Bari Weiss: ”Min publik är tiotals miljoner djupt missnöjda människor”

Vi kan väl säga att jag har ett intryck av en person som är trygg med den påverkan hon har. Samma självsäkerhet utmärker hennes skrivande. En del krönikörer skriver som ursinniga fyllerister som ramlar baklänges in i ett pubbråk, vevandes med knytnävarna mot vem som helst. Men i de krönikor i New York Times som gjort henne ett namn, framstår Bari Weiss som en professionell dynamitard som har kalibrerat sina ton sprängmedel noggrant. Hon kritiserade studenter som ”tror att yttrandefrihet bara är önskvärd när den inte väcker anstöt hos dem, vilket är detsamma som att de inte tror på den alls”. Hon hade än mindre till övers för alltför nitiska metoo-aktivister på sociala medier, vars ”försåtliga” försök att ”kriminalisera obekvämt, äckligt och berättigat sex, för kvinnor tillbaka till en tid av luktsalt och schäslonger”.

Bari Weiss plockades upp av New York Times, och anställdes för att bidra med ”intellektuell mångfald”, efter att ha inlett sin karriär på den högerorienterade Wall Street Journal. Hennes nya arbetsgivare hade kanske inte räknat med riktigt så mycket intellektuell mångfald. Varje krönika slog upp stora hål i den offentliga diskursen. Som Bari Weiss säkerligen förutsett var de efterföljande kontroverserna utmärkta för hennes karriär. Inte många journalister blir stjärnor, men pratshowvärden Bill Maher behövde bara läsa en av Bari Weiss krönikor (ett försvar för komikern Aziz Ansari, som anklagades för sexuella övergrepp, med rubriken: ”Aziz Ansari är skyldig – till att inte vara tankeläsare”) för att besluta att han skulle ”göra henne känd”. Hon har Bill Mahers pratshow Real Time att tacka för mycket av sin tidiga popularitet.