lesbiska, sexarbetare, transpersoner och fetischister. Hon engagerade sig i den lesbiska rörelsen och i kvinnorörelsen, var alltid med på mötena, även om hon inte alltid sa så mycket, och deltog i aktioner.  

Hur fick hon ihop de här två liven – transpionjär och aktivist – med livet där hemma, med en fru som inte erkände henne som kvinna?  

– Jag frågar ju också henne det, och jättemånga av hennes kompisar, särskilt senare i hennes liv var också så: ”men hallå!”. Jag vet inte riktigt. Hon föddes ju -32, att skilja sig var ganska otänkbart. Så det var väl dels på grund av tiden, men också att hon var en väldigt plikttrogen person. Men sedan kan jag tänka mig att det fanns en rädsla för vem hon skulle vara utan en familj. För det är ju en trygghet.  

Det fungerade som en sorts säkerhetslina?

– Så har jag tolkat det.

Promenaden går vidare. Efter Hallandsgatan var Eva-Lisa Bengtson med och byggde upp Kvinnohuset på Snickarbacken. Sedan flyttade de till lokalen vi står framför nu, på Blekingegatan.  

Det hade hunnit bli 90-tal och radikalfeminismen hade gjort entré.  

Och en dag är Eva-Lisa Bengtson inte längre välkommen i sin egen rörelse. Hon hade då varit aktiv i den lesbiska rörelsen och kvinnorörelsen i nästan 20 år. Många av de hon först lärde känna var döda eller hade dragit sig tillbaka.En dag får hon ett brev, där det står att transsexuella inte är välkomna i föreningen Kvinnohuset. I brevet, som är sparat med allt annat material i Eva-Lisas arkiv, står att läsa: ”medlemsmötet tog beslutet, som har sin grund i våra stadgar. Att endast kvinnor får vara medlemmar. Med kvinnor menar vi då rent fysiskt”.

– Du vet, efter 20 år där hon slitit röven av sig kan det sitta åtta personer och ta ett beslut. Att rösta ut Eva-Lisa. Bara så. Och så skickar de det här brevet, där de först hälsar henne med hennes mansnamn. Vilket ju var en sån jävla kniv i ryggen verkligen. Och då lägger hon ner.

Sam Hultin fortsätter peka ut platser i staden som varit viktiga för den queera historien – restauranger, små tillhåll. Men trots att hen vigt sitt liv åt det förflutna är hen vaksam mot det hen uppfattar som nostalgiskt.

– Det kan vara väldigt lätt att hänfalla åt den här nostalgin. Som att se på lesbiska kostymdramer. Vad ska man känna när man ser dem? Förutom att de är lite kittlande? Det är som att det inte betyder någonting för det som händer nu. Nostalgin gör en bekväm, den skapar distans. För mig är det viktigt att vi inte bara tittar på historien och sedan slappnar av. Vi måste koppla det till det som händer nu, i Sverige, i USA, i Ungern.  

Handlar det om att frysa historien kontra att levandegöra den?  

– Exakt. Det är därför jag inte bara velat skriva om Eva-Lisas liv. Utan också gå in i samtiden. Jag har velat vara nästan övertydlig i boken, att den tid då Eva-Lisa blev utslängd också är samma tid som Ny Demokrati kom in i riksdagen. Det var ekonomisk kris och en tid av transfobi, homofobi, rasistiska partier och hatbrott.

I ”Eva-Lisas monument” drar Sam Hultin linjer till idag. Det är viktigt, säger hen, att se hur västerländsk media och kultur både historiskt och idag för fram transfobiska idéer om transpersonen som någon som för omgivningen bakom ljuset. I ”Eva-Lisas monument” påminns läsare bland annat om hur trubaduren Cornelis Vreeswijk hade gått hem med två personer som i tidningen kallades transvestiter och skurit dem med kniv, och för detta dömts till endast en månads fängelse. I tidningen gick det att läsa att ”Mot bakgrund av att transvestiterna inte talat om sitt kön och lagt sig på sängen, anser rätten att Vreeswijk hamnat i en för honom provocerande situation som var egenartad. Och det är förståeligt, tillägger rätten, att Vreeswijk känt sig förnärmad och blivit uppbragt. Reaktionen att använda kniv är emellertid inte försvarbar och annan påföljd än fängelse kan inte komma i fråga.”

Föreställningen om transpersonen som en bedragare återkommer både i Eva-Lisas arkivmaterial och i dagens debatt.

– Eva-Lisas liv med familjen och på jobbet är något som nästan alla journalister intresseras och fascineras av. Jag brukar försöka påpeka att det inte var ett dubbelliv i den bemärkelsen, eftersom alla ju visste att hon var transkvinna – det var alltså inte hon som förde någon bakom ljuset. Problemet ligger hos cis-omgivningen och samhället. Istället för att fokusera på transpersonen borde de vända blicken mot sig själva och fråga: Hur kan jag bidra till ett samhälle där transpersoner kan känna sig trygga?

Samma argument som drabbade Eva-Lisa hörs från den transfientliga rörelsen idag. Då som nu kom transfobin både från den kristna högern och inifrån en feministisk rörelse som inte ville inkludera transpersoner i sin kamp.

– Jag har tänkt på Eva-Lisa och allt hon uthärdade. Men var skulle hon annars vara? Det fanns ju inga andra platser. Hon hade inte så mycket utrymme att vara arg. Man kan se det i alla rörelser som kämpar för sina rättigheter, att när de inte har ett piss, då har de inte råd att vara arga. Istället tvingas de förklara sig själva hela tiden. Och det där kan jag också känna, att jag är så jävla trevlig. Jag har inte råd att snäsa tillbaka, för jag måste hela tiden representera communityt.

Trots att Sam Hultins bok berättar om en rörelse som vänder Eva-Lisa Bengtson ryggen är den en skildring av hur viktigt det där görandet ändå är – att traggla på i en källarlokal även när det känns hopplöst.

– Jag hoppas att boken kan inspirera till att gå med i en förening. Eller att folk förstår att vi faktiskt måste mötas.

För Sam Hultin har de där mötena handlat om samtalskvällar och stadsvandringar och att anordna allsångskvällar, som den där hen såg Eva-Lisa första gången.

– Jag inspireras av Eva-Lisas omsorg i detta praktiska. Att plocka undan stolar och hjälpa till med markservice när jag kan.  

Sam Hultin stannar upp utanför nederländska ambassaden. Här hade Transvestia sin allra första träff, innan de flyttade vidare till spegelsalen. Och här hade också Sam Hultin releasefest för boken om Eva-Lisa. Men den gången behövde hen inte fixa allt själv.  

Det var andra som plockade undan stolarna.