Kvinnornas egen stad

– Jag är 28 och har varit med om en hel del, säger hans mamma Zeynep från Gewer, Nordkurdistan, medan hon häller upp çay från en ångande, silverfärgad tekanna. 

– Jag var bara 15 när jag tvingades gifta mig med en tjugo år äldre man som låste in mig i sitt hus och använde mig som hembiträde. Jag visste inte ens hur bebisar blir till förrän dagen jag fick veta att jag var gravid. Sen föddes Ciya och jag hade inga kläder åt varken honom eller mig. Jag visste inte hur man tar hand om barn, så jag använde våld. Jag hade själv bli slagen av min make och det smittade av sig. Jag var trots allt också bara ett barn.

Min självbild dikteras inte längre av en man som inte kan göra något annat än att racka ner på en. Nu vet jag att jag kan klara mig själv

En slöja av sorg skymmer Zeyneps blick. Hon berättar om flykten från sin man. Om tankar på att ta livet av sig och hur nära det var att hon adopterade bort sin son. Men så fick hon höra talas om Jinwar, en nyetablerad ekoby i nordöstra Syrien där kvinnor och barn levde sina liv fritt tillsammans. 

– Här har jag hittat mig själv igen, och min självbild dikteras inte längre av en man som inte kan göra något annat än att racka ner på en. Nu vet jag att jag kan klara mig själv och jag har många intressen, som trädgårdsarbete och att sy, säger Zeynep. 

– Jag tänker aldrig lämna Jinwar. Alla ­kvinnor förtjänar en chans att vara lyckliga.

Grundades på kvinnodagen

I ett annat hus, inte långt från Zeyneps, står en kvinna med håret insvept i en vinröd sjal. Hon är omgiven av symaskiner och färg­glada tygbitar som ligger utströdda huller om buller.

– Inte för hårt på pedalen! Så, ja! Duktig flicka, utbrister hon högt till sin elev, som håller på att fålla en gardin.

För tio år sen spelade kvinnor en grundläggande roll under revolutionen. Sen dess har många kvinnor i den här delen av Mellanöstern slutat lyda sina pappor och farbröder.

På internationella kvinnodagen den 8 mars 2017 lades grundstenen för den här byn. Den 25 november ett år senare, på den Internationella dagen mot våld mot kvinnor, slog Jinwar upp portarna. Husen är traditionsenligt byggda i lera, så att de håller sig svala på sommaren och varma på vintern.

– Trettio hus byggde vi med hjälp av folk från närliggande byar, förklarar ­Amara, en ung invånare i byn som är belägen i ­Al-Hasakah-kantonen i nordöstra Syrien.

Ordet ”Jinwar” betyder ”kvinnors land” på kurmanji och är inspirerat av jineologi – läran om kvinnor som formulerades av den kurdiske ledaren Abdullah Ocalan som ville avskaffa patriarkatet. 

– För tio år sen spelade kvinnor en grundläggande roll under revolutionen. Sen dess har många kvinnor i den här delen av Mellanöstern slutat lyda sina pappor och farbröder. De begär skilsmässa och börjar studera. Mala Jîne – kvinnohus – har också öppnat och fungerar som en plats där man kan diskutera könsfrågor och lösa problem knutna till dem, säger Amara. 

I Jinwar är kvinnorna nästan självförsörjande nu. De planterar oliv- och aprikosträd och har startat ett jordbrukskooperativ som ger arbete till folk även utanför byn. 

– Och i morgon ska vi baka bröd, säger Amara medan hon går längs gatan som löper från klungan med hus till skolan, lantgården och naturmedicinskliniken.

Fick inte prata

En hög röst hörs från en byggnad där en teaterworkshop har satt upp en pjäs om våld mot kvinnor. ”Kvinnor har rätt till frihet, men i vissa familjer finns ingen! Om vi står enade är kvinnor starkare än män”, reciterar en ung kvinna framför en vägg täckt av bilder på ansikten. De tillhör kvinnliga soldater som har stupat i strider mot IS och Turkiet.

