Maja Larsson: ”De som födde på 50-talet berättar om fruktansvärda upplevelser”

– Det slängs med påståenden om hur vården ser ut idag, som ”det är så många förlossningskliniker som har lagt ner” och ”vi har fått de kortaste vårdtiderna i världen”. Jag är nyfiken på varför det är så, varför har så många kliniker lagt ner, varför har vi så korta vårdtider? 

Maja Larssons journalistiska drivkraft är inte främst att granska eller att ställa till svars, utan att upplysa, berätta och visa ”så här kan det också vara”.

– Min personliga anledning att jag har skrivit boken är delvis att jag hade svårt att få ihop bilden av den fruktansvärda förlossningsvården med mina egna och många bekantas upplevelser. Jag blev nyfiken på hur båda bilderna kan existera. 

Medan kvinnors arbete och kvinnors politiska engagemang ägnats mycket utrymme, saknades ett detaljerat verk om förlossningar genom tiderna. Boken tar sin början 1870, och för oss via Fattigsverige, befolkningskris, medicinska innovationer och kvinnorörelse fram till idag.

Åren runt 1870 föds det nutida barnafödandet, menar Maja Larsson. En majoritet föder då med utbildad barnmorska i stället för med självlärda jordgummor, barnmorskor har börjat föra journal, vårdhygienen blir bättre och Svenska Barnmorskeförbundet bildas.

Tidskriften Jordemodern grundades 1888, och har sedan dess varit en viktig facktidskrift för svenska barnmorskor. Den har också varit en betydelsefull källa för Maja Larsson. I materialet har hon kunnat spåra decenniernas medicinska och kulturella förändringar kring barnafödande, hur politik, pengar och strävan bort från det gamla får avgörande betydelse för hur kvinnor föder sina barn.

Kloroform, kokain och hypnos som lindring för födandets plågor kommer och går igen. Den geografiska ojämlikheten består – redan för 100 år sedan väckte den förfäran. Genom epokerna löper röda trådar. Flera av de frågor som gravida, barnmorskor och läkare har brottats med tidigare återkommer idag.

1907 sörjer barnmorskan fru Rehnström i Stockholm att hennes tid som hembarnmorska snart är förbi, när allt fler kvinnor föder på barnbördshus och förlossningshem. I samma kapitel skildras ett replikskifte mellan en barnmorska och en läkare, publicerade i Jordemodern på 1920-talet. Barnmorskan påpekar att förlossningsvård i stor skala inte är en särskilt trevlig vård. Den blir fabriksmässig och opersonlig, medan en hembarnmorska kan erbjuda odelad uppmärksamhet. Läkaren replikerar att förvisso går hemförlossningen bra i de allra flesta fall, men att oväntade komplikationer, som navelsträngsframfall, eklampsi, föreliggande moderkaka eller livmoderbristning, inte går att lösa i hemmet.

100 år senare hörs ekon. Idag framförs önskemål från barnmorskor om större möjlighet till hemförlossningar och tillgång till barnmorskeledda enheter. Läkarna håller inte med. Jag tar upp att både Svensk förening för obstetrik och gynekologi (SFOG) och Barnmorskeförbundet anför vetenskap som argument, men att de inte kommer fram till samma slutsatser om hemförlossningar. 

– Det är ett spår man ser från 1800-talet och framåt, att barnmorskorna har vänt sig mot det medicinsk-tekniska, mer eller mindre i olika perioder. På 1940-talet fick de bara åka med, när de skulle börja jobba på sjukhus. Då har jag inte uppfattat att de viftade sin flagga för större inflytande och fler normalförlossningar, förutom de som ville fortsätta med hemförlossningar eller driva förlossningshem. Men det är en ideologikrock som finns sedan lång tid tillbaka, säger Maja Larsson.

