Att vilja förstå kvinnor kan vara farlig mark

När jag var åtta år gammal blev jag bjuden på maskerad. Jag bestämde mig för att klä ut mig till luffare. Jag sotade mig med en kork i ansiktet för jag antog att luffare inte hade möjlighet att tvätta sig så ofta. Sedan tog jag en av min fars pilsnerflaskor och hängde i ett snöre i bältet. Fäste slutligen ett klädbylte i änden av en käpp och så gick jag på kalaset. Där var flickorna utklädda till prinsessor i guld och rosa medan pojkarna var utklädda till poliser eller brandmän. Deras föräldrar såg på mig med avsmak. Mina egna, som aldrig följde med på några kalas, hade uppenbarligen misslyckats med att skola in mig i samhället.

Ett halvt sekel och åtskilliga snygga kostymer senare känner jag mig alltjämt som en luffare, men behöver inte längre ­markera det med några yttre attribut. Jag hanterar oron på andra sätt, bland annat genom att iaktta den hos andra. Jag minns en kvinna med hisskräck som jag lärde känna och som gick omkring på stan hela nätterna. Jag minns en ­kvinnlig författare som sett mer av världen än jag men inte längre vågade resa ensam i länderna runt Medelhavet. Trots ivrig argumentation lyckades jag inte övertyga henne.