Jag visste inte vad det betydde, men när Isabella förklarade köpte jag premissen rakt av. Inte detta att männen måste dö ut, det skulle ta längre tid för henne att övertyga mig om det, men att ett nästan överdrivet våld var placerat i mitten av tanken tilltalade mig av samma anledning som gjort mig till både anarkist och leninist.
Hon frågade rakt ut, vilka kvinnor läser du? Och vad skulle jag säga då? Inga.
För där var jag då. Allt sedan grundskolan då jag vild och melankolisk sprang och gömde mig på de vinterödsliga stränderna. Identifierade mig med mördare och såg på romcoms med mamma. Ingenting av det hade jag försökt bevara; inte heller de varmare fotbollsåren, då man tillbringade all tid på gräsplanerna, inmurad i doften av nyponrosor, då jag sov med armarna om bollen, i skräck för att mitt fotbollsintresse skulle visa sig för litet.
Isabella hade förstås genomskådat mig; att det på sin höjd var ytan som avvek från de andra killarna, att jag i grunden hade formats av fotbollsåren, att mitt ”musikintresse” var en dyrkan av män. Hon frågade rakt ut, vilka kvinnor läser du? Och vad skulle jag säga då? Inga. Men vad hon också måste sett var att jag var beredd att ödelägga allt jag bestod av.
Pendeltågs- och brännelsesommaren 2010. ”Alors on danse” spelades på en buss där alla var fulla utom vi, midsommarafton; lupiner fyllde dikena, man verkade inte veta att de var invasiva. Eller om man inte brydde sig, de var vackra. Främmande känsla. Det var som att se sig själv på teve. Att gå där med Isabella måste innebära att jag var en del av hennes värld, att jag också tillhörde denna nya ordning.
Vi satt tillsammans i solen på framsidan. Såg ut över hästhagen. Frihetskänslan i att kunna avskapa sig själv skulle bara stegras.Vi började läsa varandras böcker, gå klädda i gemensamma kläder. Bara landsbygden kan väl drömma så totala drömmar om att förändras. Vara varken man eller kvinna, varken pojk- eller flickvän. Allting var kod, och man kunde slita upp koden med rötterna.
Samtidigt bevarade Isabella i allt någonting flickaktigt; hur hon kämpade för höga betyg, hur hon kunde prata om familjens nya hundvalp och liksom hennes pojkaktiga var detta som ett motstånd mot vad en utomstående blick skulle begära av henne. Som sår efter barndomen. Hon dolde ingenting. Man sa när jag skrev min första bok att jag inte skulle idealisera kvinnlig sårbarhet. Varför inte? Den var så uppenbart mer ideal än något annat jag kände till. Jag hade hittills bara kunnat såra; slå, säga elaka saker, försöka utplåna de som kom i min väg. Det var nytt för mig att inte förtränga utan stå kvar, mitt i det ömma, rusande. Att idealisera det var min plikt.
Sommaren bara blommade och blommade. Bussarna slutade gå. Hästarna tycktes ånga av värme. Oavsett vad som hände var framtiden nu något annat, jag någon annan.
När vi tog studenten ett år senare önskade sig Isabella en symaskin i present. Jag förstod inte till en början, vad kunde hon få ut av sömnad?
Hon började med tygkassar, överkast, så småningom klänningar, allt mer avancerade, i mönster hon kopierade från gamla magasin från 40-talet. Kvinnorna iförda flor, pärlor, målade, i smala klänningar med högt skuren midja. I allt detta galanta fanns också spår av enkelhet som tycktes härröra från kriget; det var inte svårt att tänka på modellerna som en armé, som befolkningen i ett samhälle där männen skickades till fronterna för att dö och där bara kvinnorna var kvar för att bära upp vardagen. Isabella sparade ut håret, färgade det inte längre rött-rött, utan kastanj. Ansiktet hårt sminkat i vitt och svart, blodröda läppar. Håret i knutar som tog hela morgonen. Uppe innan solen, drack starkt svart kaffe, tog bussen genom industriområden och åkrar till föreläsningar i genusvetenskap. Hennes uppsats var en semiotisk analys av husmorstidskrifter under krigsåren.
Jag kan ofta uppleva den situationen, nästan som om jag var tillbaka i den, jag ligger i sängen, dåsig i huvudet efter att ha läst länge, då och då hörs brummande stötar från symaskinen, Isabella sitter med huvudet nerlutat. Eller, i hennes första lägenhet, vi sitter bakfulla i köket och äter frukt, hålögda, vilar i tystnaden. Mjälliknande snö som samlas i små kransar långt under oss.
Det är inte hjälplösheten, eller svagheten jag syftar på, det är tvärtom den oerhörda kraften
Har jag skrivit detta tidigare? Ja. Dessa bilder liknar, jag vet inte vad, kanske vågor, de kommer i alla fall tillbaka, som om de slår mot stranden. Isabella som året därpå klippte håret kortare än någonsin. Slängde alla klänningar. Det var på hösten. Ifrån hennes fönster i lägenheten utanför Stockholm dit hon flyttat, såg man ner över Flemingsbergs station och Södertörns blå, spöklika ljus. Ibland på kvällarna, när allt annat var tyst, hörde man rösten i högtalaren som annonserade avgångar. I november lades hon för första gången på många år in på psyket igen. Under besökstimmarna gick vi på promenader inuti själva sjukhuset. Jag gav henne böcker som hon slukade, men efteråt kunde hon inte säga om de var bra eller dåliga. Jag såg på henne att hon var rädd, kanske eftersom i den här miljön, där hon var omhändertagen och absolut inte kunde ta sitt liv, framstod viljan så mycket tydligare. Relativt snart började jag också drömma om att bli inlagd. Det var svårt att gå därifrån efter besökstiden, och det var ännu svårare att gå dit, hur hon satt och väntade på mig.
Resten av dagen satt jag på biblioteket och skrev på min uppsats om revolutionsbegreppet hos Julia Kristeva, och allting skulle blandas samman. Det blå, lönlösa skenet, slamret från tomma rulltrappor, Isabellas vidöppna blick, håret som hon inte längre brydde sig om, som bara hängde, världen som kan förändras bara man driver språket och varseblivningen till dess yttersta gränser. Att något nytt kunde visas bortom tecknen, eller när tecknen började förvridas. Man säger att jag inte ska romantisera sjukdomen, kvinnlig sjukdom dessutom. Försök stoppa mig. Det är inte hjälplösheten, eller svagheten jag syftar på, det är tvärtom den oerhörda kraften.
Jag vet inte om jag såg det då, men jag ser det nu, mörkret lyste, Solanas och Ian Curtis var inga metaforer, de fanns på riktigt, i det riktiga hjärtat, scenen när han hänger sig i Control, och det var det som skiljde Isabella från alla andra. Ingenting var på låtsas, och allting var fantasier. Jag som har sett det måste vittna om det. Hur lite ni är i jämförelse.
Vi satt intill varandra i solen och såg på hästarna. Jag är ensam kvar för att berätta om det. Vi satt bakfulla vid köksbordet. SCUM skrivet över whiteboarden. Hettan som slog emot oss när vi steg av bussen i Flamsnäs. Jag som gick mellan Karolinska och Isabellas lägenhet och visste att jag skulle förlora henne och att vi aldrig skulle lämna varandra. Det var outhärdligt och det var skönt att veta, att alla andra var på låtsas, att det bara var vi som fanns, att världen var vår och att vi var ensamma i hela världen.
Läs även de tidigare delarna i serien Det mest förbjudna:
Att vilja förstå kvinnor kan vara farlig mark
Det finns inga kvinnliga hjältar