I”Kläda blodig skjorta” visar hon hur krocken har tagit sig uttryck genom decennierna. Samtidigt som rätten till smärtlindring debatterades i början av 70-talet stod barnmorskan och pionjären Signe Jansson för andra värden. Patologiserandet av förlossningar spred en ”manligt dominerad medicinsk-teknisk sjukdomssyn på förlossningen där varje förlossning är en riskförlossning”, tyckte hon. Hennes modell, Ystadmodellen, handlade i stället om att främja det normala och att lyfta fram det naturliga. Signe Jansson släppte också in papporna i förlossningsrummen.

I slutet av 70-talet är en vanlig uppfattning att den medicinska smärtlindring som kvinnor stridit så för, i stället är ett uttryck för manlig dominans. Att tacka nej till tekniken blir en feministisk handling.

På 80-talet blev förlossningsvården mer patientorienterad, och nyfödda barn skulle inte längre hängas upp och ner eller spolas med kallt vatten. Kvinnor började uppmuntras till att stå och gå under värkarbetet, och deras instinkter betonades.

Maja Larsson kallar 90-talet en renässans för barnmorskan, med pallar, lianer i taket, lugn musik, badkar och smärtlindring som barnmorskan kan sköta. Här erbjuds ABC-kliniker och familje-BB. Men det naturliga idealet passade inte alla.

– Folk led mycket, berättade barnmorskor och läkare, av idealet att inte föda med smärtlindring, att stå upp och vara den här urmodern. Man diskuterade också om man skulle ha barnet hos sig på natten. Det fina var att ha barnet hos sig på natten, och inte behöva någon avlastning. Det var en stor diskussion i Aftonbladet där barnmorskor kallades ”natursuggor”, som gick så långt i sin naturlighetsiver att de glömde bort mammorna och deras behov. Det är den största kritik av barnmorskor som kår som jag har sett. Det är väldigt hård kritik, och barnmorskorna blev förstås arga.

Idag talar en hel del barnmorskor om hur de förhindras att utöva sitt hantverk på sjukhusen, på grund av arbetsvillkor och medicinska interventioner. Har barnmorskorna förlorat?

– De hade en renässans på 90-talet, och de har en nu. Men jag tycker ändå att man kan säga att de har gått förlorande ur striderna. De hade självständigt ansvar för kvinnorna genom graviditet, förlossning och eftervård, överallt i hela Sverige, och det har de gradvis förlorat. De fick en chef, en överordnad. Men på ett sätt är det kanske bra att det blev så. Utan engagerade läkare hade vi exempelvis inte haft de säkra kejsarsnitten. Man ska inte underskatta rollen som läkare har haft, säger Maja Larsson.

De historiska trådarna leder hit, till de dagsfärska debatterna, omedelbara källorna och berättelserna om att föda barn, som är fler än någonsin. Alla som vill kan publicera sin förlossningsberättelse. På Instagram har barnmorskor och doulor stora följarskaror. Det har blivit viktigt att få en bra förlossningsupplevelse.

– Det är specifikt för vår tid, att förlossningen som en del av det personliga varumärket, får så stor plats. Samhället har krattat manegen för att upplevelsen ska vara viktig. När förlossningsvården har blivit säkrare har det funnits utrymme för att fundera på upplevelsen och sätta den i fokus. Detta, att en positiv förlossningsupplevelse kan stärka en, är en ny tanke, säger Maja Larsson.

Hon pekar ut förändringarna: Sedan 20 år tillbaka kan man ta med ett förlossningsbrev där man uttrycker hur man vill ha sin förlossning, utan att man egentligen vet vad det är som väntar. Vi har patientlagen från 2015. I Stockholm får man välja sjukhus. Det finns möjlighet att anlita doulor och betala privata kurser.

– Vi är beredda att lägga pengar på vår förlossningsupplevelse, fast förlossningen annars är helt gratis. Vi har så många grejer som berättar för oss att upplevelsen är viktig. Bara böcker och tidningsartiklar hade inte kunnat göra den så viktig.

