De går på lina för att fler ska få leva

Det säger Ulla Hokkanen, ledare för GCC, Galway Community Cirkus, som tillsammans med samarbetspartnern Vincent Wauters, ledare för Le Centre Européen de Funambulisme i Bryssel, står bakom cirkusprojektet Lifeline på Irland. Syftet med projektet är att ingjuta hopp i ett område som sedan alltför länge tyngts av sorg. 

Hur? Genom att skapa en plats för ungdomar där de kan utmanas, övervinna hinder och ge varandra stöd. 

Ulla Hokkanen och Vincent Wauters träffades första gången på en cirkuskonferens och kom snart i samspråk om funambulism, det vill säga konsten att gå på lina, om pedagogik och om bägges önskan om att hitta ett projekt som engagerade hela samhället.

– ”’Ulla” sa jag, ”vi måste göra något här. I Galway!”, berättar Vincent Wauters.

Redan då var han övertygad om funambulismens positiva inverkan på mental hälsa.

Han hade deltagit i en workshop i att gå på lina tio år tidigare och insett att det gick att lära sig relativt snabbt.

– ”Det här är något som alla måste få göra”, sa jag till mina kollegor och vänner när jag kom tillbaka efter workshopen. De tyckte nog jag var lite snurrig, säger Vincent Wauters och skrattar. 

– Men man mår så bra. Det är underbart, helt enkelt!

Han sitter på kajen där arbetet med att bygga upp trossarna pågår. Teknikerna reser de tornliknande ställningarna från vilka stålvajrarna ska dras över floden.

Det är fortfarande ett par dagar kvar tills Lifeline går av stapeln. Floden Corrib rinner ut i Atlanten utanför hamnen. Vädret är ombytligt. Nu lyser solen. Om en timme kan det slå om.

– Det var Ulla som kom på att föra samman funambulism med psykisk hälsa, berättar Vincent Wauters. 

– Och jag tror att just den här kombinationen är väldigt lyckad. Genom åren har jag själv sett så många människor växa av erfarenheten att gå på lina.

Corrib är den kortaste och mest kraftfulla floden i Europa. Den flyter igenom den centrala delen av Galway och ger staden sin personliga karaktär. Men för dem som har förlorat sina anhöriga förknippas floden med sorg och många invånare känner också någon ur de familjer som har drabbats.

Frivilligorganisationen Claddagh Watch Patrol vaktar flodens ”hotspots” på helgerna. De har 60 aktiva volontärer som vandrar och vaktar de platser vid floden där flest självmordsförsök har gjorts.

– Vi har ett bra samarbete med brandkåren och ambulanstjänsten. Sedan 2019 har vi lyckats rädda elva människors liv och vi har gjort 200 ingripanden, berättar volontären Arthur Carr.

På lördagen är Arthur Carr och andra volontärer vid floden för att se cirkuseventet Lifelines föreställning och informera om sitt arbete.

– Vi är som en familj, säger han. Även om vi inte känner varandra sedan tidigare har arbetet för Claddagh Watch Patrol fört oss samman.

– Det händer då och då att folk som vi har räddat kommer förbi vårt kontor. De tackar oss för att ha hjälpt dem. I stunden befann de sig i en akut kris. 

Han tystnar en stund innan han fortsätter.

– De påminner oss om varför vi gör det här.

Ulla Hokkanen brinner för att få fler att känna samma gemenskap som den inom cirkusen. Hennes engagemang i Galway Community Circus har inneburit en ökning av barn och unga som går på deras kurser.

– När jag började tog vi emot 20 barn per vecka. I dag kommer 500 barn varje vecka till skolan, säger hon.

Hon hoppas och tror att det gör skillnad. Att stadens barn och unga kan få en annan erfarenhet än de exempelvis får av sport, som kan vara mer prestationsinriktad medan cirkusen är mer inkluderande.

Ett bröllop och en begravning hinner hållas i St Mary’s Catholic Church dagarna före cirkuseventet. Trossarna är uppe och stålvajrarna mellan dem dragna. Den högsta linan är 120 meter lång och, när det är ebb, 12 meter hög. Där ska de professionella artisterna gå. Bara 30 meter bredvid finns ytterligare linor på fyra och sex meters höjd dragna över en hamnbassäng. Där kommer de övriga medverkande, totalt 150 personer, att framträda. 

