Slavoj Žižek: Pacifism är fel svar på kriget i Ukraina

De som håller fast vid pacifismen efter Rysslands attack mot Ukraina förblir fast i sin egen version av ”imagine”. Föreställ dig en värld där spänningar inte längre löses genom väpnade konflikter… Europa levde kvar i denna värld av ”imagine” och ignorerade den brutala verkligheten utanför sina gränser. Nu är det dags att vakna.

Två typer av stater

Drömmen om en snabb ukrainsk seger, en kopia av den inledande drömmen om en snabb rysk seger, är över. I vad som allt mer ser ut som ett utdraget dödläge, gör Ryssland långsamma framsteg, och dess yttersta mål framgår tydligt. Vi behöver inte längre läsa mellan raderna när Putin jämför sig med Peter den store: 

– Det kan framstå som att han, när han krigade mot Sverige, tog något från dem. Men han tog inte något, han tog tillbaka. Han tog tillbaka och förstärkte, det var det han gjorde… Tydligen föll det även på vår lott att ta tillbaka och förstärka.

Snarare än att fokusera på specifika frågor (tar Ryssland verkligen bara tillbaka, och till vad?), borde vi noga läsa Putins allmänna rättfärdigande av sitt anspråk:

– För att göra anspråk på något slags ledarskap – jag pratar inte ens om globalt ledarskap, jag menar ledarskap inom vilket område som helst – borde alla länder, folk och etniska grupper säkra sin suveränitet. För det finns inte något mittemellan, inte något mellanläge: antingen är ett land suveränt, eller så är det en koloni, oavsett vad kolonierna kallas.

Innebörden av dessa rader är, som en kommentator uttryckte det, tydlig. Det finns två kategorier av stater: ”Den suveräna och den erövrade. Enligt Putins imperialistiska synvinkel borde Ukraina falla inom den senare kategorin.”

I ryska offentliga uttalanden från de senaste månaderna framgår med samma tydlighet att även Bosnien och Hercegovina, Kosovo, Finland, de baltiska staterna… och slutligen själva Europa ”faller inom den senare kategorin”.

Planen är att utpressa

Vi vet nu vad maningen att låta Putin ”rädda sitt ansikte” betyder. Det betyder inte att acceptera en mindre territoriell kompromiss i Donbas, utan snarare att acceptera Putins imperialistiska ambition. Skälet till att denna ambition bör förkastas utan förbehåll är att i dagens globala värld, där vi alla hemsöks av samma katastrofer, är vi alla mittemellan, i ett mellanläge, varken ett suveränt land eller ett erövrat. Att insistera på full suveränitet när vi står inför global uppvärmning är ren galenskap, då vår överlevnad hänger på nära globalt samarbete.

Men Ryssland ignorerar inte den globala uppvärmningen – varför var man så arga på de skandinaviska länderna när de uttryckte sin avsikt att ansluta sig till Nato? Vad gäller den globala uppvärmningen så är det kontrollen av den arktiska passagen som står på spel. (Det var därför Trump ville köpa Grönland från Danmark.) På grund av den explosiva utvecklingen i Kina, Japan och Sydkorea kommer den huvudsakliga transportleden gå norr om Ryssland och Skandinavien. Rysslands strategiska plan är att tjäna på den globala uppvärmningen genom att kontrollera världens främsta transportled, samt utveckla Sibirien och kontrollera Ukraina. På så vis kommer Ryssland dominera en så stor matproduktion att de kommer att kunna utpressa hela världen. Detta är den yttersta ekonomiska verkligheten bakom Putins imperialistiska dröm.

Den förvirring som orsakats av kriget i Ukraina skapar märkliga sängkamrater som Henry Kissinger och Noam Chomsky.

Storheten i motståndet

De som förordar mindre stöd för Ukraina och mer press på dem att förhandla, vilket inbegriper att acceptera smärtsamma territoriella avståenden, gillar att upprepa att Ukraina helt enkelt inte kan vinna kriget mot Ryssland. Sant, men i exakt detta ser jag storheten i det ukrainska motståndet: de riskerade det omöjliga och trotsade pragmatiska beräkningar. Det minsta vi är skyldiga dem är vårt fulla stöd och för att kunna ge dem det behöver vi ett starkare Nato – men inte som en förlängning av amerikansk politik.