Tror du att förväntningar på att man ska se graviditet och förlossning som just upplevelser kan medföra större besvikelser?

– Jag tror det. Man kanske inte får plats på sjukhuset man hade önskat eller trivs inte med barnmorskan, men det finns ingen annan tillgänglig just då. Om vi ska titta bakåt i tiden: De som födde på 50-talet berättar om helt fruktansvärda upplevelser. Att inte känna sig sedda, inte få ha sitt barn hos sig och ingen möjlighet att påverka. Man förväntade sig ingenting. Idag har vi större möjlighet att påverka, och därför fler saker att bli besvikna på.

På 2010- och 20-talet är förlossningsskador ett av förlossningsvården stora teman. Återigen organiserar sig kvinnor, och denna gång finns sprängkraften i sociala mediers tillgänglighet. Kvinnor vill bli lyssnade på och trodda när de berättar om sina kroppar och erfarenheter. De kräver bättre vård och att vården slutar normalisera svåra lidanden.

Min mamma som födde barn på 70-, 80- och 90-talen säger att hon inte känner någon med förlossningsskador, i alla fall är det inget man har pratat om. Får kvinnor värre förlossningsskador nu eller har man bara inte pratat om det tidigare?

– Det är klart att det finns skillnader som att barnen blir större, men sammantaget tror jag att det är att man inte har pratat om det. Man kanske inte var så bra på att operera, det kanske inte ens fanns någon lösning. Många har vant sig, och tänkt att det är så det blir när man föder barn. Idag ser förväntningarna annorlunda ut. Nu finns ett sätt att beskriva det för dem som drabbas.

I Barnmorskeförbundets tidning ”Jordemodern” har Maja Larsson sett få artiklar som beskriver förlossningsskador som ett problem som ska åtgärdas.

– Det kan vara att man har betraktat en del bristningar som normala, de finns i handboken och i utbildningen. De större syr läkare, och de behöver inte vi ha koll på. Återhämtning och rehab pratar man inte om förrän på 90-talet.

Jag påminns om när SVT 2011 sände Uppdrag granskning-avsnittet ”Spricka hela vägen”, som visade hur nyförlösta kvinnor med allvarliga skador skickades hem utan korrekt diagnos eller operation. I vissa fall misstänktes barnmorskor medvetet ha låtit bli att rapportera skador. 2019 rapporterade Sveriges Radio att tio av femton granskade förlossningsverksamheter avstått att anmäla allvarliga skador som de är skyldiga att anmäla. I Sverige pågår ett kontinuerligt arbete för att barnmorskor och läkare ska bli bättre på att upptäcka och laga bristningar och skador.

När barnmorskor började sy bristningar på 1800-talet skedde det inte utan diskussion.

– När barnmorskorna, i stället för den självlärda jordgumman, hade börjat vinna kvinnornas förtroende skulle de helt plötsligt börja sy de skador som uppstod. Betydde det då att man har orsakat de här skadorna? Vad ska barnmorskorna få för rykte nu? Det var också praktiskt jobbigt med stygn som skulle tas bort, för då behövde man åka tillbaka. Det kunde vara en bondgård tre mil bort. En störig arbetsbörda men också en ryktesfråga.

Svensk förlossningshistoria berättar om utvecklingsiver och framåtanda, liksom misär och grymheter. Efter att ha läst 150 års barnmorsketidskrifter samt böcker, myndighetsrapporter, nyhetsartiklar och studier, är det inte bara tragiska historier med dålig behandling av kvinnor och barn som stannar kvar hos Maja Larsson.

– Jag blir ödmjuk inför att folk i alla tider har tyckt att det här är det bästa sättet och sedan har vården på ett organiskt sätt tagit sig framåt. Sverige har haft sin plan, och andra länder har haft sin. Det ska bli spännande att se vem som skriver den här boken om 50 år, om vad som händer nu, när vi har upplevelsen i fokus och större möjlighet än någonsin att påverka och göra våra röster hörda. •