Hoppa till innehållet

Opinion

Debatt: Vi vill inte kämpa ensamma

Dagens ETC.

Det hat som innan frodats på diverse internetforum har nu sipprat ut till direkt handling på våra gator och torg. Kampanjen #inteerkvinna är ett fint exempel på hur en kan använda sin kropp och sin röst för att stå upp för mer utsatta, skriver Amra Bajric och Paula Dahlberg.
Det här är en debattartikel.
Det är skribenten och inte Dagens ETC som står för åsikten.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Under helgen tog rasister och nazister över centrala Stockholms gator där de med målet att ”skydda sina vita kvinnor” attackerade och misshandlade människor som inte såg ”etniskt svenska” ut. Mörkhyade personer i Stockholm utsattes för det största hotet men nazisternas våld och hat har påverkat hela landet då det finns rädsla för att dessa aktioner ska sprida sig. På nätet i rasistiska grupper uppmanar män att fler ska haka på detta runt om i landet för att, som de säger, ”visa var skåpet ska stå”.

I söndags startades som en motreaktion Hashtagen #inteerkvinna av Ida östensson, grundare av Make Equal och Fatta, samt forskaren Therese Svensson, som ett sätt för kvinnor att ta avstånd från nationalistiska män som påstår sig begå våldsbrott och sprida hat i deras namn, för deras eget bästa. Strax därefter startades #inteerman av Amra Bajric med uppmaningen att även män ska ta avstånd från nationalister som anser sig tala för en tyst manlig majoritet.

Den maskulina, nationalistiska idén kring en svensk nationalstat innebär att vita, svenska kvinnor måste skyddas från farliga, mörka, kvinnohatande invandrarmän. Dessa utländska män anses ha kommit till Sverige för att våldta, trakassera och mörda svenska kvinnor och därför behöver kvinnorna de vita rasisternas beskydd. Målen för dessa våldsbejakande mäns ilska är både rasifierade kvinnor och män. Det hat som innan frodats på diverse internetforum har nu sipprat ut till direkt handling på våra gator och torg.

Hashtagen #inteerkvinna har fått kritik för att ta fokus från just det våld rasifierade utsätts för då uppmärksamheten skiftas till den vita kvinnans ställningstagande mot män som genom våld och rasism påstår sig vilja beskydda deras heder. Här missas att det faktiskt inte är en helt ofarlig handling att öppet ta avstånd från rasister. De kvinnor som nu vägrar användas som alibi (oavsett härkomst, dvs det är inte enbart vita kvinnor som deltar i aktionen) för nassarnas våld utsätts för våldtäktshot och anses vara landsförrädare eftersom de frånsäger sig en del i en rasistisk och nationalistisk agenda. Kvinnor underminerar rasisternas legitimitet och deras retorik genom att ta avstånd från deras handlingar. #inteerkvinna kritiseras för att överskugga den alltmer utåtagerande rasismen rasifierade kroppar utsätts för vilket en såklart kan tycka, men då missar en det faktum att genom att ställa sig med rasifierade denna gång agerar dessa kvinnor som en sköld, snarare än en påtagen offerposition. Icke-vita kvinnor som kritiserar initiativet bör se över sitt sociala och kulturella kapital i storstadsregionen, speciellt om de aldrig dragit ihop antirasistiska uppslutningar.

Det är inte alltid dåligt att bli osynlig. #inteerkvinna är ett sätt för oss som utsätts för rasism att slippa strålkastaren för en sekund. Att få ducka bakom andra som tar smällen istället för att än en gång tvingas stå i rampljuset och bli de som rasisterna och nassarna kastar hat och hot mot. Det är solidaritet att ta en del av det hat som för andra är vardag!

 #inteerkvinna är ett fint exempel på hur en kan använda sin kropp, sin röst och privilegium för att stå upp för mer utsatta. Tänk er alla orter utan feministiska föreningar eller trygga zoner att söka er till. En kampanj som #inteerkvinna kan betyda allt då. Storstadsregionens feminister måste förstå att de inte är hela Sverige, kliva ur sin bubbla och se att våra systrar lider i mindre orter oavsett hudfärg. Det är just i mindre orter som rasismen frodas ännu mer och motståndet är mindre i rädslan över att stå helt ensam.

Antirasismen måste bli en folkrörelse där det är självklart att kunna stå tillsammans och säga att vi inte accepterar nazisternas världsordning. Vi vill inte kämpa ensamma i detta. Vi vill att vita ska dela vår rädsla, veta vad det innebär ens för en sekund att bli utpekad som "den andre" och att de ska stå på vår sida när det stormar på riktigt. Allierade som står tysta och ser på är inga allierade vi vill ha i vår kamp. Solidaritet i dessa tider är viktigt.

Amra Bajric

Frilansande skribent, föreläsare och debattör.

Paula Dahlberg

Driver bloggen Vardagsrassmen, debattör och föreläsare.