USA:s strategi att bekämpa genom Europa är långtifrån självklar: inte bara Ukraina, utan själva Europa blir platsen för ombudskriget mellan USA och Ryssland, vilket mycket väl kan sluta med en kompromiss dem emellan på Europas bekostnad. Det finns bara två sätt för Europa att ta sig ur detta: att spela neutralitetsspelet – en genväg till katastrof – eller att bli en autonom agent. (Tänk bara hur situationen kan förändras om Trump vinner nästa val i USA.)

En del inom vänstern hävdar att det pågående kriget ligger i intresset för Natos militärindustriella komplex, vilket utnyttjar behovet av nya vapen för att undvika kris och göra nya vinster, men deras verkliga budskap till Ukraina är: Okej, ni är offer för en brutal aggression, men förlita er inte på våra vapen, för på det viset spelar ni det militärindustriella komplexet i händerna…

Krigets verkliga mål

Den förvirring som orsakats av kriget i Ukraina skapar märkliga sängkamrater som Henry Kissinger och Noam Chomsky, som ”kommer från motsatta sidor av det politiska spektrat – Kissinger har varit utrikesminister under republikanska presidenter och Chomsky är en av USA:s ledande vänsterintellektuella – och ofta hamnat i konflikt. Men när det kommer till den ryska invasionen av Ukraina, har båda nyligen förespråkat att Ukraina ska överväga en uppgörelse där de skulle avstå anspråk på vissa landområden för att uppnå ett snabbare fredsavtal.

Kort sagt, de två står för samma variant av ”pacifism”, som bara fungerar om vi struntar i det viktiga faktum att kriget inte handlar om Ukraina, utan är ett brutalt försök att förändra hela vår geopolitiska situation. Krigets verkliga mål är att rasera den europeiska enigheten, vilket inte bara förespråkas av USA:s konservativa och Ryssland, utan även av den europeiska extremhögern och extremvänstern. Här möts, i Frankrike, Jean-Luc Mélenchon och Marine Le Pen.

Den galnaste uppfattningen som florerar i dessa dagar är att Europa och Ryssland, för att motverka den nya polariteten mellan USA och Kina (som står för ytterligheterna i västerländsk liberalism och österländsk auktoritarianism), borde slå sig samman igen och bilda ett tredje ”euroasiatiskt” block, baserat på det kristna arvet, renat från sin liberala ytterlighet. Själva tanken på en ”euroasiatisk” tredje väg är ett uttryck för dagens fascism.

Inget obetydligt faktum

Så vad ska hända ”när väljare i Europa och USA, ställda inför skyhöga elpriser och ökad inflation, drivna av sanktionerna mot Ryssland, kanske tappar aptiten för ett krig som inte verkar ha något slut, där nöden bara växer när båda sidor styr mot ett utdraget dödläge”? Svaret är tydligt: vid det laget kommer det europeiska arvet vara förlorat och Europa kommer de facto vara uppdelat mellan en amerikansk och en rysk inflytandesfär. Kort sagt, Europa självt kommer att bli platsen för ett krig som inte verkar ha något slut.

Något som är absolut oacceptabelt för en sann vänsteranhängare idag är inte bara att stödja Ryssland, utan även att komma med ett mer ”blygsamt” neutralt påstående att vänstern är uppdelad mellan pacifister och de som stödjer Ukraina, och att man borde hantera denna uppdelning som ett obetydligt faktum som inte borde påverka vänsterns globala kamp mot global kapitalism.

När ett land ockuperas är det vanligtvis den styrande klassen som mutas till samarbete med ockupanterna för att behålla sin priviligierade position, så att kampen mot ockupanterna blir prioritet. Detsamma kan gälla kampen mot rasism; i ett tillstånd av etniska spänningar och exploatering är det enda sättet att effektivt kämpa för arbetarklassen att fokusera på att bekämpa rasism (det är därför varje vädjan till den vita arbetarklassen, som i dagens alt-right-populism, sviker klasskampen).