Lifelineprojektet har samlat deltagare från 15 olika länder, de flesta ungdomar, i princip utan någon tidigare erfarenhet av att gå på lina. Varje skola höll därför kurser i sina respektive länder innan de reste till Galway för att delta i eventet. Från Sverige ansluter det svenska cirkuskompaniet Cirkus Cirkör vars deltagare gick på förberedande kurser i Stockholmsförorten Alby.

– När vi gick med i projektet kände vi till själva bakgrunden med självmorden. Det var ju avstampet för LifeLine, berättar Oskar Löfkvist, projektledare och pedagog på Cirkus Cirkör.

– Men utbytesprogrammet och träningen innan det här eventet handlar mer om att ge de unga självförtroende. För du behöver inte vara en superatlet för att gå på lina. Du får istället lära dig en teknik där stången hjälper dig att hålla balansen. Jag tror att du får en inställning av att klara något som först verkar väldigt svårt.

Efter att Oskar Löfkvist själv hade gått kurser på Le Centre Européen de Funambulisme i Bryssel började han undervisa på Cirkus Cirkör.

– Vi har fem stycken deltagare som är här nu i Galway och deltar i ungdomsprojektet. Den yngsta är 14 år.

Inför lördagens föreställning tränar de tillsammans med ungdomar från bland annat Rumänien, Tyskland och Nederländerna. De får också gå på en workshop i mindfulness, ledd av arbetsterapeuten Peter Connolly. I vanliga fall arbetar han på ett sjukhus i Galway med patienter som på olika sätt lider av psykisk ohälsa.

– Jag hörde talas om funambulism genom en av pedagogerna, Tony, här på skolan, säger Peter Connolly.

– Tony menade att han fick ro när han gick på lina och undrade vad jag trodde om saken. Jag svarade att jag absolut kunde föreställa mig det. För själva handlingen – att gå på lina – skapar ju en viss press på dig medan du går och jag tror att det till och med är bättre än om du tränar på mindfulness utan någon som helst press.

Peter Connolly ser tydligt länken mellan att gå på lina och mindfulness.

– De överlappar varandra, tror jag. På linan fokuserar du på att gå med en fot i taget. Inget annat gäller. Inom mindfulness övar du på att göra en sak i taget och acceptera hur saker och ting är.

Så blir det lördag och det är bara några timmar kvar tills att eventet börjar. Tekniker och riggers har avslutat frukosten i cirkusens samlingslokal. För tillfället lyser solen och en av produktionsledarna delar ut solkräm till alla. Några av dem har redan hunnit bränna sig tidigare under veckan. Sedan går de ner till hamnen och börjar arbeta. Finns det tillräckligt många säkerhetsselen och säkerhetslinor intill alla trossar? Är alla walkie-talkies laddade? 

Snart följs de åt av alla deltagare som kommer ner till hamnen i samlade klungor. De får sina färgglada kostymer och börjar värma upp. Lifeline har lockat en stor publik. Åskådare strömmar till i tusental och de ställer sig längs säkerhetsstaketen på båda sidor om vattnet. Halv två börjar föreställningen. De professionella funambulisterna balanserar stadigt fram på den hisnande höga linan och imponerar med sin styrka och säkerhet. 

Men kanske får publiken ändå uppleva en känslomässigt starkare föreställning i hamnbassängen intill. För där syns ansträngningarna påtagligt när de unga ger sig ut på linan. De ser dem ibland tveka, vackla och ta ny sats innan de fortsätter gå, steg för steg till andra sidan. Allt syns i deras ansikten och kroppar. Även deras mod, lättnad och stolthet när det väl är över. De kramas om av sina pedagoger och säkerhetspersonal och åskådarna applåderar och jublar. Många i publiken får tårar i ögonen och är påtagligt tagna av vad de ser.

När dagen är över och de flesta medverkande artister, deltagare och publik har lämnat hamnen ser vi med ens en till person som ger sig ut på linan. Denna ”walk-over” är oannonserad. Klara Sköldulf Philipp från Sverige blir den enda kvinnliga funambulisten som korsar floden Corrib. Hon går högt ovanför oss och utan att tveka. Klockan slår kvart över åtta och det är snart mörkt ute. Vi som står kvar i hamnen följer henne de 120 metrarna som hon går fram. Det är andlöst vackert och ger känslan av att allt är möjligt.