”Allting var kod, och man kunde slita upp koden med rötterna”

När jag lärde känna Isabella i mitten av tonåren hade saker och ting planats ut en aning. Det könsöverskridande var inte längre farligt på det sättet. Men det fanns gränser. Hon stack ut. Kort hår, Buddy Holly-glasögon, kavajer och jeans, blicken som flackade. Det var väl inte androgyniteten som sådan. Det var att hon som var tunn och bokmal också var den första som stod på gränsen till en helt annan ordning, och inte bara hukade sig i förhoppning om att bli ignorerad. På en whiteboard stod ”SCUM” skrivet och Isabella pekade på den när vi kom in i klassrummet. Hon fick syn på ordet direkt, som om hon gått runt och letat efter det.

Jag visste inte vad det betydde, men när Isabella förklarade köpte jag premissen rakt av. Inte detta att männen måste dö ut, det skulle ta längre tid för henne att övertyga mig om det, men att ett nästan överdrivet våld var placerat i mitten av tanken tilltalade mig av samma anledning som gjort mig till både anarkist och leninist.