Under flera år hade redan provokationerna på sociala medier mellan olika svenska rappare trappats upp. En av dem som oftast förekommer är Yasin. Han är kopplad till det kriminella gänget Shottaz i Järva, vilket snabbt blir tydligt för den som lyssnar på hans texter. Konflikterna grenar ut sig över Stockholm, och en av dem som dras in, eller låter sig dras in, är tonårsrapparen Einár.

Under tiden runt 2020 är han Sveriges mest streamade artist. I sin bok ”Svensk gangsterrap” beskriver Emil Arvidson en tonårskille uppvuxen på söder, ett kulturbarn med kändisföräldrar, men samtidigt med en uppväxt som liknar den hos många jämnåriga rappare i utsatta områden: LVU-placeringar, otrygghet hemma, misslyckad skolgång, möjlig diagnos. Hans talang tar honom tidigt upp på listorna, med priser och kändisskap som följd. Men hans kaxiga stil drar honom allt djupare in i konflikter med andra rappare, till den grad att han kidnappas, förnedras och till sist känner sig tvungen att köpa skydd av tungt kriminella. När han skjuts till döds den 21 oktober 2021 i Hammarby sjöstad, efter en kväll i sällskap med en annan rappare och en dömd gängkriminell, går den svenska gangsterrappen in i en ny, mörkare era.

Förr kunde musiken vara en väg in i samhället.

Både i rollen som kulturjournalist och som älskare av genren har Emil Arvidson följt hiphopens utveckling i mer än 20 år. Han berättar att det som redan tidigare var svårt efter Einárs död blev ännu svårare – att få dem på insidan av scenen att vilja prata med en journalist. Under arbetet med boken var det få som ville prata öppet, nästan ingen som vill bli citerad med sitt namn. Emil Arvidson ser det som ett misslyckande för kulturjournalistiken – ett misslyckande som fått allvarliga konsekvenser.

– Förr kunde musiken vara en väg in i samhället. Se på Sebbe Staxx, han var tungt kriminell men där fanns ett ömsesidigt intresse.

Han pratar om Sebastian Stakset, känd genom Kartellen, en grupp bestående av tungt kriminella och som av många betraktas som de första svenska gangsterrapparna. Stakset gjorde en karriär av att rappa om våld och droger, men det hindrade inte både priser och sommarprat.

– Många av de nya rapparna har aldrig mött samhället. Det var ett misstag av oss journalister, vi tappade den bollen och det har fått efterverkningar. Nu pratar de inte med oss. Om kulturjournalistiken hade legat närmare scenen så hade den inte hamnat hos krimjournalisterna, säger han.

Det som tidigare var ett ömsesidigt beroende – artister som behövde medier för att nå ut, och medier som alltid hade ögonen öppna efter nästa nya stjärna – förändrades när de nya unga rapparna började bygga hype och sprida sin musik via sociala medier, långt utanför de flesta journalisters blickfång. Världarna förlorade kontakt med varandra. Få vuxna, utanför en liten initierad krets, har koll på artister som har miljontals strömningar på Spotify och Youtube.

Artisterna ska sätta ord på en känsla, inte få rollen som reportrar. Vi journalister kan inte luta oss tillbaka och låta dem vara det.

Inte förrän artisterna började förekomma i brottsutredningar. Då vaknade istället gangsterrap-debatten. Låttexter dissekeras plötsligt på nyhetssidor och i rättssalar och används som bevis för artisternas kriminalitet. I boken ”Svensk gangsterrap” beskriver Emil Arvidsson hur förundersökningsledare och åklagare kämpar med att tolka slangorden i låttexterna. Han berättar hur åklagaren Ida Arnell spenderar timmar på Youtube för att orientera sig i Yasins språkbruk inför ett förhör med rapparen. Här rör bokens berättelse vid en av gangsterrap-debattens knäckfrågor: ska låtarnas texter tolkas som sanning, en direktrapport från verkligheten?

I öppningsspåret på skivan ”Pistoler poesi och sex” som kom ut i början av 2023 kommenterar Yasin de dubbla rollerna:

”Rap är ingen konst det är bara rap

Det är ett sätt att prata ut när samhället gör dig lack/

Att prata om min verklighet som det är underhållning

får dig att verka lite dum”.

För Emil Arvidson är det avgörande att låta rapparna vara just konstnärer, inte några som berättar sanningen om sina områden, som ofta är vita fläckar på journalistikens kartor.

– Artisterna ska sätta ord på en känsla, inte få rollen som reportrar. Vi journalister kan inte luta oss tillbaka och låta dem vara det.

Men under de 18 månader som gått sedan Einárs död har musiken blivit allt mörkare, fast i beskrivningar av våld som ofta verkar hämtat ur verkligheten. Under vintern som gått har flera av de mest streamade rapparna förekommit i utredningar och nyhetsartiklar om våldsvågen i Stockholm.

– Det finns en känsla av hopplöshet i musiken nu. Den framåtrörelse som alltid har funnits i hiphopen, ”jag är bäst, jag ska bli störst, jag ska vidare”, den saknas. Musiken som formas i samklang med våldsvågen, den rör sig inte framåt, den säger ”du kommer bli mördad”. Det är som att luften har gått ur, säger Emil Arvidsson.

De flesta av artisterna han pratar om når aldrig radio eller stora scener. De är giganter i sin egen ort, men okända för en bredare grupp. Musiken trycks utåt, ut ur samhället.

Visst, han pratar om Shottaz, men då handlar det om de vänner som har dött. Han försöker vara ärlig

Det är ur den känslan den musikaliska depressionen uppstod. Samtidigt anar han en ljusning.

– Jag ser unga i branschen som jobbar hårt på att få rappare tillbaka in i ett traditionellt mediesamhälle, och det i sin tur kan bli en väg in i samhället. De tar in dem i popsvängen, jobbar aktivt för att de inte ska kallas gangsterrappare. Sedan strukturen i musikbranschen slogs sönder har det blivit tydligt vilken effekt rätt person kan ha för en artist.

I början av 2023 släpper Yasin sin nya skiva. Också den bidrar till att rycka Emil Arvidson ur musikdepressionen. Han är visserligen en av de rappare som har tydligast band till både gängkriminalitet och konflikter inom hiphopvärlden, dömd bland annat för stämpling till kidnappningen av Einár, men musiken kommer ur ett konstnärsskap.

– Han är en berättare. Visst, han pratar om Shottaz, men då handlar det om de vänner som har dött. Han försöker vara ärlig – men han är inte reportern som rapporterar från Järva.

Det är den förmågan att följa samhällsutvecklingen, att spegla och kommentera, som Emil Arvidson ser som en av hiphopens stora kvaliteter. Är musiken mörk - då är det för att vår tid också är det. Och att genren hamnat på debattsidorna tycker han egentligen är något bra:

– På det sättet har ju rapparna fått frågan om skjutvapenvåldet att diskuteras överallt. I villorna, i tonårsrummen. Det är så jävla grymt att debatten förs och det ska hiphopen få beröm för! Ja, folk är arga på rappen, men det är musikens uppgift. Den ska göra folk arga. Effekten blir ju att man pratar om den! I många länder finns inte den ilskan mot att unga svarta män skjuts till döds. Den frågan avgör inga val i till exempel USA. Därför ska vi värna debatten. Visst, den är stundtals idiotisk, men det är ändå en debatt.