Misslyckandets konsekvens

Idag kan man inte vara vänster om man inte entydigt står bakom Ukraina. Att vara vänster och ”visa förståelse” för Ryssland är som att vara en av de där vänsteranhängarna som, innan Tyskland attackerade Sovjetunionen, tog på allvar den tyska ”anti-imperialistiska” retoriken som riktades mot Storbritannien, och förespråkade neutralitet i Tysklands krig mot Frankrike och Storbritannien.

Om vänstern misslyckas här är spelet över för den. Men innebär detta att vänstern helt enkelt ska ställa sig på västvärldens sida, med andra ord samma sida som högerfundamentalisterna, som också stödjer Ukraina?

I ett tal i Dallas den 18 maj 2022 kritiserade den förre presidenten George W Bush Rysslands politiska system:

– Resultatet är en frånvaro av maktfördelning i Ryssland och en enda mans beslut att inleda en totalt orättfärdig och brutal invasion av Irak.

Han rättade sig snabbt.

– Jag menar Ukraina.

Sedan sade han: ”Irak… hur som helst”. Publiken skrattade och han tillade ”75”, med en hänvisning till sin ålder.

Ur vänsterns synvinkel kämpar Ukraina för global frihet, däribland ryssarnas egen frihet.

Dömmas enligt samma standard

Som många kommentatorer konstaterade är det två saker som sticker ut i denna ganska uppenbara freudianska felsägning: Det faktum att publiken bemötte Bushs implicita bekännelse att den amerikanska attacken mot Irak (beordrad av honom själv) var en ”totalt orättfärdig och brutal invasion” med skratt, snarare än att behandla det som ett erkännande av ett brott, jämförbart med den ryska invasionen av Ukraina, samt Bushs gåtfulla självkorrigering. ”Irak… hur som helst” – vad menade han med det? Att skillnaden mellan Ukraina och Irak inte riktigt har någon betydelse? Den slutliga hänvisningen till hans höga ålder gör det inte på något sätt mindre gåtfullt.

Men gåtan löses upp i det ögonblick vi tar Bushs uttalande på allvar och bokstavligen. Ja, när man tagit hänsyn till alla skillnader (Zelenskyj är inte en diktator som Hussein) gjorde Bush samma sak som Putin nu gör mot Ukraina, så de borde båda bedömas enligt samma standard.

Hjärtat klappar för Ukraina

Dagen då jag skriver detta fick vi veta av media att Wikileaks grundare Julian Assanges utlämning till USA har godkänts av Storbritanniens inrikesminister, Priti Patel. Hans brott? Inget annat än att offentliggöra de brott som erkändes när tungan slant för Bush: dokumenten som Wikileaks släppte avslöjade hur USA:s militär, under Bushs presidentskap, ”dödade hundratals civila i orapporterade incidenter under kriget i Afghanistan, medan läckta dokument från Irakkriget visade att 66 000 civila hade dödats och fångar torterats”. Brott som är fullt jämförbara med vad Putin gör i Ukraina. Med dagens efterklokhet kan vi konstatera att WiklLeaks avslöjade dussintals amerikanska Butja och Mariupol.

Att ställa Bush inför rätta är inte mindre illusoriskt än att ställa Putin inför Haagtribunalen, så det minsta de som är emot den ryska invasionen av Ukraina kan göra är att kräva att Assange omedelbart släpps. Ukraina påstår att de kämpar för Europa och Ryssland påstår att de kämpar för resten av världen, mot den västerländska unipolära hegemonin. Båda påståendena borde förkastas och här kommer skillnaden mellan höger och vänster in.

Ur högerns synvinkel kämpar Ukraina för europeiska värderingar mot icke-europeiska auktoritärer. Ur vänsterns synvinkel kämpar Ukraina för global frihet, däribland ryssarnas egen frihet. Det är därför varje sann rysk patriots hjärta klappar för Ukraina.

Artikeln är tidigare publicerad i The Guardian.

Nästa del:Sven-Eric Liedman: ”Vi blivit en del av den vansinniga globala kapprustningen”