Vinstintresset ska inte styra sjukvården

Resultatet av utredningen om vinster i välfärden föreslår ett vinsttak på sju procent på investerat kapital. Det är förmodligen inte tillräckligt för att helt stoppa vinstjakten i vården, men väl för att få borgarna att se rött, skriver Håkan Jörnehed (V), landstingsråd i Stockholm.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Så presenterade till slut Ilmar Reepalu (S) sina förslag till begränsningar av vinstuttag för välfärdsföretag.

Trots att en majoritet av de svenska väljarna, vänster som höger, är emot vinster i välfärden – en färsk undersökning från SVT/Sifo visade att åtta av tio ville ändra möjligheterna för välfärdsföretag att ta ut vinst – är förslaget omstritt för de borgerliga partierna och Sverigedemokraterna. Förslaget har kallats för ren och skär marxism; Svenskt näringslivs Carola Lemne har menat att den majoritet av befolkningen som vill att skattepengarna ska gå till välfärd tillhör ”extremvänstern”.

Precis som förväntat landade utredningen i ett förslag om ett generellt vinsttak på sju procent. Det är förmodligen inte nog, känner jag som vänsterpartist.

Men av debatten som rasat att döma är det tillräckligt för att få de blå att se rött.

Vad gäller vården i Stockholms läns landsting, där jag är verksam, har de borgerliga enträget hävdat att vinstregleringen kommer att kringskära valfriheten och tvinga vårdinrättningar att lägga ned.

Men facit är att det är de borgerligas politik som i praktiken innebär nedläggningar. Låt mig lista bara en handfull av de vårdinrättningar i Stockholms län som lagts ner under och av den borgerliga regimen (skulle hela listan tas med blir texten för lång):

BB Sophia. Hälsomottagningarna i Handen, Järva och Södertälje. Ersta gynekologi, Venusmottagningen, öron- näs- och halsmottagningen på Sös. Flera fysioterapeuter och specialistvårdgivare aviserar även att de kommer upphöra med sin verksamhet då ersättningen plötsligt sänkts dramatiskt.

Borgerlig politik orsakar nedläggningar, inte vinsttak. Om det fanns mer skattepengar i omlopp, i stället för på caymanska bankkonton, hade flera av dessa avvecklingar gått att undvika.

Angående valfriheten: man skulle kunna tro att den flödar i ett landsting som haft borgerligt styre i tio år, så som högern pratar. Men hur blir det med valfriheten när den privata vårdgivaren bommar igen eller säljer, som en panikåtgärd till följd av marknadslogikens påbud? Det solklara exemplet på ett sådant scenario är BB Sophia, vars plötsliga ihopklappning försatte landstingets förlossningsvård i kris.

Ingen kommer vilja satsa på vården om man inte får göra vinst, hör man också från högerhåll. ”En blöt filt”, kallade hälso- och sjukvårdslandstingsråd Anna Starbrink (L) utredningen i höstas. Men är inte det en ganska sorglig syn på företagare i allmänhet? Att reducera dem till vinstjagare som inte skulle vara intresserade av att bedriva vård om de inte fick göra stora vinster. Sådana finns det så klart gott om, tyvärr. Det har åskådliggjorts många gånger. Dessa vinsthungriga kapitalister har inget i välfärden att göra, drar de sig ur vore det bara bra. Men det finns också seriösa företagare som valt att driva vårdcentraler och andra inrättningar med syften bortom att tjäna så mycket pengar som möjligt. Det vore väl förträffligt om de blev kvar själva.

För frågan är inte, vilket borgerligheten gärna vill ha det till, om vi ska ha valfrihet i välfärden eller inte. Frågan är om vinstintresset ska få styra i vården. Och svaret är: nej det ska det inte.