– I min familj i Aleppo gjorde man ingen skillnad på mig och mina bröder. Sen förändrades allt när jag tvingades gifta mig med min kusin när jag var 18, minns Rojida och sätter ner en kanna med turkiskt kaffe mellan sofforna i sitt hus.

– I min makes hem förlorade jag all frihet. Jag gjorde hushållssysslor och fick inte lov att prata. Jag ville rymma, men sen föddes min dotter Shler. Så jag stannade och försökte istället skilja mig från honom. Han vägrade, så vi flydde och fann tillflykt i ett tryggt hem. Sen kom vi till Jinwar. Nu får Shler lära sig engelska. Vi har det bra här.

I dag är kvinnor en av de viktigaste ­komponenterna i kampen mot ockupanterna

Det är middagsdags. Två flickor dukar i mitten av det lilla rummet och bär in fat fyllda med vinbladsdolmar. 

– I Jinwar lever vi med kurdiska, arabiska och yazidiska kvinnor. Kurdiska kvinnor förstår vilket förtryck deras systrar lever under, och deras kamp handlar om att befria kvinnor världen över. Därför hoppas vi att andra kommer att följa Jinwars exempel och stötta kvinnor som vill ta sig ur våldsamma miljöer, säger Amara. 

Kvinnor som krigar

Över Jinwar ligger kvällshimlen som en stjärnbeströdd filt. Dånet från tunga vapen och artilleri stör tystnaden i de kringliggande dalarna. Några kilometer bort, från de syriska territorier som sen 2019 ockuperas av Erdoğan, riktar Ankararegimens armé och Turkietstödda milisgrupper dagligen attacker mot staden Tel Tamr och byarna vid Khabur­floden i närheten av den internationella motorvägen M4. 

– Patriarkala strukturer gjorde det till en början svårt för kvinnor att strida vid männens sida, säger Zilan Tal Tamr från YPJ, kvinnornas försvarsenheter.

Vi är redo att försvara oss till sista blodsdroppen.

Hon är befälhavare i Tal Tamrs militära råd, som är en del av SDF – Syriska demokratiska styrkorna. 

– Men vi blev snart accepterade och i dag är kvinnor en av de viktigaste ­komponenterna i kampen mot ockupanterna. I nordöstra Syrien är kvinnor aktiva inom alla samhällssfärer, inte bara militären, och vi slåss för en jämlikhet som gynnar hela den revolutionära processen, säger Zilan.

Vill sprida modellen

I Tel Tamr-området bor kristna syrianer och assyrier, kurder och araber som alla föll offer för IS brutala framryckning 2015. Frontlinjen ligger bara några kilometer från kullen som har utsikt över staden. En kyrka sticker upp bland några hus nedanför klippan. 

– Förr fanns det mer än trettio kyrkor i det här områdets olika bosättningar. Nu är alla förstörda, skadade eller omöjliga att använda på grund av de dagliga attackerna. Enbart den här är relativt säker att använda. Det är den äldsta, och den som traktens assyrier samlas i för att fira högtider, säger Nabil Warda, talesperson för Khaburgardet, en lokal assyrisk milisgrupp. 

– Vi har tagit emot femtio familjer som flytt från byar som attackerats av turkarna. De vill utplåna den syrisk-assyriska närvaron i området. Men vi är redo att försvara oss till sista blodsdroppen.

Om en ”kvinnlig stad” som Jinwar kan uppstå på andra platser, så kan patriarkatet besegras

Himlen är färgad rosa i Jinwar och solnedgångens svala bris sveper med sig stenskvättorna till de plogade åkrarna som sträcker sig bort mot de höga bergssiluetterna vid den turkiska gränsen. 

– Jag är revolutionär. Jag har studerat sociologi under alla dessa år som kurderna har kämpat för att vi ska få leva i frihet. Jag är född i Mellanöstern och är väldigt insatt i problemen som finns här, säger Rojda, som sitter intill hundvalpen Lucy. 

– I vår by för vi samma frihetskamp som kurderna har utkämpat I över femtio år. Om en ”kvinnlig stad” som Jinwar kan uppstå på andra platser, så kan patriarkatet besegras och vår modell spridas, så att världen blir en plats för fred och systerskap. •